Allsvenskan förändras(?) - men inte IFKs talangutveckling
Kära IFK har i skrivande stund 14 poäng ner till de svartvita från Örebro. Ett avstånd som det är svårt att föreställa sig upphöra innan denna allsvenska säsong är till ända. Nedåt ser det ganska bekvämt ut. Dessvärre ser det även ganska statiskt ut om man kikar uppåt i tabellen och närmare bestämt på de eftertraktade Europaplatserna.
Just denna statiska skepnad som vi ser av Allsvenskan idag, med ett tydligt toppskikt på sju lag följt av ett stort gap ner till övriga tabellen, är värt att stanna upp vid. Hammarbys sportchef Jesper Jansson svarade inför derbyt mot AIK att han trodde att detta var något att vänja sig vid. En tydlig struktur i tabellen med bland annat tre lag från Stockholm i toppen. Det råder delade meningar kring huruvida detta är en positiv utveckling eller inte. Visst skulle det gå att hävda att en utkristalliserad topp skulle höja kvaliteten på de bästa lagen och därmed förstärka konkurrensen gentemot andra ligor i Europa. Men frågan är om det är den liga vi vill se och kalla för vår?
Jag kan bara tala för mitt eget perspektiv. Visserligen vore det relativt fördelaktig för oss IFK-supportrar att tillhöra ett cementerat toppskikt och prenumerera på de högsta placeringarna i tabellen. Förutsatt att vi inte halkar efter Stockholmslagen och Malmö. Men Allsvenskan för mig är någonting annat än bara den högsta kvaliteten av fotboll. Det är även de mindre och resurssvagare klubbarna som kan hävda sig genom att kompensera med stort engagemang och passionerat föreningsliv. Jag vill se en liga där lag med tydlig lokalförankring ifrån hela landet kan hävda sig i svensk fotbolls finrum. Inte bara lag ifrån landets tre största städer. Om inte alla klubbar har möjligheten att drömma om att vinna försvinner en stor del av romantiken i svensk fotboll.
I och med att tabellen nu är så cementerad och odynamisk som den är denna säsong har jag svårt att se Norrköping klättra nämnvärt. Åtminstone inte tillräckligt för att få ett lika kul Europaäventyr nästa år igen. Visserligen kan fjärdeplatsen leda till kvaläventyr och den bör definitivt satsas på. Men i och med detta finns också goda möjligheter för IFK att testa de yngre förmågorna i dagens trupp under resten av säsongen. Detta fick vi se prov på bara i den senaste matchen, den där vi demolerade ÖSK. Inhopparna där, Pontus Almqvist och Manasse Kusu, har goda förutsättningar för att bli näst på tur att slå sig in i startelvan direkt ifrån de egna leden. Lyssnar man på Manasses egna ord från klubbens officiella hemsida finns goda anledningar till optimism:
–Det här betyder att jag ska påbörja någonting stort – någonting är på gång. Det här var början och nu kör vi. Det känns bra och väldigt roligt. Jag har förtjänat det här och jobbat under en längre period och jag är tacksam över att Jens och de gav mig chansen. Det känns skönt och jag kommer gå hem med glädje. Det är det här jag strävar efter och jag jobbar hårt varje dag – jag kommer alltid att fortsätta.
(Denna krönika har skrivits av Markus Hällje som framöver kommer vara en del av den ordinare redaktionen. Vi hälsar Markus varmt välkommen till Guldköping!)
