Al-Hakim bäst på plan i Kennedys avskedsmatch
Med all rätt har Mohammed Al-Hakim och andra svenska domare fått kritik denna säsong. Men varför är det så tyst när dessa domare gör klockrena matcher? Var finns medias analysapparater då? Eller kan det vara så att det inte finns ett språk för att bedöma domarens insats? Var det bara jag som såg att Al-Hakim gjorde en prestation i världsklass i söndags?
Det var länge sedan svenska fotbollsdomare hade en tuffare säsong. Vi är vana vid att spelare och tränare kastar ur sig spontana känsloyttringar riktade mot rättskiparna direkt efter en match, men säsongen 2018 har ilskan inte stannat på presskonferensen. Nej, nu har diskussionerna fortsatt långt efter matchslut, och de som ställt sig på domarnas sida har blivit allt färre.
Kanske är ilskan mot svenska domare berättigad. När till och med våra mest respekterade fotbollsjournalister är överens om att domarna har varit sämre denna säsong och att klassen på svenska domare har försämrats, då ligger det nog någonting i den åsikten. Något som understryker tesen är (som bland annat 3-5-2-podden är inne på) att svenska domare fått allt färre internationella uppdrag.
Så det är inte själva fokuset på domarmisstagen som jag hakar upp mig på. Bara i Gefles matcher har det förekommit några mycket märkliga domslut. Framför allt har jag upplevt avsaknad av konsekvens. Vissa domare vill flytta en frispark två meter och sinka speltempot, fast det hela sker mitt på planen. Och visst var det hands på en AIK-spelare i det senaste Bajenderbyt, visst skulle IFK Göteborg inte ha fått straff mot Elfsborg, visst var det galet att MFF tvingades ställa upp en felaktig frisparksmur senast på Friends Arena och så vidare.
Nej, det jag tycker märkligt är att domarens insats enbart analyseras när hårresande misstag begås. Det är som om de som analyserar fotboll inte har ett språk för att prata om domarens prestation.
Om det ska finnas en trovärdighet hos svenska fotbollsexperter, då måste domarnas insats vara uppe för analys efter varje omgång, och på samma villkor som när de andra iblandade nagelfars och diskuteras. Domarfrågan kan inte bara vara ett ämne som gås igenom när ”det händer något”, det sättet att behandla domarnas uppdrag är rent amatörmässigt från medias sida.
Om media varit vana att göra konsekventa domaranalyser, så hade man konstaterat att Mohammed Al-Hakim var bäst på plan i Hammarbys match mot Häcken i den senaste allsvenska omgången.
För ha i minnet att det här var en mycket svår match att döma. Det var en kamp mellan två lag som var oerhört jämna, rent spelmässigt, men också tabellmässigt. Poäng, och helst seger, skulle lyfta både Hammarby och Häcken till en nivå i tabellen som klubbarna inte är vana att hamna på när den allsvenska säsongen summeras. Dessutom var det fullsatt och, som om det inte var nog, Kennedy Bakircioglus avskedsmatch på hemmaplan.
I detta tryck behöll Mohammed Al-Hakim lugnet. Medan den grönvita publiken ropade på Bajenfrispark i var och varannan närkamp, medan båda lagens spelare protesterade mot varje flagga för offside, medan jag satt och kände att någon spelare när som helst skulle gå alltför hårt in i en närkamp, så sprang och stod Al-Hakim lugn som en filbunke. Han brydde sig inte om att bollen då och då var i rullning vid frispark – det viktiga var att spelarna fick sätta sitt eget tempo på matchen, han brydde sig inte om att spelarna snodd en meter här och där vid inkast, han brydde sig inte om att vissa spelare då och då rullade runt överdrivet i närkamperna.
Men när det krävdes att en domare klev in för att visa var gränsen gick, då klev A-Hakim in och visade just detta. Det var inte populärt att varna Jeppe Andersen i den 43:e minuten. Men Al-Hakim var inte ute efter att bli populär, han var ute efter att göra en bra match och visa hur denna match skulle spelas. Och det gjorde han.
Synd att det bara var jag i hela Sverige som noterade detta. Synd för A-Hakim. Synd för domarskrået. Särskilt detta år. De behöver höra när de gör rätt också.
