Allsvenskan enligt Walter - nedjoggningen, del 1: Om Malmö, rättvisa, stjärnor och mycket annat
Walter Duhs plockar ned den allsvenska säsongen 2023, bit för bit. I tre delar sammanfattas serien. Idag: sex snabba tankar från gårdagen.
Marginaler
Det finns två olika perspektiv i all typ av tävlande – för elitidrott i allmänhet och en årslång fotbollsserie i synnerhet. Dels kan timslånga diskussioner sluta i ingenting när frågan som debatteras är vem, eller vilket lag, som egentligen varit bäst. Eftersom vi inte har några enkla, tydliga och allmänt accepterade faktorer – utöver antal poäng – som klargör detta, så kommer det heller aldrig kunna enas om ett svar. Mest bollinnehav, flest antal mål, snabbast anfallsspel, tajtast försvarsspel, bäst lagsammanhållning, starkast attityd, mest vägvinnande passningsspel – vad som attraherar mest ligger i betraktarens öga. Det är dock både förståeligt och ofrånkomligt att diskussionen uppkommer efter en hel säsongs allsvenskt spel, och oresonliga argument om varför det egna laget förtjänade mer är faktiskt allt som oftast ändå ganska uppiggande.
Det andra perspektivet är av mer analog karaktär. Malmö FF tog flest poäng och är – visserligen med god hjälp av målskillnad – därmed per definition bäst. Även detta påstående haltar emellertid. Den omständigheten att Malmö FF tog flest poäng (och med hjälp av målskillnad vann serien) betyder egentligen endast en sak: att Malmö FF tog flest poäng och med hjälp av målskillnad vann serien. Det saknas en direkt koppling mellan detta faktum och ett påstående om att Malmö FF också var bäst, om det inte är så att det enda som får beaktas vid bedömningen om vilket lag som var bäst är just antalet poäng. I övrigt finns ingen korrelation mellan bäst på fotboll och flest poäng, förutom att det givetvis är enklare att plocka poäng om man är bra på fotboll.
Hur som helst, jag ska inte ta detta teoretiska resonemang mycket längre. Jag kan dock konstatera att en lockande medelväg mellan ovan angivna perspektiv förmodligen är rimligaste att färdas på när den allsvenska säsongen 2023 ska summeras. Vad gäller guldet kan det därmed konstateras att Malmö inte vann oförtjänt, och följaktligen att IF Elfsborg inte heller förtjänade att vinna. Det är samtidigt inte heller möjligt att slå fast att Malmö faktiskt har varit bäst i år. Att det endast var två mål som skiljde de båda finalisterna efter 30 omgångar visar i stället med tydlighet att de rimligtvis inte går att separera.
Så vad var det då som avgjorde till Malmös fördel, om det nu inte var så att de var bäst? Det är givetvis omöjligt att svara på, men förekomsten av tillfälligheter – sånt där som bara händer – får aldrig glömmas bort. Till en tveksam straff i omgång 30 kan läggas ett tusental andra domslut under säsongen, som kunde fallit ut på andra sätt. Beakta även de hundratusentals olika aktioner som de allsvenska spelarna varit inblandade i under säsongen, en missad spark, en uppfluffad grästuva, en dåligt placerad nick eller ett par lite för våta målvaktshandskar. Allt det där spelar roll, och summan av allt blir för Malmös del ett nytt allsvenskt guld – välförtjänt, varken mer eller mindre.
Exakt samma resonemang gör sig givetvis också gällande för kvalkampen mellan IFK Göteborg och IF Brommapojkarna. Marginalernas marginal var på den blåvita sidan när Adam Carlén utnyttjade den absolut sista möjligheten att undvika mardrömsmötet mot Utsiktens BK. Har Göteborg varit bättre än Brommapojkarna i år? Nej. Var det välförtjänt? Absolut.
Vi kan för ett tag låtsas att det är så här enkelt, även om jag givetvis förstår att det just den här dagen finns många supportrar därute – i Stockholm och i Göteborg, i Malmö och i Borås – som har sina alldeles egna förklaringar till varför saker och ting gick som det gick. Så är det alltid, och så ska det vara. Och i april så börjar Allsvenskan igen.
Identitetslöshet
Nu är det klart. Glen Riddersholm lämnar IFK Norrköping i en process som känts ganska given den senaste tiden. Relationen mellan klubben och ledaren har hela tiden varit ansträngd, och ganska konstig. Precis som för Martí Cifuentes blev hösten 2023 den sista svängen i Allsvenskan för Riddersholm, i vart fall för den här gången. Och precis som för Cifuentes har Riddersholm en säsong bakom sig av att leda sitt lag genom en totalt identitetslös allsvensk säsong. Hammarby IF och Norrköping har inte varit någonstans under året, i vart fall inte för alla oss som inte följer föreningarna på nära håll. Hammarby avslutar Allsvenskan med sex raka kryss, och knappt ens det får oss att lyfta på ögonbrynen. För Norrköpings del kanske några i och för sig minns Sigurdssons toppar i våras, men det har i övrigt varit slätstruket deluxe.
Vad gäller framtiden för dessa båda klubbar är det givetvis avgörande vem som för förtroendet att vara huvudtränare. Just nu känns det som att Eirik Horneland ligger nära Hammarby, och det skulle inte förvåna mig om Andreas Brännström plockar Norrköping. Oaktat detta så kan jag nästan med säkerhet och redan nu framhålla att Hammarby kommer att ligga betydligt högre upp i mitt allsvenska tips inför säsongen 2024. Hammarby har definitivt flärdfull potential i spelartruppen, och kanske också kan lyckas med det pågående generationsskiftet på kontoret. För Norrköpings del känner jag ingenting – verkligen ingenting. Sannolikt finns förutsättningar för att sätta till spel en allsvensk trupp som utan större besvär undviker nedflyttning. Mycket mer än så är knappast på gång i Norrköping.
Småländsk stabilitet
IFK Värnamo vann mot Kalmar FF i slaget om Småland för några veckor sedan. Jag kan nog erkänna att jag hajpade upp matchen lite väl mycket på förhand, men när allt kommer omkring så är det ändå fråga om den allsvenska femman och sexan (samma slutpoäng). Kalmar har såklart haft en fin trend ett tag nu, och utifrån det är nog Värnamos placering – för de flesta – mer överraskade. En offensiv bestående av Engvall, Ademi, Zeljkovic, Thern och Oscar Johansson går dock inte av för hackor, och många av de större offensiva namnen har värvats för summor som t.ex. Kalmar hittills inte har haft möjlighet att disponera för nyförvärv. Alldeles oavsett går det verkligen att imponeras av de båda klubbarnas långsiktiga och enträgna arbete, och inte minst av att de båda har lyckats ta kontroll över spelet fotboll – men en bollinnehavsinriktad filosofi – som väsentligt större föreningar som AIK, IFK Göteborg och IFK Norrköping borde sukta efter. Känslan är att Värnamo kommer att fungera även post-Kim Hellberg, och med tanke på att Kalmar har tre raka topp 6-placeringar – som enbart kan matchas av Djurgårdens IF och IF Elfsborg – så finns det definitivt skäl för att se ljust på den småländska fotbollens framtid. De omständigheterna att Östers IF verkar ha separationsångest från Superettan och att Jönköpings Södra IF spelar division 1-fotboll nästa år kan vi bortse från en stund.
IK Sirius – dubbelstjärna
Wessam Abou Ali gjorde skillnad. Tashreeq Matthews och Joakim Persson likaså. Christer Mattiasson levererade sju vinster under de åtta sista omgångarna, och Sirius slutade på en sensationell – i förhållande till förutsättningarna – åttondeplats. Hemmafördel i cupen – bara en sådan sak! Men det fanns en tid då framtiden inte var vad den senare kom att bli.
När klockan är 20.40 måndagen den 8 maj 2023 leder Sirius mot IF Elfsborg hemma på Studenternas IP. Melker Heier har gjort 3–2 i den 55:e minuten, och när bara minuter återstår av ordinarie matchtid väntar hela Uppsala – ja, i vart fall merparten av de 4 588 åskådarna på plats – på säsongens första vinst. Tio minuter senare blåser domare Mohammed Al Hakim av matchen, och en svettig Christer Mattiasson kan något kraftlöst konstatera att Elfsborg har vunnit matchen. Fem avslut på mål för boråsarna räcker till fyra mål, och ett fortsatt segerlöst Sirius.
På söndagen samma vecka gästar Sirius Mjällby AIF. Strandvallen är vacker men det är en ganska kylig försommareftermiddag. Kvicksilvret i termometern får kämpa, men når inte upp till femton grader. Efter att 1–0 blivit 2–0 och 2–0 blivit 3–0 och slutsignalen för den första halvleken först därefter ljuder, är det dock knappast något som de tillresta Siriussupportrarna bryr sig om.
Sirius förlorar på nytt, och veckan därpå är det Halmstad BK som hämtar hem samtliga tre poäng från Studenternas (1–2), trots att den officiella statistiken visar avsluten 20–6 i Sirius favör.
Detta är Sirius vårsäsong. Och även om sommaren bjuder på några fler positiva resultat är det först när supervärvningen Abou Ali och hans lekkamrater Persson och Matthews på allvar får upp ångan som vinden vänder. 7–0 hemma mot Varbergs BoIS var osannolikt på många sätt, och sedan dess har Sirius inte förlorat. Endast vid ett tillfälle har laget tappat poäng. Houdini-liknande great escapes har blivit vardag, och vem kunde ens föreställa sig en liknande utveckling i våras?
Jag läser om Sirius – inte fotbollföreningen, utan stjärnan. Det är en dubbelstjärna. Sirius A och Sirius B ligger på ett avstånd av 20 astronomiska enheter från varandra. Sirius A är den ljusare komponenten – med en massa dubbelt så stor som vår sol. Sirius B är en massiv vit dvärg, en slocknande, svalnande, döende himlakropp.
Dubbelheten är tydlig, oavsett om det rör sig om Sirius eller Sirius. Om fotboll eller astronomi. Fotbollslaget Sirius har lyckats med ett omvänt kosmiskt konststycke – den vita dvärgen från i våras har blivit den ljusaste komponenten på det allsvenska himlavalvet. Astronomer förklarar att Sirius är den starkast lysande stjärnan. Just nu är även jag benägen att hålla med.
Degraderingarna
Nedflyttning från Allsvenskan tar ofta tid att smälta. Det kanske därför inte är så konstigt att de skiljer sig, våra två flyttfåglar: Varbergs BoIS och Degerfors IF. Varberg har i vart fall sedan sommaren – då alla tilläts lämna klubben – framstått som helt tillfreds med det ofrånkomliga, nämligen Superettan 2024. I vissa fall har det nästan känts som att det inte spelat så stor roll. BoIS kommer finnas kvar, och det är ganska så mysigt även i den näst högst divisionen. Kanske är det till och med lite mer bekvämt? För Degerfors del blev fallet tyngre. Reaktionerna efter poängtappet på Borås Arena var målande, och kanske inföll sig en känsla för både spelare, ledare och supportrar att det kan ta otroligt lång tid innan Degerfors – om någonsin – är tillbaka i Allsvenskan. Nu tror jag i och för sig att även Degerfors, med lite distans, kan landa i en snarlik reaktion som den hos Varberg. Sorgen över att festen är över i Värmland har hur som helst varit väldigt mycket mer påtaglig.
Ett resonemang om de båda klubbarna är värda mer efter den genomförda allsvenska säsongen behövs inte. I sådana fall talar jag emot mig själv enligt ovan. Jag kan i alla fall konstatera att det inte är oförtjänt att det just är Varberg och Degerfors som tar hissen ner en våning. Jag tror nog också att de flesta – även de närmast sörjande – kan ansluta sig till uppfattningen att det har funnits fjorton bättre lag i år, och ibland är fotbollen inte svårare än så.
Nykomlingarna
Västerås SK och Gais – välkomna. I ett försök att förbli objektiv, men ändå uttrycka en känsla, så vill jag framhålla att det inte känns tråkigt med de nu klara nykomlingarna inför Allsvenskan 2024. För Gais del har det sannerligen varit drag, såväl på planen som på läktarna – och Gais kommer utan tvekan att ytterligare pumpa upp det redan urstarka allsvenska varumärket. Förutsättningarna för fin fotboll på Gamla Ullevi finns också där, och det är väl skönt att någon av de lokalernas hyresgäster kan bjuda på det.
Västerås imponerar stort, och Kalle Karlsson är ett härligt namn att säga. Det är klart att Sveriges sjätte största tätort kan bidra med mycket till en fotbollsserie som redan har så mycket. Utifrån mitt perspektiv hade jag inte kunnat önska mig något annat – när Superettan nu lämnar över det bästa den har. Ett prematurt tips: båda nykomlingarna klarar sig kvar i Allsvenskan nästa år.
