Allsvenskan enligt Walter: Schysstare spel eller förändrad domarnivå?
Walter Duhs delar med sig av sina spaningar efter den 13:e omgången.
Sommartid
I Allsvenskan är sommaren tiden för att agera - några större möjligheter att påverka utgången av säsongen finns inte när hösten väl trängt sig på. När jag för en vecka sedan sammanfattade omgång 12 framhöll jag att IFK Norrköping är en av de klubbarna i serien som borde ligga absolut närmast ett beslut om förändringar på tränarbänken. Efter en - utan förklädnad i vackra ord - fullkomligt usel insats borta mot Degerfors var det dags att verkställa och låta Rikard Norling flyga fritt. Detta var inte oväntat, och beslutet känns välgrundat och rätt. För övriga allsvenska klubbar väntar sannolikt en ganska lugn sommar, om vi enbart spekulerar i eventuella tränarförändringar. Om något ändå skulle inträffa, så kommer det troligen falla ut enligt nedan.
Samtliga klubbar som just nu vistas på plats 1-13 i tabellen känns ledarmässigt stabila. Möjligtvis skulle Milos kunna få det ganska hett om öronen vid ett misslyckande i Champions League-kvalet. Jag har en känsla av att Jimmy Thelin gärna skulle vilja testa på en utmaning utomlands (lite i stil med Jens Gustafssons Split-semester), men det känns inte nära. IFK Göteborg kommer inte under några omständigheter att låta Stahre gå under säsongen. Därmed är jag ganska säker på att ledarskapet i dessa tretton klubbar kommer att vara oförändrat när vi går in i hösten. Vad gäller GIF Sundsvall, Degerfors och Helsingborg så har jag svårt att se att någon annan än Henrik Åhnstrand lever farligt. Även om Giffarna har kippat ganska så väl efter andan den senaste tiden, skulle en förändring kunna bli nödvändig inom kort. Legendarerna på Helsingborgs bänk kommer definitivt att vara kvar - men det kan tänkas att Granen letar efter ett mer erfaret namn för att stötta upp. Summa summarum - Allsvenskan 2022 kan mycket väl bli en relativt händelsefattig historia, i vart fall om man älskar tränarskiften. För egen del har jag däremot inte någonting emot en sådan säsong.
Schysstare spel eller förändrad domarnivå?
Min primärmatch under gårdagen var Hammarby - IFK Göteborg, och sådär en kvart in i matchen slog det mig att antalet utvisningar i årets Allsvenska måste vara betydligt lägre i jämförelse med tidigare säsonger. Jag kunde knappt erinra mig ett enda rött kort. Bara några minuter senare plingade det till i rutan, och det kändes som att Wilhelm Loeper ville göra allt för utgöra det undantag som bekräftar regeln. Vid en dubbelkontroll av statistiken för årets serie visar det sig att Loepers armbåge renderade det blott fjärde röda kortet i år (utöver tre lindriga utvisningar, dvs. genom två gula kort). Under säsongen 2021 delades tolv direkta röda kort ut, och dessutom beslutades om ytterligare tretton lindriga utvisningar. I Allsvenskan 2020 var det fråga om femton röda kort och sexton lindriga utvisningar.
Vi är snart halvvägs in i serien och vi ligger därmed kraftigt under de senaste årens snitt för utdelade röda kort. Jag har svårt att uttala mig om huruvida detta är en konsekvens av att spelarna agerar annorlunda eller om domarnivån har förändrats. Kan det kanske kopplas till att fler spelare idag kan hantera konstgräsfotbollen, eller möjligtvis att coronasäsongernas publikfrånvaro underlättade för domarna vad gäller att dela ut lagens strängaste straff? Oavsett vilket så har jag inte känslan av att någon uppenbar utvisning har lämnats obestraffad. Så länge vi kan se till att skydda våra spelare, undvika skador och spelförstörande element och hålla en god nivå när det gäller fysiskt spel så känns det som en mycket positiv utveckling att matcherna så långt det är möjligt inte avgörs genom enskilda domarbeslut. Det får gärna fortsätta så här - en repressiv domaragenda gynnar inte någon.
Tillfredsställelsen med väntade resultat
Till leda har det - närmast som ett mantra - i många år hyllats att Allsvenskan är en jämn serie, en serie där samtliga lag har möjlighet att vinna samtliga matcher. Jag måste erkänna att det givetvis kittlar en del när novemberspänningen infinner sig. Det är sällan vi vet vem som kommer att vinna serien, och det finns i vart fall alltid ganska mycket att spela om under Allsvenskans sista omgångar. Lite avundsjukt sneglar vi väl dock alltid på de större ligorna. Utöver den uppenbara skillnaden i spelkvalitet så finns det något djupt tillfredställande i att ändå veta att vissa lag är mycket bättre än vissa andra, och att t.ex. Liverpool (i princip) aldrig förlorar en hemmamatch mot Leeds. För mig handlar det ganska mycket om att de skillnader som finns i förutsättningar - ekonomiska och andra - måste få komma till uttryck på planen. Om inte, är det något av ett svaghetstecken för serien och det kan närmast ses som ett bevis på att vi saknar kompetens när det gäller att omsätta sådana förutsättningar till resultat. Omgång 13 gjorde mig i detta avseende ganska så nöjd. Jag har verkligen inte några personliga antipatier mot varken Varberg, Helsingborg eller IFK Göteborg. Däremot är de alla tre väsentligt sämre fotbollslag än omgångens motståndare. På något sätt var därför skönt att detta också visade sig resultatmässigt. Det blev till slut förväntade, och förhållandevis enkla, segrar för Malmö, Djurgården och Hammarby. Jag är övertygad om att Allsvenskan behöver en stark topp, och en tydligt utkristalliserad sämre halva av tabellen. Med det sagt så måste det givetvis också finnas utrymme för ett lag som BK Häcken att likt humlan trotsa de av naturen givna förutsättningarna. Kombinationen av stabila toppklubbar och i viss mån överpresterande mindre föreningar är sannolikt den som på sikt utvecklar serien på bästa möjliga sätt.
Omgångens…
Fullträff: Hammarbys trupp. Omsättningen i Bajen under de senaste åren har varit enorm, på alla nivåer i föreningen. Det går dock inte att komma ifrån att spelartruppen under den senaste tiden har besuttit mycket god kompetens. I gårdagens match mot IFK Göteborg var det uppenbart hur skicklig fotbollspelare Nahir Besara är. Mohanad Jeahze är sannolikt seriens bästa vänsterback, och behärskar de flesta momenten i spelet - allt ifrån inlägg och passningar till inverterade löpningar. Dessutom är Darijan Bojanics passningsfot stundtals utomjordisk. Nu väntar stora utmaningar för Cifuentes att inarbeta en ny grupp av Bajenspelare. Om klubben lyckas med sina generationsskiften framöver - om de stora försäljningarna inte medför att Hammarby tappar fart - så kommer strategin snart att leda till en finare titel än ett cupguld.
Besvikelse: Helsingborgs korta formtopp. Det kändes väl som att tränarbytet i HIF gav en viss effekt, i vart fall när det gäller attityd och i någon mån även resultat. Nu var det dags för en härlig sommarmatch i Sundets pärla, med över 10 000 på läktarna. Med de förutsättningarna är givetvis en Loeperarmbåge och 2-16 i statistikkolumnen över avslut en stor besvikelse och alldeles för dåligt. Det är inte i oktober som Helsingborg kommer att få möjligheten att spela sig till ett nytt allsvenskt kontrakt - det är här och nu. Några indikationer på att laget är beredda att ta den chansen har vi dock inte sett. Det börjar bli stressigt i Helsingborg.
