Aprilkross av GIF Sundsvall
Så här långt in på säsongen kan vi räkna in två raka allsvenska segrar, 7-2 i målskillnad och ett hittills övertygande spel. Pessimisten i mig gör sig däremot påmind och säger att nja, visst är det vinster men vi har inte lyckats vara bra nog än. Framför allt så göds den pessimisten av att vi ännu bara mött två tilltänkta bottenlag. För egen del hoppas jag att Cifuentes cynism fortsätter sprida sig i laget.
En sketen och snöig aprillördag så var det dags för säsongens första bortamatch. Den allsvenska nykomlingen GIF Sundsvall utgjorde motståndet vilket många på forumet verkade tycka skulle bli en enkel uppgift. För mig är nykomlingarna alltid ett totalt och hundraprocentigt ångestmöte, framför allt i början på säsongen där de ofta tycks spela över sin förmåga. Dessutom var detta deras hemmapremiär och hos Sundsvall var nog viljan att få till en sportsligt övertygande prestation stor. Dagens motståndare var nog även väldigt intresserade av att bevisa något sportsligt och därigenom kunna lyfta fokus från veckans skriverier om Oscar Linnér. Premiärer är premiärer så förra helgens match kan inte enskilt ses som en värdemätare för årets Hammarby. Om vi försöker göra en bredare bedömning så här långt in på säsongen så tycker ändå jag att det verkar råda en hyfsat unison uppfattning att vi i år visar egenskaper vi inte gjort på länge. Laget osar enligt mig av just en egenskap som på pappret kanske kan låta negativ men som på plan gör oss till ett lag som nog kan vinna fler matcher, en egenskap som stavas cynism.
Hammarby år 2022 har en väldigt ny tränare (med betoning på väldigt). Marti Cifuentes har inte fått särskilt många träningstimmar med laget. Oavsett tidsbristen så är känslan ändå den att han lyckats skapa just ett mer cyniskt Bajen. Efter hemmapremiären förra helgen stod han i omklädningsrummet och sammanfattade matchen för spelarna. Han sa till dem att visst var det en seger, en seger som dessutom byggde på ett i stora perioder övertygande spel. Från Cifuentes var dock budskapet inte bara att vi hade vunnit eller spelat bra. Hans ord och ton fokuserade på något mer, att spelarna inte skulle vara nöjda. Han sa att our bottom level should be a little bit higher, so then we can compete at a higher level. Detta budskap kanske främst är vad Cifuentes hittills lyckats ingjuta i spelartruppen. I premiären, cupen och försäsongens träningsmatcher ser vi i år ett lag vilket agerar som om det faktiskt behöver slita för att nå resultat. Jämte tidigare säsonger tycks framför allt vårt försvar ha nått denna insikt och uppvisar därför också en inställning att kanske behöver de rensa, stänga, tackla och springa. Om vi inte vill upprepa ännu en säsong där en allt för stor mängd insläppta mål är vad som i slutändan avgör vår tabellposition så tror jag på detta budskap.
Idag så vred och vändes det lite på startelvan. Mads Fenger är ännu inte återställd efter sin hjärnskakning så Edvin Kurtulus gick in centralt i försvaret. Loret Sadiku verkar nu ha nått en bra matchform och fick uppgiften att agera mittfältsankare tillsammans med Nahir Besara istället för Jeppe Andersen. Williot Swedberg var även tillbaka i startelvan och ersatte Mayckel Lahdo. Om någon undrar hur vi balanserat laget så syntes den offensiva ambitionen tydligt i denna startelva. Mohammed Al-Hakim blåste igång matchen på NP3-arena och vi som hoppats se en fortsättning på framgångarna för Cifuentes Hammarby blev snabbt nöjda.
Sundsvall försökte inleda matchen med en hyfsat hög press, framför allt i de sekvenser där vi ville starta spelet från backlinjen. Till en början blev det därför lite svårare att hitta vägar framåt i planen och vi behövde vända spelet bakåt, hem till Dovin och backlinjen. Däremot hotade inte Sundsvall mer än med någon enstaka långboll på Pontus Engblom. Aprilkrossen inleddes därför tidigt i minut 10 genom Nahir Besara. Efter ett skott snappade Williot Swedberg upp bollen, passade till Bojanic som osjälviskt levererade bollen till Nahir som en bit utanför straffområdet kunde placera in bollen vid vänster hörngavel, 0-1. Målet var ett direkt resultat av mittfältets förmåga att med passningskvalitet och spelförsteåslse ge varandra lägen. På vår läktare lös självsäkerheten och glädjen efter målet vilket skulle fortsätta matchen ut med endast ett kort avbrott. Vår enda svaghet idag var Sadikus slarv i försvaret när han försökte dribbla i ett läge han inte borde. Sundsvall fick bollen till skänks och Saku Ylätupa kunde alldeles för lätt placera in 1-1. Pessimister likt mig själv tänkte där och då att nu går den här matchen åt pipan. Men laget blev inte lika skärrat som jag utan klappade om Sadiku och verkade knyta näven i fickan. Vi tryckte istället spelet uppåt i planen och Mohanad Jeahze tvingade fram en hörna i minut 23 efter distansavslut. Att avsluta och få en hörna betalade uppenbarligen av sig eftersom Kurtulus får göra sitt första allsvenska efter att Besara slagit en närmast målsökande hörna mot hans panna, 1-2.
Visst fanns det några försök till motstånd från Sundsvall men det blev inte mycket av det. Istället såg de till att i minut 28 ge Sandberg bollen genom en felpass. Snabbt passade han Swedberg som efter några kliv framåt kunde använda sin sammetsklädda vänsterfot för att sätta ett drömmål rakt upp i högra krysset, 1-3. Sundsvall tycktes vara i chock och snabbt skulle ytterligare ett bajenmål göras, däremot inte alls lik vackert som det tidigare. 1-4 är svårbeskrivet men efter en boll från Andersen nådde Ludwigsson som landade på bollen inne i straffområdet. Sundsvalls målvakt kladdade ordentligt och efter att Swedberg bakifrån knuffades omkull ovanpå Sundsvalls målvakt rullade bollen över mållinjen. Ett av de fulaste mål jag sett på länge men ändock ett resultat av arbete, vilja och cynism.
Andra halvlek blev en väldigt avslagen tillställning. Sundsvall kom ut och försökte balansera upp laget mer genom att flytta in spelare centralt. Då vi kunde spela på vår ledning så blev dessa 45 minuter därför mest en transportsträcka. Matchen slutade ju 1-5 vilket berodde på ytterligare ett mål av Besara i minut 77. Astrit Selmani bevisade än en gång sin betydelse för laget då han på en långboll löpte sig fri och tog med såväl boll som två försvarare. När passen sedan slogs in mot Besara kunde han enkelt placera in den i öppet mål utan press från det bortspelade försvaret.
1-5 är en övertygande seger och jag vill efter den förmedla tre reflektioner.
Den första stavas Nahir Besara vilket ser ut att vara årets värvning. För oss som är lite äldre kanske han förknippas med superettan då det var där han färgade Bajen senast. Idag var dock Besara en allsvensk gigant där han på mittfältet balanserar otroligt väl i såväl defensiv som offensiv. Framför allt lyckas han hela tiden göra något bra med bollen. Det är spelare som är på rätt plats, slår rätt boll och ständigt lyckas förstå vad som är det klokaste beslutet att ta. Tillsammans med en Sadiku som kommit in i matchandet ser det ut som vi kanske har lyckats få det mest stabila centrala mittfält vi haft på flera år.
Den andra är defensiven. Jag ser i år ett mer rigoröst och defensivt cyniskt Hammarby. Oavsett det lär motståndare som analyserar dagens match observera det faktum att snabba djupledsbollar är något som kan ge utdelning. Personligen är jag trött på att vi år efter år är så uppenbart sårbara bakåt. Det ser hittills bättre ut ja, men inte bra nog. Ska vi vara snälla så skyller vi det för dagen på det faktum att det blev rotation i såväl backlinjen som det centrala mittfältet, tid kan behövas för att spela ihop dessa delar. Ska vi vara mer realistiska så är detta fortsatt ett av våra större hinder för att kunna nå en högre nivå.
Den tredje är offensiven där jag mest känner att helvete vad fritt, kreativt och naturligt det ser ut. För att lyfta några utropstecken tycker jag våra ytterbackar bär spelet. Sandberg ser hittills lika bra ut som han gjorde 2019 och Jeahze fortsätter vara en fara hela tiden med sin precision på passar och inlägg. Vårt offensiva mittfält visar även det på en samspelthet och farlighet som gör mig glad. Jag kan inte undvika att tolka detta som en konsekvens av att Cifuentes tycks låta spelarnas individuella kvaliteter komma fram snarare än att låsa in dom i en specifik modell eller spelsystem. De ges frihet, får byta positioner, ta beslut tillsammans så länge allt detta leder till mål och målchanser, något vi hittills lyckats med.
Så här långt in på säsongen kan vi räkna in två raka allsvenska segrar, 7-2 i målskillnad och ett hittills övertygande spel. Pessimisten i mig gör sig däremot påmind och säger att nja, visst är det vinster men vi har inte lyckats vara bra nog än. Framför allt så göds den pessimisten av att vi ännu bara mött två tilltänkta bottenlag. För egen del hoppas jag att Cifuentes cynism fortsätter sprida sig i laget. Jag hoppas framför allt att Bajen framöver övertygar mig om detta och ger min inre optimist större utrymme i min syn på Hammarby år 2022.
