Älskade Hammarbyspelare - Pétur Marteinsson
Spelare kommer och går, vissa nästan helt obemärkt, medan minnet av andra får det att tåras i våra supporterögon. Denna text kommer att handla om en av dessa spelare, Pétur Marteinsson, eller som han kallades i mina kretsar, kungen.
Det vilade något majestätiskt över Pétur, både på planen och utanför, där han var den givne ledaren.
Jag kommer ihåg derbyt på bortaplan mot Gnaget 2006 som om det var igår. Blundar jag och drömmer mig bort kan jag fortfarande känna lukten av den annalkande hösten. Publiken är månghövad. Publiksiffran skrivs officiellt till 29117, men det är en sådan euforisk stämning att det känns som ännu fler. De svart-gula har revansch att kräva efter vårderbyt på Söderstadion, där Hammarby vann med 2-0, och man slåss för att vinna serien.
Laguppställningen tillkännages och många av oss supportrar skakar lätt på huvudet när vi inser att en av Allsvenskans bästa mittbackar är uppsatt att spela på mittfältet. Det är förstås Pétur Marteinsson som vi pratar om och det känns konstigt, även om vi vet att han spelat på den positionen i det Isländska landslaget. Min mage är full med fjärilar av jätteformat och jag vill allt annat än att behöva göra den jobbiga resan från ”Mordor” hem till Bajenland, som hade blivit så vanlig under de senaste åren.
Men det visar sig att Linderoth, som så många gånger förr, visste vad han gjorde. Gnaget vinner avsparken och passar bollen bakåt till en av sina mittfältare. Samtidigt som avsparken slås ser man en grön-vit spelare göra en löpning i full fart mot mottagaren av avsparken, det är Pétur som har bestämt sig för att sätta tonen i matchen, att visa motståndarna att de minsann inte skall tro att de skall få en lätt match. Ruschen renderar i en svart-gul frispark men signalen till de grön-vita krigarna är klar, kungen har visat vägen och segern med 2-0, från vårderbyt, upprepar sig och det ges t.o.m. ut en dvd med de två matcherna.
Det är så jag minns Pétur, som en härförare man alltid kunde lita på, samtidigt som han, ur mitt personliga perspektiv, är en av de allra bästa backarna, och spelare, som någonsin burit den grön-vita tröjan. I luften var han som en örn och jag saknar än idag en spelare med hans förmåga att alltid vara på rätt plats, och som dessutom har modet att våga kliva upp med bollen mellan motståndarnas forwards och leverera passningar med kvalitet. Dessutom var han en krigare ut i fingerspetsarna, som aldrig gav sig.
Han hade, och har säkert fortfarande, en lyskraft som påverkade människor oavsett om det var på planen eller utanför. Jag har hört supportrar pratat om honom som svikare då han lämnade Hammarby första gången för att pröva vingarna i proffsligorna, men de glömmer att en fotbollsspelares karriär är kort och att de behöver ta sina chanser att tjäna en extra slant. Men han följde sitt grön-vita hjärta och kom tillbaka, och som han gjorde det.
Jag var aldrig besviken på Pétur för denna proffssejour, men jag saknade honom så att det gjorde ont när han var borta, även om plåster på såren gavs i form av SM-guldet 2001.
På samma sätt var jag euforisk när han kom tillbaka och skanderade högt – Kungen är tillbaka!
Åren går men mina minnen av kung Pétur består. Min kärlek till denne gigant har inte minskat med åren, snarare tvärtom, och tårarna är nära vid minnena av honom i den grön-vita tröjan.
Pétur Marteinsson, jag älskar dig så...
