Sirius - AIK0 - 1
Lillördag
Årets mest bekväma bortaresa blev även en behaglig resa på planen. AIK cementerar sin plats som Europautmanare och tar ett rejält avstamp inför derbyt på söndag.
AIK är i sitt livs form. Nio matcher har nu avklarats i utan att gnaget åkt på en förlust, varav de tre senaste även resulterat i hållna nollor. Det må vara en formkurva som saknar motstycke historisk, men vi ser ett AIK som påminner mycket om tidigare, framgångsrika svartgula upplagor.
Den ett och ett halvt år långa krisperioden som AIK befunnit sig i fram tills i somras kantades av skörhet och dåligt självförtroende. AIK befann sig ständigt i en mer eller mindre negativ formkurva och lyckades aldrig egentligen bygga vidare till någonting positivt. Istället var varje match en kamp för överlevnad.
AIK hade därtill väldigt svårt att vända matcher. Ett svartgult ledningsmål betydde oftast minst en poäng, men ett baklängesmål betydde så gott som alltid en förlust. Och i synnerhet under Henning Bergs sista dagar var det extremt lätt att göra mål på AIK.
Allt det har ändrats nu. Jag gillar egentligen inte att slänga mig med de klyschiga uttrycken om det gamla, stygga, defensivt starka AIK som alltid vinner matcher med 1-0. Historisk har det varit så, men att hålla sig fast vid att det är AIK:s sanna identitet brukar i min mening bli dum nostalgi. Nu kanske jag behöver omvärdera den tesen.
Segern mot Sirius var den fjärde 1-0-segern sedan Mikkjal Thomassen anställdes. På Mikkjals tio matcher som AIK-tränare har vi endast släppt in fem mål, tre av dessa kom i hans två första matcher mot GAIS när han fortfarande experimenterade med uppställningen.
Det är farligt att hålla sig fast vi det förgångna, men det förgångna kan hjälpa till att guida in i framtiden så är det bara att ta emot det med öppna armar. Mikkjal Thomassens svårslagna AIK-maskin har inspirerats av gamla AIK-upplagor och stabiliserat klubben på ett sätt som jag inte tror någon såg komma när han anställdes. Ibland måste man se tillbaka för att komma framåt.
Kribbans revansch
Men segern i Uppsala var långt ifrån självklar. Särskilt om vi ser till den sista halvan av den andra halvleken. Kristoffer Nordfeldt svarade för ett gäng otroliga räddningar och han är den främsta anledningen till att AIK hämtar samtliga tre pinnar. Kribban har varit hårt kritiserad och många har, jag inkluderat, vurmat för att Ismael Diawara skulle få chansen. Mot Sirius gav Nordefeldt svar på tal och det lär inte bli några fler minuter för AIK:s reservmålvakt den här säsongen.
Debutanten
Det kändes självklart att Mikkjal skulle köra vidare på samma startelva som senast. Men när den presenterades kunde vi läsa ut Victor Andersson och Thomas Isherwood, som gjorde sin debut som AIK-spelare.
Victor har fått minimalt med förtroende från Mikkjal och han tog inte direkt chansen i Uppsala. En som däremot tog chansen var Thomas Isherwood. 26-åringen känns som klippt och skuren som vänstermittback i AIK:s trebackslinje och han bidrar med en mer naturlig uppspelsfot som vänsterfotad försvarar i backlinjen. Mot Hammarby lär Milo återta platsen, men Thomas visar definitivt att han är med och hugger.
Derby nästa
Nu väntar Hammarby på söndag i det som kanske är den största matchen lagen emellan sedan seriefinalen 2018. Då vann AIK matchen, och i praktiken guldet. Nu är det en plats i Europakvalet nästa år som står på spel. Så som AIK ser ut nu finns det stor anledning att tro på en turné ner på kontinenten nästa år.
