Analys av försäsongen
Ljungskile SK har under Tor-Arne Fredheims år blivit av med två av tre klassiska "fördomar" som ständigt omgärdat klubben: vi spelar inte längre tråkig fotboll och tack vare planansvariga hör nu gräsplanen till de bästa i landet. Den dåliga ekonomin kommer tyvärr att fortsätta förfölja klubben - i alla fall ett tag framöver.
Ekonomin sätter givetvis vissa ramar för nya tränare. Och vi kan nog konstatera att Jonas Olsson i varje fall inte haft mer pengar att röra sig med än sin föregångare att spendera på nya spelare. Även det faktum att TAF i mångas ögon gjorde ett storartat arbete i föreningen gör ju inte Jonas uppgift mindre svår som efterträdare.
Man ska dock komma ihåg att även Jonas Olsson är svensk mästare som spelare (IFK, fyra gånger) - men även som tränare (IFK, år 2007). Han tog även förra året en serieseger med Ullsaker/Kisa i Norge.
Utmaningar och frågetecken saknas inte inför det nya året
- Ett nytt lag som ska spelas ihop. Etablerade namn som Jonas Lindberg, Markus Gustafsson, Ken Sema, Niclas Andersén, Steven Old har försvunnit. Lägg sedan till att Taofik är borta liksom en trotjänare som Robin Iglicár. På tillskottssidan kan räknas målvakten August Strömberg som ersätter Ivo Vasgec samt Ahmed Suleiman, Tim Nilsen och Mattias Pedersén som ansluter från norska lag. Dessutom har Yussif Chibsah plockats in från GAIS och Admir Bajrovic återkommit efter utlåning. Att Jonas Olsson kommer från tränaruppdrag i Norge syns alltså tydligt på värvningarna.
- En ny spelidé. Från ett ganska rakt spel under TAF´s tidigare år gick LSK alltmer över till sidledstrillande och "vårdande" av bollen. Jonas Olsson pratar om ett spelsystem med "rakare fotboll" med hög, intensiv press. Vissa bland fansen har uttryckt oro för att det (åter) ska bli för mycket sparka och spring i LSK.
- Hög intensitet. Högt tempo och press ställer krav på både kondition och god inställning bland spelarna på plan. Här är det viktigt med hög moral och känsla för sina lagkamrater. Spelare ska vilja (och orka) ta en jobbig löpning för sina lagkamrater. Något som gjordes betydligt mer 2014 än 2015.
- Passningskvalitet. När högt tempo och intensitet prioriteras brukar det riskera att gå ut över passningskvaliteten på planen.
- Målchanser och mål. Tanken med det nya spelsystemet är att det ska skapa många målchanser och givetvis att dessa förvaltas.
Träningsmatcherna
Årets första tre matcher gick mot ett på pappret sämre motstånd. Detta jämfört med i fjol då vi kanske mötte alldeles för bra lag jämfört med vad vi senare skulle möta i Superettan. I stället för att klara ett visst favorittryck som uppstått efter säsongen 2014 och träna på att "dyrka upp parkerade bussar" blev det i stället ofta stryk mot övermäktigt motstånd. Detta kanske påverkade motivation och självförtroendet under resten av säsongen.
Så personligen tycker jag det är bra att man börjat mot beskedligare motstånd. Man har fått spela ihop ett nytt lag, lagsammanhållningen blir bättre om man vinner än förlorar och offensiven (uppbyggnad, förvaltande av målchanser osv) är ofta svårare att träna på matcher än det defensiva spelet.
Dessutom gav ändå Svenska Cupen oss något att bita i när det gäller de defensiva bitarna och tog ner oss på jorden - om nu någon svävat iväg efter de första tre segrarna.
Stenungsund (borta) 4-2
Blåsten i matchen mot Stenungsund gjorde det svårt att få ut någonting av större värde. Förstauppställning i första halvlek i stark medvind gjorde att Stenungsund knappt kom över mitten och gav LSK fyra måls ledning. "Andrauppställningen" skapade dock några målchanser i andra halvlek trots motvinden, men vi förlorade ändå denna med 2-0. Positivt var att yttrarna, Jakob Olsson och nye Ahmed Suleiman såg vassa ut. En annan viktig sak var att Gabbe och nye Tim fick göra var sitt mål, ihop med de redan nämnda yttrarna.
Kvik Halden (borta) 4-1
Ingen blåst i inomhushallen i alla fall. Som vanligt mot norskt motstånd så blev det tufft spel och högt tempo. Första kvarten stod det och vägde men med visst övertag för norrmännen som gjorde mål på en dubbelhörna. Ett långt inkast från Tim som nye Mattias Pedersén satte gjorde att matchbilden sakta vägde över till LSK´s favör - resten av matchen. Högt tempo och hög press behärskade LSK mot detta motstånd. Målchanser skapades och dessa förvaltades i fyra mål.
Positivt var även att nya "vapnet" med långa inkast betalade sig tidigt och att även försvararna gjorde mål. Allan Mohideens 4-1 var en riktig pärla upp i krysset från ca 35 meter.
Vad som satt kvar som frågetecken efter denna match var att man inte kunde skönja någon spelidé och att passningskvalitén ibland var låg. Men jag utgår från att det berodde på det höga tempot och att detta kommer att förbättras efter hand.
Mer oroande var att det var lite glapp mellan lagdelarna och även mellan vissa "kuggar" (ytterback/yttermittfältare, mittbackarna, innermittfältarna, forwards). I perioder i första halvlek såg det ut som vi spelade 5-2-3 med Jakob väldigt högt upp och Chibsah nästan som mittback.
Jakob Olsson och Ahmed El Amrani kom ifrån varandra och det gjorde att anfallen fördröjdes samtidigt som luckan mellan dem gjorde det tacksamt för Kvik Halden att börja sina anfall där (Ahmed hade behövt våga följa Jakob högre upp i plan). Att Chibsah i första halvleken låg väldigt långt ner i planen gjorde att Kitic blev ensam. Detta gjorde att Kvik Halden fann ytor när de försökte spela förbi honom. I övrigt fungerade forwards, mittbackar och vänsterkanten bra i första halvlek.
I andra halvlek täpptes båda dessa luckor till. Jakob backade lite i utgångsläget och Chibsah flyttade upp 10-15 meter. Detta gjorde att ytorna för motståndarna försvann helt och Kvik Halden kom ingenstans.
Moss (hemma) 4-0
Samma start som mot Kvik Halden. Full fart från båda lagen från början. Men denna gången hade LSK kontroll från start. Ahmed El Amrani var klart starkare och blev säkrare genom att följa betydligt tätare bakom Jakob. Vänsterkanten bra liksom tidigare. Mittbackarna allt mer samspelta och Pedersén börjar spela mer "svenskt" (jag tycker norska mittförsvarare har en tendens att falla ner för långt i eget straffområde) och stöta på sina motståndare. Forwards jobbade tätt intill varandra och fann varandra med nickskarvar och passningar. Innermittfältarna (Mellqvist/Kitic denna gång) jobbade i denna match betydligt mer "skuldra-mot-skuldra" än mot Kvik Halden.
Nu såg man också alltmer att det finns en idé bakom spelet och att det inte bara är "raggarfotboll". Resultatet blev att det skapades mängder med målchanser (och mål) och det är ju inte helt fel.
Ambitionerna att hålla ett högt tempo gör (antagligen) att passningskvalitén blir lidande och att detta (förhoppningsvis) blir bättre i takt med att spelarna blir bättre tränade och samspelta.
Lagkuggarna börjar också bli alltmer samspelta. Lagmoralen verkar det heller inget fel på. Jag minns ett tillfälle i andra halvlek mot Moss där Ahmed El Amrani satte hela LSK:s högerkant på pottkanten när han blev av med bollen under anfall och hela kanten var tom bakom honom. Då tog Ahmed Suleiman en 50-meterslöpning från sin position (ungefär vid straffpunkten) och återerövrar bollen vid mittlinjen. Sånt värmer!
Slutligen såg vi innan Svenska Cupen att vårt offensiva spel skapar många målchanser och tolv gjorda mål på tre matcher. Offensiven fungerar således mot motståndare på denna nivå. Likaså fungerar vår offensiva defensiv med aggressivt försvarsspel högt upp i planen.
Djurgårds- och Hammarbymatcherna
Mot Djurgården, Hammarby och Syrianska (samt även längre fram i Superettan) ställdes det nya och hårdare krav på framför allt vår "defensiva defensiv". Mot dessa motståndare kom målvakten och fyrbackslinjen under betydligt mer press - både under det egna uppbyggnadsspelet och under motståndarnas mer kompetenta anfallsspel.
En ny målvakt, ett nytt mittbackspar samt ganska oprövade ytterbackar mot samtränat, allsvenskt motstånd blev de första allvarliga testen för året.
Mot klassmotståndare ställs också höga krav på vår "offensiva defensiv", att vi klarar att stöta på och erövra bollen. Och för detta krävs att man orkar. Skulle vi; eller rättare sagt, hur länge skulle vi orka? Motståndarna är bättre grundtränade, generellt bättre fotbollspelare och både Hammarby och Djurgården var hemkomna från träningsläger på varmare orter.
I Svenska Cupen får man heller inte glömma det faktum att båda matcherna var på bortaplan, vilket inte gjorde utmaningen enklare.
Mot Djurgården var både Gabbe och Stiller (långtidsskadad) borta. Därmed startade Mellqvist på topp med Tim. Matchen mot Djurgården handlade mest om att hålla motståndarna borta från eget straffområde och sedan få till något ströanfall som ska resultera. Detta lyckades vi med till stora delar i första halvlek. Djurgårdarna matade på oupphörligt och förutom ett kanonskott av Tim som träffar ribban, så var vi tillbakapressade större delen av halvleken - utan att de för den delen skapade några enorma chanser. Chibsah gjorde en inspirerad första halvlek mot sitt forna lag.
Djurgården vann matchen på att de var det bättre laget, inget snack om den saken. I andra halvlek körde man slut på LSK. Men faktum är att målen ändå kom snöpligt - en tavla av August och en retur som hamnade på fel ställe ger Djurgården två mål. Vårt tillkom också lite slumpmässigt genom att Jakob Olsson styrde ett långskott i mål.
August gjorde, förutom missen vid 1-0, en helgjuten insats och visade stort mod - även efter sitt misstag. Mittbackarna bestod provet. Petter Björlund var felfri och Mattias Pedersén gjorde det också bra, kommandes från en lägre division i Norge. Allan Mohideen och Ahmed Suleiman höll ihop sin kant mycket bra. Kitic fantastisk hela matchen och Chibsah gjorde en fin första halvlek, men slocknade i andra. Mellqvist kämpade på bra på en ovan position, men även han tog slut i andra halvlek. Tim Nilsen var ständigt farlig, men fick allt mindre att arbeta med. Admir Bajrovic kom in och kämpade på där framme. Problemet i denna match var främst att Ahmed el Amrani och Jakob Olsson blandade och gav för mycket. Ibland bra grejer, men ibland lätta bolltapp som gav öppna gator för motståndarna. Och åter; Amrani fyller inte upp luckan bakom när Jakob går upp i planen, vilket ger motståndarna utmärkta ytor att starta sina anfall ifrån.
Men sammanfattningsvis: Vi stod upp bra så länge vi orkade i första halvlek. Det ska vi ta med oss. Många bra insatser, både kollektivt och individuellt.
Mot Hammarby öppnade LSK mycket aggressivt och chockartat ledde vi med 2-0 efter två och en halv minut! Resten av halvleken hade Hammarby ett par bra chanser som Jonathan gjorde kanonräddningar på. I övrigt var det faktiskt LSK som hade de bästa chanserna att utöka ledningen och vi höll spelet ganska högt upp på plan. Nu blev det ändå så att Hammarby reducerade på ett mindre bra ingripande från Jonathan (liksom Augusts miss mot Djurgården hans enda misstag i matchen).
Andra halvlek inleddes med att LSK backade (för långt) tillbaka och gav i praktiken ifrån sig matchen till Hammarby. Tim oroade dock ständigt Hammarbyförsvaret och såg till att få en motståndare utvisad. Men skillnaden i antalet spelare märks knappt då spelet ändå låg utanför LSK´s straffområde. Chibsah (mot Gabbe) kom in med en halvtimma kvar för att stabilisera mitten, men gjorde i alla fall mig djupt besviken genom att mest "alibispringa" och gömma sig bakom Kitic. Problemet med detta blev även att det lilla anfallsspel vi hade kom av sig helt då Tim blev helt ensam på topp och mittfältet stannade utanför eget straffområde. Resultatet; bortrensade bollar kom tillbaka snabbt - i Hammarbyägo!
Mellqvist som gjorde en bra första halvlek, orkar inte spela på denna position mot kvalificerat motstånd - ännu. Han byttes ut tillsammans med för dagen bleke Suleiman. Linus Dahl och Hampus Andersson kom in med pigga ben, men då var det för sent. Ahmeds ytterbackspel ställer återigen frågor. Inte minst hans och Jakobs dåliga samspel där Ahmed sjönk alldeles för långt ner och lämnade enorma ytor för motståndarna. I denna match var även Allan Mohideen och Ahmed Suleiman betydligt blekare än mot Djurgården. Mattias Pedersén gjorde en OK insats, men rensar lite väl mycket bollar i stället för att spela upp bollen.
Nu ska man komma ihåg att vi inte orkar mot Allsvenskt motstånd. Och detta är mest ett konstaterande av faktum. Skillnaden i kondition är givetvis inte lika stor jämfört med Superettanmotstånd, men vi måste upp ett par snäpp för att vi ska kunna göra oss gällande framöver i seriespelet. Framför allt gäller detta på positioner med extremt mycket löpning som inner- och yttermittfält.
Dessutom kan man konstatera att Djurgården/Hammarby generellt har bättre fotbollspelare och var bättre samspelade som lag. Inget konstigt heller då det är naturligt med en divisions skillnad mellan våra lag.
Sammanfattning
Men så här långt är det ändå en positiv känsla:
Kondition (intervallträning) går att bygga upp. Samspelet på plan går att justera och passningsspel och kombinationer likaså. Detta är ju också någonting som också kommer med matchandet. Det är fyra veckor kvar till seriestart och på den tiden kan mycket åtgärdas. Men jag hoppas att man börjat intervallträna direkt efter Hammarbymatchen. Om vi var nedtränade mot Syrianska spelar mindre roll. Nu är det serien som gäller.
Personligen tycker jag att det mesta har sett bättre ut allt eftersom. Jag tycker dock att det behövs några spelare till för att dels spetsa truppen, men även för att bredda den. Nu ser vi väldigt skadekänsliga ut och det blir inte bra sett över en hel säsong.
Några frågetecken att fundera på:
a) En tvåårsvärvning av en skadedrabbad 30+-are? Chibsah har inte, så här långt, visat några större tendenser. Stor risk för att han blir årets floppvärvning om han inte skärper sig.
b) Konditionen? Visserligen har vi haft Allsvenskt motstånd, men frågan är om Jonas hinner få laget tillräckligt vältränat till seriestart. LSK är beroende av att orka mer än sina motståndare. Särskilt med den påfrestande och uppoffrande spelstilen vi ska ha 2016.
c) Luckorna på högerkanten? Klarar El Amrani att täppa till bakom yttermittfältaren (hittills Jakob Olsson) framför? Ute på plan är detta vår akilleshäl, så här långt.
d) Spelartruppen? Jag tycker att matcherna mot Djurgården och Hammarby visat att vi har en förstauppställning som under perioder kan matcha Allsvenskt motstånd. Frågan är mer bredden. Vi har två ytterbackar, varav den ene känns bättre att ha offensivt på planen. Så en ytterback till känns nästan som ett måste. Sedan förutsätter jag att Peiman kommer tillbaka inom kort - annars behövs ytterligare en yttermittfältare. Med värvningen av Linus Tornblad fylls luckan efter skadade Hannes Stiller bra.
e) Tur och flyt? Inför 2014 hade vi ett lag som jag inte kunde se fyra lag som skulle ligga efter oss i serien. Tveksam match, och förlust, mot Öster och efterföljande hemma mot Hammarby följdes av ett sanslöst lyft som ledde till Allsvenskt kval. Superettan ser ovissare ut än någonsin. En bra start på serien är nog ett krav för att 2016 ska bli ett trevligt år för oss LSK-are.
f) Ungdomarna/akademin? 2016 är året då jag hoppas att minst en spelare tar sig in ordentligt i truppen - och får en del speltid. Niclas Holgersson ligger väl närmast, men varje gång han varit aktuell och på gång har sjukdom eller skada spolierat planerna. Det är dags nu, Niclas.
