Andetag beväpnade med vingar
Känner ni det som jag känner. Att våren är i antågande, att vi äntligen snart kan dra att streck över vintern som förhoppningsvis gjort sitt för den här gången, och att tiden är kommen då långkalsongerna och raggsockarna åker tillbaka längst in i garderoben. Adjöss och farväl. Syns igen en annan dag.
Dags att putsa fram solbrillorna, leta reda på tidtabellen och kompassen som leder till alla de datum och adresser då Åtvidabergs FF återigen snart står längst fram på de stora scenerna och uppträder utefter sin högst egna personlighet, image och story.
På en scen utan välbetalda stuntmän, och där Åtvidabergs FF måste regissera fram sig själva.
Nu stiger också fotbollstempen, allvaret kryper närmare, någonstans bland de ännu blyga och tillbakadragna blåsipporna, framträder nu glimtar av tilltänkta spelsystem, i dagar som nu blir välkommet längre och underbart ljusare, skönjas nu också de första svaga konturerna av en tänkbar och möjlig startelva.
Det ljusnar, det knoppas, det kittlas och det närmar sig.
Försäsongens skyddade verkstad närmar sig slutet.
Möjligheterna att svetsa samman de olika lagdelarna, att hitta de rätta positionerna, att finslipa detaljer och taktiska finesser, att finna det rätta gemensamma tänket och målsättningen att skapa ett alldeles eget och särdeles vinnande koncept, tiden för att få alla dessa komponenter att synkronisera fullt ut och hand i hand, sida vid sida sväva fram som ett självspelande piano, när allvaret väl bryter ut, tiden för att få alla dessa detaljer att funka på bästa tänkbara sätt, den tiden håller nu på att försiktigt rinna ut.
Samma sak för alla inblandade
Efter alla nyförvärv som anlänt till årets trupp, vimlar det plötsligt av en hel massa frågetecken och utropstecken kring det spännande och intressanta lag som ska representera och försvara våra färger detta år.
Detta så grymt viktiga år, ett år då ingenting får gå sådär ruskigt fel, framtiden står på spel och den framtiden får definitivt inte springa vilse eller missa den målsättning som ÅFF som förening satt upp.
Och som vi längtat efter alla dessa frågetecken och utropstecken, äntligen en konkurrens som känns stimulerande och knivskarp, ingen känns längre given, laguppställningens utseende känns inte längre lika monoton och förutsägbar som en debatt i Rosenbad, plötsligt kommer momentet när laguppställningen läses upp inför match, fylla redan darriga nerver med en rad massa frågetecken på vem som spelar idag, vilket såklart genererar i ännu mer nyfikenhet och skarpladdat adrenalin.
Måste vara bra många år sedan konkurrensen i en ÅFF- trupp var så tät och möjligheterna för en tränare att plocka fram rätt spelare utefter taktik och förutsättningar, varit så goda.
Titta bara på anfallet, Möller och Eriksson har under förspelet fallit i skugga under superheta Prodell, kommer sedan Mete in i tempot och visar rätt glöd, då kan vi mingla om spetskompetens.
Vem ska ta kanterna på mittfältet, plötsligt finns där flera härliga alternativ att fantisera och dregla kring.
Det centrala mittfältet. Bruno, Tobias, Stoffa, Suljic eller möjligen Pligg. Kanske Tom.
Ytterbackplatsen till höger kommer det att fightas om, vänsterkanten däremot känns kanske lite mer som Rosenbad i mina ögon.
Mittbackar, också här kryllar det av konkurrans när alla är friska och krya, dagsformen får kanske spela en avgörande roll i flertalet matcher.
Fimpen är Fimpen, men också vår reserv keeper Gustav Jansson, har visat att han besitter och andas klass. Fråga bara Mjällby och deras den där Erton. Och då snackar vi inte bara kortbyxor och femton minusgrader.
Vi snackar om respekt rakt igenom.
ÅFF 2011 var bättre än ÅFF 2009. I alla fall i min värld.
I min värld är ÅFF 2012 ytterligare några snäpp bättre.
Herregud, stundtals kan vi ju snacka propaganda och totalfotboll om säsongen som nyss sprang förbi på Kopparvallen. Maken till frejdigt och snabbt anfallsspel får man bläddra långt bakåt i historien för att finna och hitta likheter med.
Lite feta polisonger på Pligg, Jeppe, Bruno, Danne, Möller, Anton och hela fjolårets hjältar, så skulle vem som helst med anknytning till historien och ÅFF, inte bara drabbats av nostalgi feber utan också fått nypa sig i skinnet för att inte tro att dåtiden återvänt igen.
Så vackert och bra var det emellanåt, så bra att Robert Pärlskog i i Tv sport blev alldeles betagen och smått lyrisk i en av de direktsändningar som ÅFF figurerade kring.
Men, men, men.
Det fanns och utspelades också matcher utanför Kopparvallen som gjorde fler än Thomson gråhåriga.
Om hemmaspelet närmast rakt igenom bjöd på bländande spel och doftade och andades allsvensk klass, så var alldeles för många gånger bortaspelet någonting helt annat.
För mycket grodfötter som resulterade i pinsamma magplask, skedde utanför Kopparvallen.
Jag tänker bland annat på matcherna i Landskrona och i Växjö mot Öster , då det stundtals var sanslöst dåligt fotboll av ÅFF, man fattade ingenting, det var som om bara skuggorna av det ÅFF man nyss sett dansa på Kopparvallen, hade ersatt de vanliga lirarna man älskade att se och njuta utav.
Har ni någon gång sett ögonen på José Mourinho efter en match där Barcelona klätt av hans Real Madrid, eller har ni sett de mörka ögonen på Fabio Capello när han är som mest förbannad.
Mina damer och herrar, dessa ögon är ingenting mot de ögon jag såg brinna och blixtra efter matcherna nere i Landskrona och i Växjö. Det var ögon och kroppsspråk som snackade om ursinne, bekymmer, lidelse, besvikelse, sorg och tillfällig uppgivenhet.
Det är ÅFF s egen Torbjörn Nilsson jag försöker beskriva, Han som alltid ger allt och som alltid ställer upp och älskar sitt ÅFF, Torbjörn Nilsson är mannen som förmodligen skulle få killar som Mourinho och Capello att titta neråt istället för uppåt, under vissa omständigheter.
Jag skulle ljuga om jag sa att bortaspelet inte bekymrar mig inför den nya allsvenska säsongen. Under 2011 var det alldeles för många minst sagt slätstrukna insatser som rotat dessa högst privata bekymmer inom mig.
Säkert är det någonting laget gått igenom massor av gånger under Thomson/ Egnell.
Årets hittills enda bortamatch blev dock ingen höjdare.
Åtvidabergs FF står bra rustade inför årets säsong i en allsvenska som myllrar, skakar, dånar och vibrerar av mystik, spänning och ovisshet. Det känns som om det finns en rad massa lag som kan vara med och slåss om guldet och platserna längs fram.
I nuläget tror jag inte någon kan se EN given kandidat som favorit att bli Svenska mästare, däremot är det många lag som satsat och har en hög målsättning och en stor tilltro till sig själva, influenser som genast sprids till supportrar som anar vittring och denna kittlande nyfikenhet leder såklart till en stor längtan mot den allsvenska starten.
Jag tror allsvenskan 2012 kommer att bli en succé publikmässigt. EM slutspelet som väntar i sommar kommer successivt att ökas av massmedialt intresse, vilket gynnar fotbollen och ger massvis av reklam som föder ännu mer nyfikna betraktare.
Är sedan Zlatan fortsatt het, kommer det att explodera av rubriker och megastort intresse.
Jag tycker nya Kopparvallen redan ser ruskigt spännande och imponerande ut. Vilket lyft, självklart måste denna förvandling leda till ökat intresse och förhoppningsvis en bra trivsel ihop med spelet ute på planen.
Försäsongen 2012 har än så länge bjudit på spel och resultat vi vill se ännu mer utav, men den har också bjudit på sekvenser och resultat vi blundat för och stoppat ner nånstans i vårt undermedvetna.
Segrar mot Mjällby och GAIS som känns härliga, men förluster mot Kalmar och Peking som såklart föder tvivel, men det är ju precis så som det brukar och ska vara under försäsongen.
Ingen istid, ingen öken, inga limousiner mot himlen, ingen anledning att drömma om SM -guld, men det sammantaget viktigaste är väl ändå att man känner sig hyfsat tillfreds med förutsättningarna och att inga sirener eller varningsklockor börjat tjuta, innan spelet ens hunnit börja.
ÅFF har mer muskler, mer rutin, truppen är bredare, kompetensen har förstärkts, Thomson och Egnell brottas med angenäma problem gällande rätt startelva.
Kopparvallen byter skepnad och all den glädje och stolthet som funnits med i vartenda hjärtslag sen den där dagen i Sundsvall i oktober, alldeles snart ska all den där stoltheten bekänna färg och få utlopp för alla känslor, när vårt Åtvidabergs FF under hissade flaggor, tända kameror och bakom publikens jubel återigen beträder klassisk och åtråvärd allsvensk mark.
Blott 22 dagar återstår till avspark på Behrn Arena i Örebro.
Dagar att njuta av, innan vingarna vi beväpnat oss med lyfter mot nya höjder....
/// Allas broder
