Allt jag vill ha är lite spel som ser ut som en tysk spelövning!

Allt jag vill ha är lite spel som ser ut som en tysk spelövning!

Längtan efter spel som ser ut som att det är meningen. Som ser ut som en spelövning. Det låter banalt. Men det är som att säga att det är banalt när tyska landslaget kommer i ett snabbt anfall. Att sitta och tänka "Så tyskt. Snyggt!" vore rätt gôtt.

Jag såg Norrköping - AIK och blev otroligt imponerad av Norrköpings spel. Välorganiserat i försvars- och presspel, men framför allt otroligt kvickt och synkroniserat i anfallsspelet. Spelare som sprang och andra som visste hur de sprang. "Tydliga linjer i spelet" sa säkert kommentatorerna. Det krävs inte en dribbler eller genial passning för att skapa farligheter när lag spelar så. Kombinationer återkommer och kan fungera flera gånger eftersom de genomförs med skärpa. Bayern Munchen eller tyska landslaget är allra bäst på den fotboll som ser intränad ut men ändå fungerar extremt bra. När de vinner bollen för en omställning är det oftast fem spelare som rör sig som synkroniserade kryss och pilar över planen. Anfallet rullas fram som om motståndarna inte finns. 

När det ser som allra enklast ut ser det ut som en spelövning på en fotbollsträning. Fotboll som växer ur laget och inte ur individuella prestationer. Tydliga linjer, sa Bull! 

Det finns flera fotbollsövningar (och innebandyövningar, som jag kan bättre) som används för att via ett trångt mittfält hitta en yta ute på kanten. Ett exempel. Passning framåt => väggpass tillbaka => direktpass snett ut på kanten till tredje spelare => snabbt inlägg till flera spelare som stormar in i boxen. Under en fotbollsmatch dyker just den sekvensen garanterat upp flera gånger i olika skepnad. Standardlösningar som fungerar får lagets spel att se väldigt enkelt ut. 

Men när HBK spelar... Inte så mycket. Det finns skärvor av spel som ser ut att hända precis som det var tänkt. Men påfallande ofta känns laget nästan ovana vid varandra, hänvisade till individuella prestationer eller tur på långbollar. När jag tänker femmannamittfält tänker jag triangelspel och bra rörelse för att hålla bollen. 

Jag läste i Hallandsposten  att Ängelholms tränare sett samma sak som jag skrivit om förut och förut. Om de bara täcker ut Barny faller HBK:s uppspel sönder till långbollande.

Men. Att motståndarlaget har respekt för hans fötter och täcker ut honom måste användas till vår fördel. Vem tar steget fram? Eller bak. Jag vill se Barny och mittbackarna få två alternativ till passningar framåt. Som jag minns matchen senast är det ofta Kojic som försöker möta för korta bollar när Barny är uttäckt. Men både Rojas, Bengtsson och Haksabanovic verkar helst vilja få bollen med fart framåt men erbjuder lite för sällan enkel avlastning. Som att de litar på bollen från Barny. Det så kallade Pirloproblemet. Det gör HBK:s passningsspel onödigt chansartat och underanvänder den femte mittfältaren. 

Och där sitter jag och drömmer om triangelspel och tydliga linjer. Det är paradoxalt att längta efter spel som ser ut som en spelövning. Skit samma. Jag vill se saker hända på plan och tänka "Den där har de tränat på. Snyggt!" eller kanske ännu hellre "Så tyskt! Snyggt!"

Niklas Theodorsson@niklasigbg2016-04-20 20:03:52
Author

Fler artiklar om Halmstads BK