Antingen Stahre eller jag.

Den senaste tiden har många ställt frågor kring blåvitt och varför resultaten ligger så långt ifrån föreningens vision. Det här är min analys över den rådande negativa trenden i klubben.

På den senaste tiden har jag många gånger ifrågasatt varför jag engagerar mig i fotboll (läs blåvitt). Varför jag bryr mig. Det är inte att jag inte kan ta en förlust, det kan jag även om jag gör det med en illamående och sorgens känsla. Hade jag inte känt så hade jag blivit gaisare. Men den känsla jag har när jag tittar på det sargade sällskap som ska företräda Sveriges största fotbollsklubb är att de snarare verkar företräda just Gais. Göteborgs okrönta B-lag. Eller snarare, inte ens Gais. Man kan säga vad man vill om Gais men där får man höra om man inte kämpar och vill, (oavsett resultat) framför allt när det handlar om matcher mot rivaler. 

Ta "insatsen" mot AIK. Vi får iväg ett skott på mål. ETT. Det är inte ens det som stör mig mest utan snarare oviljan att ge varenda droppe svett som finns att ge och kämpa hela vägen in i kaklet. Det finns de som bryter mot mönstret, det finns de som inte gett upp men de är undantag som är en kvarleva från ett annat blåvitt som aldrig vek sig även om det inte alltid gick vägen. Det är den stora skillnaden som jag ser det. Känslan i spelet, när det inte går bra, är uppgiven och det känns som att man bara spelar av match efter match utan att egentligen bry sig.

Det hela blir ju knappast bättre när kaptenen, som ska skrika halsen av sig när manskapet sviktar och inge en känsla av mening och inspiration, sitter och surar i ett hörn för att han "hatar att förlora" men inte har lust att istället försöka älska att vinna. Det är kanske det som gör att man väljer att spela matcher som nu i torsdags när man väljer att anfalla med fyra spelare mot ett som försvarar sig med i stort sett varje. Kanske är rädslan för förlust så överhängande att man inte längre bryr sig om att vinna eller ens att kämpa. 

Och det är här jag inte längre känner igen laget jag älskar. Jag har gråtit både på vagnen hem från 0-4 mot häcken och på nya ullevis gräsmatta efter några magiska minuter 2007. Jag har gråtit för att jag bryr mig om den här jävla klubben. Jag har gjort det med stolthet för att jag vet att mina ambassadörer på plan och mina bröder och systrar på läktaren vill en sak. Att föra blåvitt till sin förutbestämda förstaplats på Sveriges fotbollshimmel. Då är det fan inte okej att lämna den platsen åt if if. Det är inte okej att ge upp mot laget från mordor eller att inte köra över ett skitlag från Portugal.

Så blåvitt, jag orkar inte mer, nu är det antingen Stahre eller jag.

Pär Johnsson2014-08-09 20:26:26
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg