AIK - Halmstads BK5 - 1
När AIK till Europa går
Efter en svängig säsong med hopp och förtvivlan har AIK säkrat en plats till nästa års Europakval. Men säsongsavslutningen bjöd på så mycket mer.
Uppsnacket inför säsongens sista match var centrerat kring tre saker. En europaplats som skulle säkras, ett publikrekord som skulle slås och en fanbärare som skulle tackas av. Avtackningen och publikrekordet var redan innan avspark självklara faktum, men AIK:s vare eller ickevara i nästa års Europaspel var fortfarande ett osäkert kort. Med resultatet i hand borde man undra varför det fanns några som helst tvivel på att AIK skulle booma tredjeplatsen, men sett till matchen i helhet var det skakigt.
AIK visade upp samma osäkerhet som vi fick beskåda i Norrköping för en knapp vecka sedan. Samtidigt gjorde HBK det svårt för hemmalaget. AIK kom sällan loss centralt i planen och tvingades för det mesta spela runt utan att skapa några farliga lägen. Men efter en halvtimme kunde Ioannis Pittas (i sin kanske sista AIK-match) bryta dödläget efter en delikat framspelningen av succélånet Onni Valakari. Sedan bröt kalabaliken loss på Nationalarenan.
Nästan omgående slarvade Tiedemann med bollen och HBK kvitterade. Sedan kapade gästernas Gabriel Wallentin säsongens spelare Lamine Fanne och blev utvisad. Därefter föll Halmstads struktur ihop som ett korthus på västkusten och AIK kunde göra både 2-1 och 3-1 innan halvleken var slut.
I andra halvlek rådde det karnevalsstämning på läktaren och galatillställning på planen. Sådär som det blir när resultatet är i hamn och allting som tidigare känts jobbigt har omvandlats till någonting underbart. Acke Björnström fick bytas in i sin sista match, kapten Milosevic fick en värdig avtackning när han byttes ut till stående ovationer i den 82:a minuten. Det var i det stora hela ingen välspelad match. Men vad spelar det för roll när AIK kommer spela i Europa för första gången sedan 2022? Att AIK ens gett sig chansen att ta en Europaplats är värt ett Jerringpris med tanke på hur laget såg ut för för bara några månader sedan.
Mikkjal Thomassen har skapat ett lag som vi kan tro på. Han har tagit en klubb som gått vilse och injicerat den med en mentalitet som är värd en klubb som bär på det som AIK bär på. Den nya dynastin med Thomas Berntsen på sportkontoret inleddes under klubbens mörkaste dagar på ett decenium och nu har vi ett Europaspel att se fram emot nästa sommar.
Avtackningarna
Säsongsavslutningen 2024 gav utrymme för både glädje och vemod. I veckan stod det klart att AIK:s lagkapten Alexander Milosevic inte skulle få ett förlängt kontrakt, ett beslut som trots sitt sentimentala värde går att förstå. Milo har dragits med en huvudskada och i år har han spelat endast hälften av lagets matcher. En saftig lön och en 33-årsdag som närmar sig har garanterat vägts in i Thomas Berntsens beslut.
Alexander Milosevic är mycket. En fanbärare, en ledare och en ambassadör för vår svartgula klubb. Men han är också en påminnelse om en svunnen tid. Milo var den ända i AIK:s trupp som hade spelat på Råsunda och nu när han lämnar efter sin tredje sejour i klubben tar han med sig mycket av det som karaktäriserar det gamla AIK. Jag trodde inte att jag skulle reagera speciellt starkt, men när Milo tog av sig kaptensbindeln och lämnade planen för sista gången kändes det som att en del av det AIK som man vuxit upp med gjorde detsamma. Det kändes när Pertan tackade för sig och det kändes definitivt nu också.
