Arbetsro för Alm och spelarna
Gästkrönikören Mattias Lundqvist om kravbilden i AIK.
AIK inleder snart sin 88:e säsong i allsvenskan i fotboll. Som vanligt är hybrisen stor och förväntningarna skyhöga bland supportrar. Det är helt ok tycker jag – så ska det vara. Skillnaden mellan kommande säsong och tidigare säsonger är att styrelsen gått ut och mer eller mindre krävt guld, ett krav som vanligtvis brukar vara ett supporterprivilegium att ställa. Frågan är: Är det rimligt av styrelsen I AIK att nu börja leka fans och ge tydliga signaler om att ett uteblivet guld – troligen redan en halvdan serieupptakt – innebär att chefstränare Andreas Alm entledigas från sin post? Nej, blir mitt självklara svar.
För att förstå innebörden i kraven kan det vara bra att titta på vad historien och statistiken har att avslöja. Med 87 säsonger i högsta serien fram till år 2015 är AIK bäst. Fyra säsonger före IFK Göteborg och sju före Malmö FF. Ändå ligger nämnda klubbar före oss i den allsvenska marathontabellen. Sedan allsvenskan startade år 1924 har AIK vunnit guld fem gånger. Kan jämföras med MFF som lyckats göra det 21 gånger och Blåvitt med 18 guld. Båda trots färre säsonger i högsta serien.
Är vi sedan ännu tuffare i våra jämförelser och drar in Djurgården i jämförelsen kan vi konstatera att de vunnit allsvenskan sju ggr på 60 försök. AIK tar således allsvenskt guld c:a var 20:e år medan Djurgården gör det c:a var 10:e. Det här är givetvis inga siffror man ska vara nöjd med, men det är faktiska siffror som är svåra att snacka bort. Det är därför som sagt helt ok att fansen kräver guld – även om det ibland är ganska orealistiskt – men att styrelsen gör det är inget annat än ett pinsamt bevis på att den består av pappersvändare, ekonomer och folk som säkert suttit i alla möjliga styrelser men som har liten erfarenhet av svett- och linimentlukt. Som sällan varit korsbandsskadade eller haft ljumskproblem.
I en klubb som AIK – ja, i alla klubbar faktiskt – är det viktigt att de som arbetar närmast laget får en rimlig arbetsro. Det är inte lätt att utföra ett gott arbete om man ständigt lever under ett – om än inte helt uttalat – hot om att få sparken inom några veckor. Eftersom vi supportrar ofta ställer höga krav är det styrelsens förbannade skyldighet att göra sitt bästa för att arbetsron på Karlberg och nationalarenan ska vara så god som möjligt. Något man inte gör med förtäckta krav och – kanske – orimliga krav.
Man kan inte köpa guldmedaljer för pengar brukar det heta men pengar är i alla fall inget direkt hinder. Malmö FF har i år en budget som ligger i nivå med alla de övriga klubbarna tillsammans. Laget har en trupp som ser minst lika stark ut som de senaste åren och att säga något annat än att de är favoriter till guldet är väl snudd på korkat. Vår egen trupp känns lite svår att uttala sig om i år. Vad som däremot går att konstatera är att med Goitom och Bangura försvann 26 allsvenska mål. Det är inget man ersätter i en handvändning. Jag har svårt att se ersättarna Avdic och Markkanen tillsammans nå 26 mål men jag kan ha fel och vad nyinlånade Carlos Strandberg kan bidra med är väl tidigt att sia om. Å andra sidan känns mittfältet bättre, i varje fall ha hårdare konkurrens så kanske får vi istället en större fördelning när det gäller målskyttet. Hursomhelst, att vi blev trea med Henok och Mohamed och nu saknar dem båda är skäl nog för styrelsen att tänka två gånger innan man ställer krav som försämrar arbetsron för Alm, Nebo och laget.
Alm ja. Hans namn är viktigt att ta upp i det här sammanhanget. Vår styrelse bör ta i beaktning att Andreas Alm under fem säsonger varit chefstränare för ett lag som mer eller mindre åker ur allsvenskan lika ofta som de vinner den. Under sina fem år har han en resultatrad som är svår att kritisera. Hans snittplacering är 2.8 – att jämföras med AIK:s totala som är 5.5. Av tränare som stannat längre än fem år i klubben är han den som nått tveklöst bäst allsvenska resultat. Stuart Baxter snittade på 2 men var vara i klubben under tre säsonger. Stahre – var bara ett år i AIK – och eftersom vi vann det året snittar han på 1. Annars är Alm överlägsen. Trots det är han en av de mest ifrågasatta tränarna vi har haft. Bara gnället och det ständiga ”Avgå Alm” från supporterhåll är svårt att begripa. När styrelsen hakar på tåget visar det på hur lite de begriper och hur historielösa de är.
Det finns därför bara en rimlig väg för AIK-fotbolls styrelse att gå. Ifall vårt lag – vilket Gud såklart förbjude – skulle inleda knackigt och sladda i allsvenskan efter fem-sex omgångar och styrelsen beslutar sig för att nu ska vi sparka Alm så måste de själva vara konsekventa. Därför förväntar jag mig att den dag Alm avskedas för att antingen ha sladdat i serieupptakten eller missat guldet i sista omgången så tar även styrelsen sitt ansvar och mangrant ställer sina platser till förfogande. Själv kommer jag att ge Alm allt mitt stöd så länge han är chefstränare i AIK. Det ser jag som min plikt som supporter.
