Allsvenskan enligt Walter #30: Slutet gott, allting gott!
En sista omgång, för vissa en allra sista match. Men i samma stund föds nystarten och hoppet om ett nästa år, nya profiler och erövringar. För dem som i år överträffat förväntningarna är det upp till bevis. Walter Duhs spaningar kring Allsvenskan 2022:s sista omgång bjuder på initierade iakttagelser och oväntade hyllningar.
Avtackningar
Vad gäller spel och tabell har jag redan tidigare vågat mig på ett antal sammanfattningar. Omgång 30 av Allsvenskan bjöd på ganska få överraskningar i förhållande till säsongen som helhet, men det bör givetvis uppmärksammas på att Kalmar FF på ett sannerligen imponerande sätt knep fjärdeplatsen i tabellen samt att Degerfors IF, och inte Varbergs BoIS, är garanterade allsvenskt spel även nästa år. När det gäller just Degerfors har deras höstsäsong varit högst formidabel, och det känns som att äran för detta i första hand bör tillskrivas den sympatiske sportchefen Werner.
Det som kanske främst stack ut under gårdagen var de avtackningar av allsvenska spelare som genomfördes i samband med den sista omgången. Även om jag kan känna att Discovery+ kanske ägnade lite väl mycket tid åt detta, i stället för att summera säsongen, var det svårt att bli annat än imponerad och berörd. De enorma insatser som klubbar och framförallt supportrar redovisade i samband med avtackningarna var häftiga, och samtliga avslut otroligt värdiga. Och visst är det även speciellt att nästan en hel generation svenska fotbollsspelare försvann samtidigt. Det kan med fog diskuteras vilken spelmässig inverkan som pensionerna för Per Karlsson, Erik Friberg, Sebastian Larsson, Mikael Lustig och Ola Toivonen kommer att medföra. Det har knappast varit fråga om totaldominans under året från denna kvintett. Ur ett övergripande perspektiv, och som representanter för en fotbollsgeneration, kan vi dock vänta oss ett tomrum.
Av erfarenhet så vet jag att känslor av nostalgi oftast är väldigt starka i samband med att något gammalt och prövat rivs upp. På samma sätt gäller emellertid att i detta fall vårens ankomst, och med den – den allsvenska premiären – markerar början på något nytt. I april kommer det sannolikt inte finnas någon i Solna, på Hisingen eller runt Möllevångstorget som sorgset sippar på en fatöl och drömmer sig tillbaka till gamla tider. Nya trupper med nya spelare innebär nya förhoppningar och förväntningar. Karlsson, Friberg, Larsson, Lustig och Toivonen har sina välförtjänta platser i svensk fotbollshistoria, men Allsvenskan går vidare utan dem. Detta känns väldigt skönt, och understryker till och med värdet av ett vackert avslut. På alla sätt motsvarades hoppet om sådana avslut fullständigt av gårdagens scener från Malmö, Solna och Göteborg. Om abstinensen mot förmodan skulle bli för påtaglig för någon, så bör det tilläggas att ett flertal av de nu aktuella gubbarna sannolikt kommer att involvera sig i Allsvenskan i någon annan form och inom en inte allt för lång framtid.
Upprepar historien sig?
Ibland roas jag av att stirra – länge och noggrant – på de allsvenska tabellerna från tidigare säsonger. Till slut uppenbarar sig ofta ett mönster, och då får jag känslan av att jag har lärt mig något. Det är lika bra att vara tydlig. Det som har hänt, det har hänt och det kommer aldrig att hända igen. Konceptet tid garanterar detta. Mark Twain lär ha sagt att historien inte upprepar sig, men att den rimmar ibland. Inte sällan märker vi detta inom svensk fotboll.
Den allsvenskan toppstriden 2022 kan knappast på ett mer tydligt sätt skilja sig från motsvarande under säsongen 2021. Som svenska mästare koras ett uppstickarlag från Hisingen, i stället för elefantgiganten Malmö FF. I förhållande till förra säsongen ser vi nästan en omvänd ordning bland Stockholmslagen och Kalmar FF hamnar på medaljplats i stället för ett hypat IF Elfsborg.
Kusligheten infaller sig snarare i den allsvenska bottenstriden, och häng med nu, för på något sätt är jag av uppfattningen att vi just bevittnat en regelrätt repris – visserligen med något förändrade aktörer.
Plats 11 2021: IK Sirius
Plats 11 2022: IK Sirius
Kommentar: Historien rimmar.
Plats 12 2021: BK Häcken
Plats 12 2022: IFK Norrköping
Kommentar: På tolfte plats hamnar ett lag som har betydligt bättre förutsättningar än att vara indragna i bottenstriden. Säsongen är en fullständig besvikelse, även om tränarbyte ger visst hopp om framtiden. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv ska laget knappast kunna placeras så här långt ner i tabellen.
Plats 13 2021: Degerfors IF
Plats 13 2022: Degerfors IF
Kommentar: Historien rimmar. Degerfors lyckas efter en äkta Harry Houdini-manöver undvika negativt kvalspel, bl.a. efter att en för bottenstriden rafflande sista match med oavgjort resultat utspelar sig på Eleda Stadion i Malmö.
Plats 14 2021: Halmstad BK
Plats 14 2022: Varbergs BoIS
Kommentar: Det halländska laget verkar länge befinna sig på säker mark i tabellen, men en ganska värdelös avslutning av serien – och en sista omgång som dock länge såg ut att falla väl
ut – innebär en negativ kvalplats. I kvalet väntar en gammal storklubb i rödblåa färger (Helsingborgs IF eller Östers IF).
Plats 15 2021: Örebro SK
Plats 15 2022: Helsingborgs IF
Kommentar: Laget från den mellanstora svenska staden har många allsvenska säsonger bakom sig. Egentligen är förutsättningarna i klubben tillräckligt bra för ett allsvenskt kontrakt. Stökiga ledarförhållanden (där bl.a. gamla trotjänare får hoppa in på tränarbänken) samt ett inkonsekvent och brokigt truppbygge gör dock nedflyttning oundviklig. Frågan är om förfallet stannar där?
Plats 16 2021: Östersunds FK
Plats 16 2022: GIF Sundsvall
Kommentar: Norrlandslaget är Allsvenskans klart sämsta fotbollslag, på samtliga sätt. Laget lyckas endast skrapa ihop 14 poäng under 30 allsvenska omgångar och rasar ut ur serien med buller och brak. Särskilt saknade kommer de inte att vara, utöver att de i många fall varit en poänggarant för motståndarna.
Med ledning av ovanstående, kan vi redan nu lämna kvalificerade gissningar om bottenskiktet i Allsvenskan år 2023? Jag väljer att avvakta, men har samtidigt mina tankar helt klara för mig.
Årets…
Möjligtvis återkommer jag med en noggrannare krönika över säsongen som gått – tills vidare får ni dock hålla till godo med prisutdelning i nedanstående fem kategorier.
Tomte: Forrest Lasso. Namnet, självförtroendet, frisyren och de enorma bristerna i fotbollskunskap. I jul vill jag att Lasso kommer till min familj med välfylld kappsäck – vilken jäkla tomte.
MVP: Marcus Antonsson. För att travestera Winston Churchill: aldrig i Allsvenskans historia har så många haft så få att tacka för så mycket.
Chock: Ricardo Friedrichs 14 nollor. Friedrich är Allsvenskans bästa målvakt, men med tanke på det enorma risktagandet i brassens målvaktsspel är det närmast en chock att inse att han höll i nollan i nästan hälften av de matcher som han deltog i.
Prestation: IFK Värnamo alt. BK Häcken. På något sätt är prestationerna jämförbara, även om ett allsvenskt guld givetvis bör trumfa allt. Båda klubbarna har dock all anledning att känna stolthet över säsongen, och för den som har besökt Finnvedsvallen är det sannolikt inget annat än en monumental skräll att Värnamo fortfarande huserar ett allsvenskt fotbollslag.
