Allsvenskan enligt Walter #7: För vi en missriktad debatt om konstgräs?
Frågan om konstgräsets vara eller inte vara kanske inte längre är aktuell - bör vi diskutera spelunderlaget för allsvenska fotbollsmatcher på ett annat sätt? Dessutom, är Gustav Engvall en sådan spelare som gör skillnad, och hur ska vi överhuvudtaget försöka oss på att sammanfatta IK Sirius säsong hittills?
Spelare som gör skillnad
Visserligen anslöt Gustav Engvall till IFK Värnamo utan transfersumma, men enligt medieuppgifter så har han blivit saftigt kompenserad genom sign-on-bonus och lön. För ett lag som Värnamo, som siktar på ett nytt allsvenskt kontrakt och sannolikt lite högre än så, kan investeringen dock vara helt nödvändig. Allsvenska lag behöver spelare som gör skillnad, det är just IFK Värnamo och Marcus Antonsson mycket bra exempel på. Engvalls inledning av säsongen har varit något trög, men dubbla mål i matchen mot Varbergs BoIS lovar givetvis gott. Ibland kan en sådan insats räcka för att staka ut en hel säsongs riktning. Det är inte orättvist att i viss utsträckning knyta Värnamos möjligheter till framgång i år till Engvalls prestationer.
Det finns ett antal spelare i Allsvenskan som är anställda just för att göra skillnad; Marcus Berg, Mileta Rajovic, Christoffer Nyman, Arnor Sigurdsson, Viktor Fischer, John Guidetti och Oliver Berg bland andra. Vid en genomgång av enbart de ovan nämndas prestationer jämfört med deras lags poängskörd hittills kan det konstateras att de är nära förknippade med varandra. Vad som är hönan och vad som är ägget är svårt att säga.
När det gäller exempelvis Viktor Fischer står det dock klart att om han hade satt någon de superchanser han hittills missat, hade AIK:s situation varit mindre prekär. Han kan inte skylla detta enbart på underprestationer av laget. Han hade helt enkelt behövt vara den där spelaren som gör skillnad, och som de flesta allsvenska lagen har så stort behov av.
Gräset är inte alltid grönare…?
Inte på något sätt är jag expert på gräsmattor. Men även som oinvigd är det svårt att komma ifrån känslan av att Allsvenskan – i negativt avseende – verkligen sticker ut i förhållande till i princip alla andra länder när det kommer till frågan om vilket underlag fotbollsmatcherna spelas på.
Det finns röster som med tydlighet framhåller konstgräsets negativa effekter. Både Åge Hareide och Ståle Solbakken har varit tydliga med att den stora skillnaden mellan svensk och norsk fotboll och den verksamhet som bedrivs i Danmark (danska landslagsframgångar, framgångsrika danska klubblag och enorma spelarförsäljningar från danska föreningar) stavas konstgräs. Även Janne Andersson har framfört att konstgräset kan vara en anledning till att Sverige inte längre – och helt plötsligt – producerar försvarsspelare av toppklass. Hareide har i intervju med Fotbollskanalen biträtt den inställningen: ”Det är svårt att fostra bra försvarsspelare på konstgräs. Skillnaden på avståndet när du ska gå in i press är stor. En rättvänd anfallare passerar en försvarare lätt på konstgräs. Som försvarare blir du rädd att bli passerad.”
Utifrån mitt sett att se på det så är det dock en icke-fråga att såväl naturgräs som konstgräs och/eller hybridgräs ska kunna användas på de allsvenska arenorna. Det går helt enkelt inte att komma ifrån de förutsättningar som geografi och klimat har givit svensk fotboll. För att över huvud taget kunna bedriva en vettig (och modern) verksamhet är det på många platser givetvis så att konstgräset är en nödvändighet, och det har också bidragit till att avsevärt förbättra möjligheterna till fotbollsspel året runt i hela landet.
Mitt problem är inte kopplat till det specifika underlaget, utan snarare till att det även inom de olika underlagskategorierna verkar finnas allt för stora variationer, och att förutsättningarna mellan varje enskild match därmed varierar i otillfredsställande stor utsträckning.
Jag minns en match 2007 mellan Kalmar FF och Hammarby IF, när Hammarbys dåvarande tränare Tony Gustavsson i förhand rasade på det långa gräset på Fredriksskans IP. Hammarby förlorade matchen med 2–0 och Kalmarsupportrarna hade svarat upp med skyltar: ”Om Tony klipper vi håret, klipper vi gräset”.
På något sätt ingår även detta i det som många av oss anser är charmigt med (svensk) fotboll; möjligheterna att som en mindre förening kunna utnyttja alla de fördelar som kan tänkas – underlaget, långa inkast, fördrivande av tid eller vad det nu kan vara. Det är upp till motståndaren att överkomma de svårigheter som finns, och visa att man är ett bättre fotbollslag.
I Allsvenskan 2023 har dock underlaget fått allt för stort utrymme. Vid en jämförelse med Norge, Danmark eller vilket annat land som helst så kan det konstateras att det just är de stora skillnaderna som är problemet. I Norge spelar alla lag på konstgräs – det är förutsebart och enkelt. I Danmark är konstgräsmatcherna uteslutande få, och det gäller för de flesta andra ligorna i Europa och världen.
I Sverige gäller följande. Sju lag spelar på konstgräs och nio lag har naturgräsplaner eller hybridgräs. Om vi tar Malmö FF som exempel så skulle en fiktiv spelordning kunna se ut som följer.
- Hemmamatch på en perfekt gräsmatta
- Bortamatch på Tele2 Arena på ett nylagt och snabbt konstgräs som brister i dränering, sprutar sand och orsakar kraftiga brännsår
- Hemmamatch på en perfekt gräsmatta
- Bortamatch på en potatisåker i Varberg där en rullande boll omotiverat studsar upp 45 cm från marknivå
- Bortamatch på Örjans Vall och en gräsmatta som inte vattnats på ett par månader
- Hemmamatch på en perfekt gräsmatta
- Bortamatch i Kalmar på en hybridgräsmatta som helt saknar grässtrån på ena sidan av planen.
Och så vidare.
Det som vi upplevde vara så charmigt när Tony Gustavsson hårsvall var som längst år 2007 har blivit ett verkligt problem för svensk fotboll. I takt med att fler och fler lag spelar en kontrollerad fotboll med fokus på bollinnehav och passningsspel – vilket i sig är mycket positivt – har skillnaderna på underlagen blivit allt tydligare.
Idag handlar det inte enbart om småvariationer av naturgräsmattor, så som det tidigare kunde vara. I stället behöver de allsvenska lagen potentiellt sätt inför varje match ställa om tankesätt och i viss utsträckning även göra taktiska justeringar anpassade efter just det underlaget som väntar. Jag har svårt att se att någon kan tro att det skapar goda förutsättningar för att utveckla svensk fotboll, och t.ex. förbereda svenska klubblag för spel i de europeiska cuperna.
Sammantaget, att tillåta spel på såväl konstgräs som natur- och hybridgräs känns självklart givet de karga förutsättningar som Gud har bestämt. Men kan det vara så svårt att tydligt reglera hur dessa variationer får se ut? Använd samma konstgräs överallt. Bestäm en gräslängd som ska tillämpas på samtliga arenor. Föreskriv vad som ska gälla för vattning av allsvenska fotbollsplaner. Och gör det snabbt. Det är nog inte bara jag som på allvar börjar bli riktigt less på denna eviga diskussion.
Siriusly painful
Svag humor i rubriksättningen, men ändå en väl avvägd beskrivning av IK Sirius nuvarande situation. Bilderna på Christer Mattiassons berg-och-dal-bane-mässiga känslouttryck i matchen mot IF Elfsborg, som även uppmärksammades av Discovery Plus studio, var tyvärr ganska underhållande.
Det är svårt att beskriva Sirius säsong hittills men ett lämpligt ord, som även beskriver Ola Anderssons truppbygge, är måhända spretigt. Det är givetvis inte acceptabelt att göra tre mål på hemmaplan och ändå förlora matchen. Inte heller är det i närheten av godkänt att släppa in fyra mål två hemmamatcher i rad. Förutom dessa bottennapp har Sirius inte gjort mycket annat än att spela oavgjort. Det har dock sett ut på olika sätt. Hållna nollor mot både Djurgården och AIK har varvats med en katastrofal första halvlek och en inspirerad andra halvlek borta mot Kalmar FF. Ett lag som kvitterar i 96:e minuten i en tuff bortamatch brukar vara fyllt av både flyt och självförtroende – men med Sirius är det knappast fallet. Är Magnus Kaastrup en supervärvning, eller medioker? Vad händer med alla skador? Kommer Jacob Tånnander att lösa Sirius otaliga år av målvaktsoklarheter?
Frågorna är många, och jag tror inte ens att Christer Mattiasson har några svar. På något sätt önskar jag ändå att han mycket snart får möjlighet att fira den första allsvenska segern. Det skulle göra gott för hans inre känsloliv.
Veckans…
Fullträff: IF Elfsborg. På samma sätt som gäller för Malmö FF så vinner Elfsborg fotbollsmatcher numera. Och när man gör det på det sätt som skedde i Uppsala, så förtjänar man extra beröm. Det är nämligen den typen av segrar som på riktigt bygger självförtroende, framåtanda och en vinnarkultur.
Besvikelse: De stora Stockholmsklubbarna. Denna vecka orkar jag inte skriva ett längre stycke angående Stockholmsfotbollen. Dessutom lyckades ju Djurgårdens IF faktiskt vaska fram en riktigt fin prestation mot Kalmar FF, och poängmässigt så närmar sig Djurgården lagen framför. Vad gäller Hammarby IF och AIK är läget dock oförändrat. Det blir fråga om ett oerhört spännande Stockholmsderby mellan Hammarby och Djurgården, och jag kan knappt bärga mig inför antagonistmötet mellan AIK och IFK Göteborg nästa måndag. Eftersom jag är dålig på att tippa, och verkligen inte tror på det, som kommer säkert Stockholm under nästa vecka skutta upp till rubriken ovan, veckans fullträff.
