Äntligen en bortaseger!
Hammarbys spelare och dess supportrar åker hem med tre oerhört sköna poäng från Halland. Matchen mot Falkenberg slutade med en 3-1-seger för Hammarby.
Jag har ett erkännande att göra direkt. Jag har inte sett matchen.
Jag har spelat in den och ska strax se den i efterhand. Jag har dock hunnit snabbspola och sett målen. Ett par gånger dessutom.
Att jag inte sett matchen har sina skäl. Först och främst tog jag kampen mot regnet och Djurgården nere på Kanalplan. Juniorderby som dessvärre förlorades med 1-0. Åkte hem och hörde i bilen att vi hade 2-0 i paus. Får rapporter att vi dessutom spelar bra, med en hög press och att Adelstam fått göra mål på straff. Det fanns således saker att glädjas åt.
Nik Ledgerwood hänger första målet på ett distansskott efter en rätt dålig försvarsinsats. De där nickarna rakt ut i banan som har straffat oss så många gånger gav nu oss ett ledningsmål. Nik gör det riktigt bra. Skottet kanske inte är så hårt, men ack så välplacerat och vackert. Och skönt.
Mikael Rynell sparkas över knäskålen mot slutet av halvleken och straffen är odiskutabel. Andreas Dahl, vår ordinarie straffskytt, saknas ju och i dennes ställe klev så Adelstam fram. Straffen satt exakt där den skulle och jag kunde inte låta bli att glädjas åt glädjen som han visade över att äntligen slå hål på nollan i målprotokollet.
Jag kom som sagt hem till dess andra halvlek började. Och plötsligt var det inte alls något bra hammarbyspel. Tafatt och slarvigt och vips så hade vi bjudit in hemmalaget i matchen igen. Målet kom lite som ett brev på posten efter ett riktigt dåligt försvarsspel och jag fick på riktigt panik. Det är klart att jag fattar att det inte handlar om huruvida jag tittar eller inte. Men där och då kändes det enda rätta som att stänga av. Vetskapen om att matchen fanns på hårddisken gjorde att jag tog beslutet av att faktiskt inte vågade titta.
Desperation. Det fattar jag att det handlar om. Men den här säsongen är så otroligt bitter och mörk att jag inte längre tänker rationellt.
Den andra halvleken höll på att glida oss ur händerna. Hemmalaget trummade på men så gör vi lite byten och får in nya krafter. Av döma av twitterflödet, som jag åtminstone tillät mig att följa, så såg det efter en stund bättre ut igen.
När vi så kliver in i de sista tio minuterna skapar Hammarby en hörna. Falkenbergs försvarare är inte på tå och Rynell slår hörnan kort till Baggio. Denne får helt ostörd måtta inlägg eller om det kanske till och med var ett skott på mål och vem dyker upp där och sätter pannan till bollen om inte älskade Max von Schlebrugge. Ett underbart fotbollsmål och så otroligt skönt. Spiken i segerkistan och den första bortasegern sedan i början av juni kunde inkasseras. Så jäkla skönt.
När domaren så äntligen blåser av matchen så är det stor lättnad och glädje hos spelarna. En otroligt viktig seger. En seger som gav en smula arbetsro och som tillåter mig att djupandas igen. Som bekant har jag den senaste tiden bara oroat mig för det där hemska nedflyttningsstrecket och utifrån det perspektivet kändes dessa tre poäng oändligt viktiga.
Mest av allt glädjs jag med alla er hjältar som tog den långa resan ner till Halland. Som i Bajens tjänst tog en resa i en SL-buss utan toalett och dessutom säkert i krypande hastighet avsatte en hel söndag åt att resa ner. Ni är så ofantligt mycket värda att äntligen få njuta av en hemresa med tre poäng. Enligt Göran Rickmer så var 518 personer inne på bortasektionen. Tack som fan. Det är ni som är Hammarby.