Årets: Avsked
När året ska summeras och prestationer nagelfaras är jag mest ledsen över att Ola Toivonen slutat spela fotboll och att Erdal Rakip har lämnat oss.
Säsongen 2022 var en misär och jävla pärs för oss himmelsblå, men nu är det gudskelov över. Vi är nu istället i en fas där vi alla försöker sammanfatta vad fan det egentligen var som hände med syfte att felsöka och justera rätt till nästa säsong. Men när alla andra ägnar sig åt att utse syndabockar eller sätta ny tilltro till Henrik Rydströms eventuella förmåga att få skutan att på rätt köl igen, sitter jag mest och är lite ledsen över att Ola Toivonen slutat spela fotboll och att Erdal Rakip har lämnat oss.
Med det känslomässiga engagemanget ett supporterskap innebär kommer också en viss dos av sentimentalitet. Den dosen tror jag är olika stor hos oss alla och jag har nog aldrig varit en av dem som varit mest fast i minnen från förr eller blivit allra mest blödig när gamla hjältar slutat Jag har aldrig varit någon som idoliserar fotbollsspelare i någon större utsträckning och har nog en rätt krass inställning till det kretslopp en fotbollskarriär är och som i alla fall slutar med att den aktiva karriären upphör och övergår till någonting annat. Men både Erdal Rakip och Ola Toivonen har, av olika skäl, blivit två fotbollsspelare som jag håller väldigt, väldigt nära mitt himmelsblå hjärta. Jag ska försöka förmedla varför, även om svaret i sig kanske varken är möjligt eller viktigt att finna. Kärleken är ju som bekant vare sig rationell och styrd av logikens lagar.
Olas tidiga MFF-år var ju var de var. Ola var bra, Malmö FF var det definitivt inte. Under Sören Åkebys sista år som MFF-tränare 2007 kom vi på en horribel niondeplats och året efter, när Roland Nilsson tagit över tränarposten, kom MFF 6:a. Ola var den stora stjärnan i ett förvisso sällsynt profillöst lag och när han tog klivet vidare till PSV var känslan att karriären kunde nå vilka höjder som helst. De allra största klubbarna nådde han aldrig, men åren i PSV och i det första i Rennes var fina, liksom de sista åren med landslaget.
Det är vansinnigt tråkigt att vi inte fick gå på fotboll säsongen 2020. Av en otrolig massa anledningar naturligtvis, men jag undrar om det främsta skälet faktiskt inte är att vi inte fick se Ola på plats. Tillsammans med Anders Christiansen och Isaac Kiese Thelin var han ostoppbar, överlägsen och kanske bäst i serien (enbart i konkurrens av övriga nämnda herrar). Trots att han bara startade 18 matcher stod han för åtta mål och sex assist.
De efterföljande två säsongerna blev inte som det var tänkt, men slutet var fint och under inledningen av årets säsong var Ola en av våra absolut bästa. Spelstilen, flärden och den överlägsna touchen gjorde att jag blev förälskad i Ola Toivonen redan 2007. En förälskelse som håller i sig än idag.
Erdal Rakip är Malmö. Han är MFF och han är vår egen. Fostrad i klubben. Sex SM-guld. En av de största och blott 26 år gammal. Det har varit en sån jävla ynnest att ha fått följa honom sedan de där första stapplande allsvenska stegen på Grimsta 2013. Under det otroliga guldåret 2017 var han kanske allra bäst i laget och därmed även serien. De senaste åren har inte varit lika sprudlande, men absolut inte heller dåliga. Lojaliteten till laget har varit grundmurad trots att han ofta fått spela på positioner som egentligen inte är hans. Flexibiliteten och förmågan att spela på flera positioner är både hans absoluta styrka, men också ett skäl att han sällan fått spela kontinuerligt på samma position.
Vi ska vara rädda om Erdal och andra spelare som brinner för klubben, laget och emblemet på brösten. De är nämligen få och känslan är att de kommer bli ännu mer sällsynta framöver. De är på sätt och vis oss, med samma kärlek till klubben vi alla älskar. Jag har svårt att se särskilt många bättre representanter för Malmö FF framför mig än Erdal Rakip. Nu lämnar han oss för nya äventyr och vi får väl se om han återvänder. Låt oss hoppas.
Jag vet nog inte, inser jag nu, riktigt varför jag har knutit så starka band till Erdal och Ola. Kanske har det varit tajming. Kanske har det varit vem de är eller vad de har presterat. Kanske finns inga skäl. Skitsamma egentligen, de är vilka de är och det är fint.
Det kommer nya hjältar, men de kommer aldrig att heta Erdal Rakip eller Ola Toivonen. Tack för allt.
