Allsvenska höstfunderingar
Ibland är det skönt att få ett ”break” från klubblagsfotbollen, ibland är det ren tortyr och abstinensen blir stark efter den dagliga dosen av fotboll som man vid det här laget är van vid. Landslagsfotbollen blir inte samma sak och helt plötsligt är man i ett känslomässigt vakuum.Fördelen med ett avbrott är att man får chans att reflektera över intrycken av allsvenskan hittills och även fundera över hur hösten kommer se ut.
SM- guldet är Malmös att förlora. Så låter det på förhand och retoriken kring ”pengar på banken” och otvivelaktigt favoritskap är knappar som topp-konkurrenterna ofta trycker på för att sätta extra press på skåningarna. Det finns dock frågetecken för laget under hösten. Skador på nyckelspelare (Dahlin, lewicki m.fl.), tufft matchande och frågetecken kring Tomassons taktiska laborering samt lagets mentala förmåga att hålla fokus i alla allsvenska matcher är några av de teman som gör mig osäker på lagets höst. Är man ”där” mentalt och kan ställa upp med starkaste laget i de flesta matcher så är man enligt mig solklar favorit till guldet. Men marginalerna minskar för varje poäng tapp och precis som Jo Inge Berget resonerar om så måste man hålla samma detalj-fokus mot Kalmar som mot Juventus- annars blir man straffad även i allsvenskan. Lasse Nielsen får personifiera detta på nått vis, fantastiskt fokus i CL kvalet mer horribla misstag i allsvenskan.
I Kalmar händer det grejer, spännande grejer! Initialt var jag helt salig över det som Henrik Rydström försöker implementera i form av possession och tydlighet i matchplan och spelfilosofi- skall inte glömma att det också gav poäng. Vi ska heller inte glömma att klubben inte direkt har en Manchester City kassa i spelarbudget/transfer att leka med vilket gjorde lagets prestationer än mer imponerande. Laget ligger just nu 7:a och det är fortsatt mycket bra men laget har också varit väl naiva i flera matcher och Rydström vägrar göra avkall på vad jag menar är överdriven possession vid tillfällen där man också måste kunna agera cyniskt. Samtidigt går det att argumentera för att laget på förhand var en stark nedflyttningskandidat och allt bättre än kvalplats= succé…. Jag får lite ändå Graham Potter vibbar av Kalmar tränaren, och plötsligt så står laget för någonting, tidigare kändes det som man famlade efter identitet och stolthet, det har man nu. Kul för Kalmar!
AIK smyger med i toppen. Man är sådär lagom bra och tar viktiga segrar senaste tiden. Alla minns guldsäsongerna med individuellt begränsade spelare men med ett oerhört starkt försvarsspel och kollektiv. Utan Europaspel och om man får form-toppar på offensiva spelare så kommer laget vara väldigt svårslaget.
Vad hände med Edward Ofori? Allsvenskan bästa spelare när han stack till USA- nu finns det en tveksamhet där det tidigare var självklarhet och ibland sitter han till och med på läktaren- karriärer kan vara märkliga ibland…
IFK Norrköping dömer jag ut som ett icke-hot i guldstriden. Inte nödvändigtvis för att man inte kan slå alla lag men man är alldeles för ojämna och jag blir osäker på klubbens ambition? Kanske är man nöjda att ”utmana” och ser sig inte som en guld-kandidat. Kanske är det därför Fransson tvekar? Att man säljer unge Isak Bergmann Johannesson för i och för sig stora pengar men i sista stund och när han själv refererar till att han kommer till en klubb som ”slåss om titlar” varje år, så känns det som att klubben nedmonterar snarare än att bygga upp. Svår balansgång med Covid-effekter och ekonomi i balans men jag är inte överdrivet imponerad av lagets spel heller, känns ihåligt och ledarlöst.
Östersund är i fritt fall. Transfer-förbud och inga pengar. Identiteten tappad och tilltron försvunnen. För mig känns det som att laget gjort det bra som inte åkte ur i fjol. Laget har för svaga spelare och faktiskt har tränare Amir Azrafshan haft en svår om inte omöjlig uppgift. Just nu handlar det om att stoppa fallet, annars kan man nog återfinna klubben i antingen konkurs eller långt ner i seriesystemet om några år. Kanske sörjs detta inte av speciellt många, men jag har respekt för de flera som inte heter Daniel Kindberg gjort under årens lopp men kanske finns det en moralisk rätt att man börjar om från noll…
Borde inte Örebro prestera bättre? Eller överskattar man kanske namn som Almebäck, Gerzic, Mårtensson, Jake Larsson och Collander? Besara har verkligen levererat men annars känns det mesta, medelmåttigt just nu… Men det kanske är som vanligt?
Det Joakim Persson gör med Varberg behöver uppmärksammas. Man har ju den klassiska ”svenska” fördelen i mentaliteten att slå underifrån samt låga förväntningar vilket brukar fungera på dessa breddgrader. Men oavsett anledning så har man funnit en otroligt intressant mix av centrallinje med trygga och stabila spelare kryddat med inte minst sydafrikanska talanger som står för kreativitet och innovation. Matcherna mot IFK Göteborg var som att se två olika sekel mötas, där Varberg hade ett helt annat offensivt spel med fräscha och tydliga idéer samt en faktisk tro på det man gör att man kan slå alla lag medans IFK mest såg ut som en historisk parentes. Tror Jocke Persson är otroligt viktig för hela klubbens existens- han har byggt både mentalitet och spelsätt från grunden, för klubbens del får han inte försvinna då kan det bli tufft.
Sist men inte minst, så är upplevelsen att HBK har hittat ”hem” igen efter åratal av själavandring genom spanska öknar och nymodigheter samt vilsenhet kring vart och vad man vill vara. Hemvävt, lokalt, lugnt, tryggt och smart. Magnus Haglund med ledarstab passar perfekt, finns inget som talar för att man kommer rasa ihop. Man skall inte underskatta den fotbollstradition och talangutveckling som finns hos hallänningarna, här finns det mycket att bygga vidare på även om det inte är det ”sexigaste” att se på alla gånger. Janne Andersson myser av vad han ser…
Ps. Skickar en välförtjänt hyllning till Christian Kouakou. Han har fått kämpa för sin plats i allsvenskan och seniorfotbollen överlag. Från hyllad talang i ungdomen till fotbollens ”bakgator” i seniorsammanhang. På något vis blir hans historia ett kvitto på mental styrka, var nog inte bara jag som tvivlade efter sejouren i blåvitt. Nu känns han färdig den gode Christian- snyggt jobbat!
