Årets: Avtackning

Årets: Avtackning

Tre sm-guld, två cup-guld och flera säsonger i Bundesliga. 2014 lade den Kulladalsfostrade försvararen skorna på hyllan.

Jag ringer upp Matias Concha som i år tog det personligt stora besluta att avsluta sin spelarkarriär. En 34-åring som aldrig kallats superstjärna men samtidigt med meriter som inte särskilt många svenska fotbollsspelare matchar.
 
Hej Matias, är det över nu?
 
Ja, det får man säga. På den här nivån har jag gjort min sista match och sista träning.
 
Många drömmer om att någon gång få stämpla ut för gott. Berätta, hur var sista dagen på jobbet?
 
Klart att det var speciellt nere i Aten.  Men mest för att det var många runtomkring som ville göra det sorgligare än vad det var. Vet du att det här är siiiiiista gången du tar på dig fotbollsskorna? Vet du att du aaaaaldrig mer kommer att spela fotboll? Sådär var det några som höll på.
 
Men hur känns det nu? Är du en pensionär eller har du ett helt och nytt liv framför dig?
 
Nä, pensionär känner jag mig inte som. Snarare att jag precis inlett en semester som jag kan bestämma själv över när den tar slut.
 
Om vi tittar tillbaka på din karriär… Allsvensk debut 2001, minns du den?
 
Ja, det gör jag. Det var uppe i Göteborg, mot Örgryte. Jag byttes in ganska tidigt i matchen, fick spela vänsterback och det gick helt okej.
 
Kommer du ihåg resultatet?
 
Hmm, vi vann i alla fall, som alltid! (1-4, reds anm)
 
Om vi tittar längre tillbaka, fanns det någon som betydde särskilt mycket för dig och din utveckling under ungdomsåren?
 
Svårt att säga vem som betytt mest, men Hans Zielinski var min förste tränare i MFF när jag kom som trettonåring från Kulladal. Jag minns att det var första gången jag kände press, när en så stor klubb ville ge mig chansen. Hans var den som tog hand om mig då.
 
Sedan var det Ola Gällstad och Johnny Gyllensjö, och efter deras nivåer så hade jag Åke Kallenberg i Tipselitgruppen.
 
När det var dags för A-laget var det tufft. Det fanns flera riktigt bra spelare i min årskull. Det var Tamandi,  Gezim Osmani och Andreas Stridh. Kristian Haynes och Fredrik Jönsson var också med i bilden. Dessutom hade Zlatan och Flygare nyss blivit uppflyttade.

Jag tror att MFF hade som policy då att flytta upp två ungdomar från de egna leden varje år, men de var tvungna att plocka upp en fyra-fem stycken för att de ville inte släppa någon.
 
Vad tror du är din främsta egenskap som tog dig igenom alla gallringar och nålsögon mot en lång och lyckosam karriär?
 
Att jag upplevde motgångar tidigt. Jag hade inte så mycket gratis, man pratade aldrig om mig som den stora talangen. Jag fick aldrig de där ungdomspriserna som mest lovande det och det. Det gjorde mig förbannad men motiverad. Jag ville visa att jag också kunde. Jag antar att jag hade rätt sorts psyke, jag lät mig sporras av andras framgångar.
 
Idag då, efter att ha spelat sista matchen och genomfört sista träningspasset... Vad tror du att du kommer att sakna?
 
Mest den dagliga kontakten med alla kompisar, surret med polarna. Mer än själva fotbollsspelandet. Resorna har alltid varit roliga, de kommer jag att sakna.
 
Finns det något du inte kommer att sakna? Kanske till och med längtar efter att få slippa?
 
Det ska bli skönt att styra sin egen tid. Missförstå mig inte, livet som fotbollsspelare är på många sätt alldeles fantastiskt. Men är man inte inne i bubblan vet man inte riktigt hur det är inne i bubblan. Att slippa all schemaläggning, att äta rätt, dricka rätt, sova rätt, vila rätt… Den biten kan jag efter 17 år på högsta nivån.
 
Vilka minnen kommer du att ranka högst?
 
Egentligen vill man ju sätta upp allting på samma pall, för så är det. Jag har alltid älskat att vara fotbollsspelare. Men, en del sticker såklart ut. De olika debuterna i Allsvenskan, Bundesliga, landslaget… Den känslan och de upplevelserna glömmer man ju inte.
 
Annars är det titlarna. Det är ju det allting handlar om, och det främsta beviset på att laget har lyckats. För mig har det alltid varit viktigast, vad laget åstadkommer. Det har jag alltid rankat högst och upplevt som roligast.
 
Du avslutade med två säsonger hemma i Malmö. En ny sits, att mer räknas som en truppspelare än en ordinarie. Hur tacklade du det?
 
Det visste jag om när jag skrev på, först och främst var och är jag tacksam över att få avsluta där allt började. Det hoppades jag på långt tidigare att det skulle få sluta så.
 
Sedan min roll… Som jag sa innan, allt handlar om att ta sig någonstans som grupp. Ingen klarar det själv. Även om jag inte spelat varje match så har jag gjort mitt yttersta för att stärka gruppen, och se till att alla i gruppen trivs.
 
Av erfarenhet vet jag att när jag spelat i ett lag med framgångar, då har alla i gruppen mått bra. Mår alla bra, om alla trivs, då märks det på resultaten. Finns det dålig stämning eller andra infektioner så märks det.
 
Skulle jag komma hem och köra någon stil med krav på speltid skulle det skapa instabilitet inom gruppen och jag skulle genast vara en dålig förebild för de yngre. Det finns liksom inte.
 
Hur ser då framtidsplanerna ut?
 
Jag vill helst ligga lite lågt med det. Jag har förstås planer och en del på gång, men jag vill inte säga något förrän det är klart. Förhoppningsvis är det lättare att svara i januari.
 
Men det har med fotboll att göra?

 
Ja, jag vill ju jobba med det jag kan och har erfarenhet av. Jag har svårt att se mig själv sadla om till bankir och sitta bakom ett skrivbord hela dagarna. Det är för mycket spring i benen, det tror jag gäller de flesta fotbollsspelare.  
 
Jag vet att mina kollegor var på dig redan nere i Aten… Du ska veta att det finns en plats i Himmelrikets redaktion ledig för dig.
 
Ok, är det något jag kan leva på?
 
Naaee… Men vi kan fixa in dig på pressläktaren då och då?

 
Hahaha… Jag får tänka på det. Jag tycker om att skriva och att uttrycka mig. Jag har börjat jobba lite med Eurosport kring Bundesliga, där får jag lite utlopp och dessutom behålla min kontakt med fotbollen.  
 
Stort tack för pratstunden, och de här åren. Lycka till med framtiden och kommande utmaningar!
 
Tack själv, och jag vill passa på att önska alla fans lycka till med att återskapa det vi alla varit med om i år. Det kommer såklart bli svårt att upprepa, men om tron finns där så går det. Det skulle våra fans vara värda.
 
***

Intervjun är slut. Kanske var det Matias sista på ett tag, i alla fall som fotbollsspelare. Känns lite konstigt ändå, en malmökille med en mycket mer än väl godkänd karriär bakom sig men ändå kanske som mest delaktig i andra tröjor än den himmelsblå.
 
Borde jag frågat om övergången till Djurgården, eller om hur det kändes att göra sitt första allsvenska mål på just Malmö FF? Skulle jag ha hört vad han känner för de MFF-spelare som hållit honom på bänken? Var jag feg som inte förhörde mig om han kände sig mer förknippad med Bochum och Östermalm?
 
Kanske det, men å andra sidan varför? För att få några väntade svar om fotbollens krassa verklighet och nödvändigheten om att ta eget ansvar för sin utveckling… Nej, vad skulle det ge?
 
Telefonen ringer. Det är Concha.



Du, jag tänkte på vad jag sa om mina bästa minnen. Det finns faktiskt en grej som jag brukar tänka på. Vi vann ett derby på gamla Stadion mot Helsingborg med 5-0. Det var en sådan kross som man sällan får vara med om. Det måste varit 2003?
 
Det stämmer.  Jag tror att Skoog skruvade in femman på frispark.
 
Så var det säkert. Det var fantastiskt. Jag minns en lite galen period med massa mål, vi slog väl Hammarby med 6-0 däromkring också.
 
Det var sådan härlig stämning, både på och utanför plan. Tror publiksnittet då var i närheten av 20 000. Och massa sköningar med Skoog, Ijeh, Höiland, Lee Baxter, Majstorovic och Elanga… Nä, det var en väldigt rolig tid, och just den matchen minns jag tydligast. Det vara bara det!
 
***

Tack Matias. Det var väl det jag trodde. God jul och gott nytt 2015.

John Börén2014-12-20 07:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF