Allsvenskan enligt Walter #29: En extraordinär allsvensk omgång
En överdriven användning av superlativ och liknande förstärkningsord minskar effekten av det som ska berättas. När det gäller omgång 29 av Allsvenskan 2023 är det dock svårt att överdriva galenskapen. Det är läge att plocka ner omgången totalt, match för match.
Formatet på denna plats brukar vanligtvis innefatta ett par höjdpunkter från den senaste allsvenska omgången, av högst sammanfattande karaktär. Omgång 29 av Allsvenskan 2023 tog mig dock med sådan häpnad att det finns alla skäl i världen för att frångå detta. Jag har svårt att minnas en mer galen allsvensk omgång, och givetvis förtjänar därför samtliga matcher en kortare kommentar.
IFK Värnamo – Hammarby IF - 0–0
Precis som jag – och många andra – påtalade inför säsongen är Värnamo ett himla fint fotbollslag, som i sanning känner till hur man äger bollen under en match. Hammarbys första match utan Cifuentes skulle kanske innebära ett mindre utpräglat possessionfokus (så som utvecklingen har sett under Hammarbys höst), men på något sätt kändes det som antingen en 4–4- eller 0–0-match. Det senare resultatet var därför inte oväntat. Var det fråga om Kim Hellbergs sista hemmamatch i Värnamo, och sista möte med sin framtida arbetsgivare? Kan Värnamo verkligen växa ytterligare, och går Hammarby in i någonting helt nytt när säsongen 2024 drar i gång? Det var småtrevlig fotboll på Finnvedsvallen, men vi fick inte svar på våra frågor. Det står i vart fall klart att Värnamo och Hammarby, tillsammans med Kalmar FF, är bäst i Allsvenskan – om man bortser från de fyra topplagen.
Djurgårdens IF – IK Sirius - 2–4
Mardrömsmatchen för Allsvenskan Fantasy-spelare. Sannolikt hade många satsat på att Djurgårdens försvar skulle hålla tätt mot ett Sirius som inte längre har något direkt att spela för. Dessutom satt nog Joakim Persson på de flestas bänkar, efter den verkliga bänkningen under matchen mot Hammarby IF förra veckan. Resultatet är närmast osannolikt, och Sirius offensiva spelare i just Persson, Tashreeq Matthews och Wessam Abou Ali har under hösten framstått som allsvensk toppklass. För Djurgårdens del föranleder matchen grubblerier. Det var inte länge sedan laget i princip vägrade släppa in mål, än mindre förlora, på Tele2 Arena. Laget spretar, och känslan är att få – om ens någon – djurgårdare för närvarande hade platsat i något annat allsvenskt topplag. Det krävs nog att transferfönstret under vintern blir något av en ”Bosses revansch”.
Halmstads BK – Kalmar FF - 3–0
Motivation slår klass! Nåja, nu är det väl knappast någon milsvid skillnad mellan Halmstad och Kalmar, men faktum är att Kalmar under hösten har visat sig vara exakt sådär skickliga som vi tänkte att de skulle kunna vara i sina bästa stunder. Samma sak gäller inte riktigt för Halmstad. Kalmarspelarna hade inför matchen förklarat vikten av att avsluta säsongen på ett bra sätt, och även beskrivit siktet på femteplatsen. Ska man vara helt ärlig så är nog den typen av tabellplacering inte på långa vägar lika mycket tändvätska som möjligheterna att undvika ett negativt kval. För Halmstads del visade sig de tre poängen vara oerhört viktiga, när IF Brommapojkarna senare på kvällen lyckades besegra Mjällby AIF. Och kanske var det just denna drivkraft som avgjorde. Kalmar såg ganska trötta ut, och Halmstad kontrade sönder motståndarna. Det bli allsvensk fotboll på Örjans vall även nästa år, och kanske kan Halmstad äntligen få chansen att utveckla sitt spel något. Å andra sidan kan jag tänka mig att firma Haglund-Olsson faktiskt är ganska nöjda med hur saker och ting har sett ut.
BK Häcken – Malmö FF - 4–2
Galenskapen fortsatte, och precis som många av oss på förhand anade var Häcken på bortaplan en för tuff uppgift för Malmö. Det går att säga så mycket om matchen, inte minst om de säkerhetsincidenter som förlängde Malmös (och IF Elfsborgs) lidande ett ganska bra tag. Det tänker jag dock inte göra. När det gäller fotbollen kan jag i stället konstatera att Häcken är så otroligt bra – högst sannolikt allsvenskans bästa lag, i allt förutom poäng. Det har talats mycket om Malmös förluster under året – Hugo Larsson såld, Anders Christiansen sjuk och Oliver Berg skadad. Givetvis är det tillåtet att låta detta påverka. När det gäller Häcken kan det dock noteras att följande spelare saknades i matchen mot Malmö, i förhållande till en möjlig startelva i början av säsongen: Bénie Traoré, Ibrahim Sadiq, Kristoffer Lund, Oscar Uddenäs, Lars Olden Larsen, Mikkel Rygaard, Simon Gustafson, Amane Romeo och Valgeir Lunddal Fridriksson. De nio spelarna hade förmodligen på egen hand och förhållandevis bekvämt vunnit mot Varbergs BoIS. Under sådana förhållanden, och i samband med en riktigt tungsprungen Europakampanj för Häckens del, är det närmast osannolikt att lyckas göra fyra mål mot guldjagande Malmö, dessutom med endast tio spelare de sista tjugo minuterna.
När det gäller Malmö finns det givetvis mycket att notera. Det skapades målchanser, och marginalerna var kanske inte i alla lägen på skåningarnas sida. Den totala depressionen vid slutsignalen förbyttes dock till hopp och glädje några timmar senare, och nu vinner Malmö faktiskt SM-guld, ändå!
IF Elfsborg – Degerfors IF - 2–2
Nu har det gått några dagar, och de flesta har nog hunnit processa tillställningen på Borås Arena. Det mesta har sagts, men det förtjänar att upprepas att de sista minuterna (minut 95–115) kan ha varit några av de mest surrealistiska som inträffat på en allsvensk fotbollsplan. Det kan sannolikt skrivas spaltmeter om matchen. Jag fastnar dock i en enskild omständighet. Jag är givetvis fullkomligt övertygad om att samtliga av de som överhuvudtaget var i närheten av Knalleland i Borås – både med gula och röda tröjor – spelare, ledare och publik – inte hade någon högre önskan än att vinna matchen. Det speciella med just denna söndagskväll var att det knappt märktes.
Jag tycker egentligen inte att Elfsborgs spel överraskade särskilt mycket. Under hösten har det knappast rullat på smärtfritt för laget, och de vinster som har räknats in har snarare varit frukten av en god lagmoral, ett intensivt löpande och en gnutta tur. Under matchen mot Degerfors fanns dock perioder med lågt bolltempo och stillastående boråsare, och knappt alls den där desperationen som borde ha inträtt redan från första sekunden.
Av Degerfors kan man egentligen inte kräva mycket mer än vad laget gav. Frustrationen i att det faktiskt ändå maskades en del under den stopptid då lagets allsvenska existens stod på spel borde dock vara påtaglig. Tränare Solberg framhöll efter matchen att riskerna för att Elfsborg skulle kontra in ett 3–2-mål bedömdes som för höga, och att Degerfors därför avvaktade motståndarens första drag. I viss mån kan jag förstå detta, men faktum är att en förlust med 2–6 givetvis inte hade spelat någon roll – och att det liksom inte fanns vare sig utrymme eller tid för att taktiska överspekulationer. Den totala Degerforsdesperationen inföll i stället först i samband med slutsignalen.
Diskussionen om pyroteknik ska föras i ett annat forum. En omständighet som måste poängteras är dock att det vid flera tillfällen i år har uppstått situationer av närmast komisk karaktär – att supportrar till ett lag väljer att bränna av eld precis när det laget, i en match, mår som bäst och har bästa möjliga förutsättningar för att spela fotboll. Jag nöjer mig med att konstatera att Elfsborg givetvis hade velat dra i gång spelet direkt efter Sebastian Holméns 1–1-mål, i stället för att invänta det längre pyroavbrottet. I den stunden kändes det som att inte heller Elfsborgsläktaren ville vinna matchen. Kanske lockade den direkt avgörande seriefinalen i Malmö på söndag lite för mycket?
Mjällby AIF – IF Brommapojkarna - 1–2
Ur led är tiden. Mjällby AIF är ett dåligt hemmalag, och tar sina poäng på bortaplan. Brommapojkarna gör en allsvensk säsong som närmast kan benämnas som bipolär, och är först ett av seriens absoluta poplag, för att sedan bli helt uträknade, för att därefter åka till Blekinge och göra exakt det som krävs. Mjällbys säsong är över, och de kan ändå vara förhållandevis stolta. En cupfinal och ett tidigt säkrat allsvenskt kontrakt är mer än vad som kan förväntas. För Brommapojkarnas del väntar en hemmamatch mot BK Häcken, som jag faktiskt är ganska säker på att de vinner. Frågan är dock hur långt det räcker.
IFK Norrköping – Varbergs BoIS - 4–3
Kommentarer näst intill överflödiga. Jag såg inte matchen, eftersom ett odelat fokus lades på Gamla Ullevi, men det framstod som att fotbollen i novemberdimman i Norrköping, inför 3 125 åskådare, var närmast både sorglig och underhållande på samma gång. Många av de aktioner som jag ändå tog del präglades av en uppenbar avsaknad av kvalitet. Norrköping kan fortfarande komma sexa i tabellen, men jag tror ändå att de flesta ser säsongen som något av ett misslyckande. Framförallt är det oerhört svårt att spekulera i hur framtiden kommer att se ut för klubben. För Varbergs del är det tvärtom. De spelar i Superettan 2024, och känns faktiskt ganska nöjda med det. En sista uppgift kvarstår – att bidra till IFK Göteborgs totala fördärv. Det kanske kittlar lite extra – som jag förstår det så håller i princip samtliga Varbergs-bor på Blåvitt.
IFK Göteborg – AIK - 1–1
Det var förståeligt, men lite speciellt, att se AIK-spelarna fira ett oavgjort resultat och en förmodad tolfteplats på Gamla Ullevi. Men, det var på alla sätt och vis fullt välförtjänt att just AIK, och inte Göteborg, i princip säkrade det allsvenska kontraktet. Göteborg har – till viss del – välförtjänt hyllats under den tidiga hösten, och när det gäller AIK har tydligare tvivel framförts. Igår var rollerna helt ombytta, och det var säkert fler än jag som överraskades av detta. I sin helhet var det fråga om en mycket, mycket väl genomförd match av AIK. För i princip första gången i år kunde man dessutom urskönja lite härlig framtidstro. Taha Ayari kan nog bli riktigt bra. Celinas fötter är riktigt fina. Laget står inte och faller med Alexander Milosevic. Och så vidare.
Alexander Axén stod i TV-studion igår och uttalade att det inte finns någon som helst möjlighet att Göteborg inte vinner mot Varbergs BoIS i sista omgången. Till stor del handlar nog detta om att Axén själv är så investerad i Blåvitts allsvenska kontrakt, eftersom han vid ett antal tillfällen under hösten förklarat de vara ”helt klara” för allsvenskt spel 2024. I samband med detta vill jag minnas att han visserligen påtalat att det matematiskt behövdes några poäng till, men att det inte går att undvika dessa poäng när man spelar som Göteborg gör. Det där är givetvis farligt. Jag kan till viss del förstå den dramaturgiska poängen – det blir liksom bra TV – när experterna framstår som värsta sortens dogmatiker. Särskilt verklighetsförankrat är det dock inte. Jag tror väl i och för sig också att Blåvitt vinner mot Varberg, men att fotboll skulle kunna reduceras till en sådan banal företeelse som Axén ger uttryck för köper jag inte. En regnig och blåsig novembereftermiddag på Påskbergsvallen vill ingen uppleva. Om det dessutom är fråga om att riskera att vara en av de elva spelare som bidrar till Göteborg sämsta allsvenska resultat någonsin, så tänker jag att känslan av att vilja vara någon annanstans blir än mer påtaglig. Gör IF Brommapojkarna ett tidigt mål mot BK Häcken ökar stressen. Varberg kan avslappnat böka runt på blytung gräsmatta, och har givetvis också möjlighet att stånga in ett hörnmål eller två. Nu tror jag som sagt inte att det händer – men visst kan det hända. Och det är nog det enda som Göteborgsspelarna måste förhålla sig till under veckan, annars kan det gå riktigt snett.
Om det mot förmodan skulle bli Göteborg som får spela allsvenskt kval väntar antingen Utsiktens BK eller Östers IF. Två mardrömsmotståndare för Blåvitt, på vitt skilda sätt. I'm just saying.
Till sist...
Ett hastigt framtaget tips inför söndagens rafflande avslutning:
AIK - IFK Värnamo - oavgjort
IF Brommapojkarna - BK Häcken - vinst Brommapojkarna
Degerfors IF - Mjällby AIF - vinst Mjällby
Hammarby IF - Halmstads BK - vinst Hammarby
Kalmar FF - Djurgårdens IF - oavgjort
Malmö FF - IF Elfsborg - vinst Malmö
Sirius - IFK Norrköping - vinst Sirius
Varbergs BoIS - IFK Göteborg - vinst Göteborg
