Anton Tinnerholm: "Det är en otrolig besvikelse"
Anton Tinnerholm efter förlusten mot Vardar Skopje.
En av de sista spelarna i Malmö FF som lämnade omklädningsrummet kom Malmös högerback Anton Tinnerholm fram till pressen. Han var en av alla ytterst besvikna himmelsblå den här kvällen i Strumica.
– Det är en jävla tomhet just nu, och det är svårt att sätta ord på känslorna. Det var nu det gällde och vi kom inte upp i den nivån som vi ska vara på. Det är en otrolig jävla besvikelse.
Antons röst är helt renons på känslor. Den är ungefär lika tom som jag känner mig. Nollställd. Jag ser att han helst vill försvinna ner i ett hål och bara… vara för sig själv. Runt omkring oss cirkulerar överlyckliga Vardar-spelare och – ledare. Någon har demonstrativt satt på hög musik på sin mobil och Anton ger honom ett långt ögonkast.
Det borde ha varit vi som firat säger jag.
– Ja, eller hur?
När jag undrar varför spelarna inte kom upp i nivå suckar han.
– Vi gjorde 1-0 och hade chanser på 2-0, men när vi inte sätter de chanserna och de gör sitt första mål så får de energi. Det är klart att matchen hade sett annorlunda ut om vi hade gjort 2-0, men som helhet gör vi inte en tillräckligt bra match. Det tycker jag inte.
Det kom inte som en överraskning när Vardar gjorde sitt första mål. De hade lyckat bita sig fast på MFF:s planhalva och skapade en hel del chanser där en nick i ribban var absolut närmast innan 1-1 rätt logiskt kom. Malmö var vid den här perioden rätt ordentligt pressade.
– Vi försökte pusha på varandra men de kändes hetare. Vi hade sagt att vi skulle spela lite enklare och hitta upp till ”Mackan (Rosenberg) och hålla i bollen där uppe, men det blev korta anfall och de fick spelet dit de ville. Fast egentligen började det redan efter vårt mål; det kändes som att vi blev för passiva och började spela på resultatet. Nästan så att vi blev fega, vi verkade inte vilja ha bollen.
Kan det, trots att många varit med tidigare i liknande matcher, handla om anspänning?
– Nej, det har jag svårt att se.
Under säsongens gång har ni vänt många matcher och vunnit i slutminuterna. Tålamod har varit ledordet. Men när idag började tålamodet övergå i panik, i brist på bättre ord?
– Vi sa att vi skulle spela som vi brukar fram till sista 10, när vi skulle spela mer forceringsspel och lägga bollen på bortre ytan och belasta där. Jag tycker ändå att vi fick lite fart och till några halvchanser men tyvärr utan att komma i de riktigt heta chanserna. Så nu står man här och det är otroligt uppgivet.
