Är Haglund rätt tränare för HBK?
Vad krävs egentligen om HBK ska ta ytterligare kliv, och är Haglund då rätt man?
I år går HBK för tusende gången de senaste åren in i en säsong som allsvensk nykomling. Sedan man åkte ur 2015 har klubben bytt serie mer eller mindre varje säsong. Det säger sig självt att möjligheterna att driva elitverksamhet inte är optimala när förutsättningarna ändras så drastiskt från en säsong till en annan, särskilt de senaste åren i och med det nya tv-avtalet.
Ekonomin spelar en allt större roll i fotbollsvärlden och Sverige är inget undantag. Storklubbarnas andel av den totala allsvenska publiken har de senaste åren ökat, Allsvenskan är hetare än någonsin åtminstone i Stockholm, Malmö och delar av Göteborg. De stora skillnaderna i intresse leder ofrånkomligen till ett ökat gap i publikintäkter och sponsorintäkter. Logiskt visserligen, men trist tycker jag som hundraprocentigt objektiv betraktare, att svensk fotboll i allt högre utsträckning riskerar att bli en angelägenhet för en stor minoritet.
Att HBK mot bakgrund av denna utveckling ska vinna SM-guld igen får precis som för Hammarby ses som osannolikt, antagligen som otroligt. Men med klubbarna där bakom finns åtminstone i teorin potentialen att vara med och gnabbas. Jag önskar att jag inte kände mig nödgad att skriva det här, men jag tror inte, trots att jag avgudar honom för att han styrde upp hela vår kära klubb efter Igor-haveriet, att Magnus Haglund är rätt tränare för att ta HBK till de nya (historiskt sett mediokra) höjder jag längtar efter.
Fotbollen HBK presterade den gångna säsongen var ofta krampaktig och fler matcher än som borde vara fallet vanns mer på överlägset spelarmaterial än något annat. Ser man istället till de lag i Sverige som de senaste åren presterat över sina resurser och nått högst höjder har alla gjort det med en annan typ av fotboll, en progressiv fotboll. Kalmars fjolårssäsong ligger färskt i minnet, men även Sirius, Norrköping och såklart Östersund har alla nått höga höjder med i sammanhanget mindre medel. Jag skriker inte på någon avgång här och nu, tvärtom. Jag tror nog till och med att Haglunds trygga väg i ett kort perspektiv är värdefull för HBK:s möjligheter att klara sig kvar i Allsvenskan 2023, men över en längre tidshorisont behövs förändring om man vill nå högre.
Jag har diskuterat frågan och vädrat mina tankar i slutna rum, men överlag känns det som att frågan är död och känslan är att så länge resultaten kommer är allt frid och fröjd. Fotbollen är en extremt resultatdriven bransch men ett allt för entydigt fokus på kortsiktiga resultat riskerar att hämna långsiktig utveckling. Jag vill lyfta debatten, för om HBK fortsätter på samma spår som idag tror jag att risken är överhängande att det inte blir så mycket mer än det jojoande mellan divisionerna vi sett de senaste åren. Senast HBK försökte sig på en omställning från folkhemsfotboll till något annat vet vi ju alla hur det slutade och jag förstår att ärren sitter kvar, men, för att låta som en fullfakturerande inspirationsföreläsare: att ha blivit bränd en gång är inte en anledning god nog för att inte försöka igen.
Jag uppskattar Magnus Haglund för så mycket, för den person han är och för att han fick HBK på rätt köl, men jag tror inte att han i längden är HBK:s väg framåt. Jag önskar att jag var av en annan åsikt men hjärta och hjärna är tyvärr inte alltid överens
