Årets: Bäst och Sämst 2016
Himmelriket avslutar året precis som vanligt med att redaktionsmedlemmarna tycker till om vad som har varit bäst och sämst.
Ted Svensson
Guldet är självklart årets höjdpunkt, även om det börjar bli vardagsmat för oss mästare. Ett annat givet glädjeämne är di rälies förfall. Nu har de äntligen hittat him igen.
Matchen vi inte pratar om. Cuppajävelen. Det räcker så. Hanteringen av vår guldtränare var inte särskilt snygg heller.
Henrik Zackrisson
Guldet förstås, men också att jag hela tre gånger i år fick uppleva mitt absoluta favoritmål. Det är när vi leder med ett, det är olidligt nervöst, vi går in på övertid – och så gör vi ett mål till. Den där förlösande känslan och den definitiva förvissningen om att matchen är klar, den är fantastisk. I år var Erdals mot Norrköping, Christiansens mot AIK och Svanbergs mot HIF såna mål.
Apropå den engelskspråkiga kommentatorsklichén ”you couldn’t write a script like this”, så hade väl inte ens det mest förmörkade sinne på förhand kunnat skriva ett manuskript lika brutalt som det som faktiskt sedan hände i cupfinalen. Bittert, pardonlöst och nattsvart.
Wilhelm Nilsson
Dansken, mångas favorit. En bild säger mer än 1000 ord, jag tycker nämligen han är obeskrivlig. Smart spel, trevlig kille, bjuder på sig själv, älskar Faxe kondi… Listan kan göras låååååång!
Guilles Kina-flytt. Kävlingesonen, och tillika Malmöprofilen, lämnade trygga Korsbacka 38 för att få ett fetare lönekuvert i näven. Efter ett långt skadehelvete, var det dags att få kontinuerligt med speltid och mer cash i Kina, tyckte han. Förvisso är Mackan min kapten, men det är inte relevant i det här sammanhanget. Men oavsett vad, så känns det väldigt mycket i en, när en sådan stark profil lämnar. Snacket på stan stavas numera "Gnaget". Men
inte kan det väl vara så? Det här smakar hund.
Anton Swahn
Återtagandet av guldet. Ett guld är alltid ett guld, men att återigen kunna gå upp som ensamma mesta mästare gör ju att den där medaljen glimmar lite extra mycket.
Cuputtåget mot Landskrona var ett debacle utöver det vanliga. En sann mardrömstillställning som möjligen var avgörande vid Kuhns avsked.
John Börén
Han var fjolårets besvikelse och missräkning. Då inkasserade han fler burop än poäng om han ens fick spela. Den hungrige vargen var inte farlig, han var bara mager och klen. För knappt ett år sedan ryktades det om att ulven var på väg hem till Molde med svansen mellan benen.
Idag är han guldvinnare, assistkung och framröstad till allsvenskans bäste spelare. Bäst i år: Magnus Wolff Eikrem.
Det finns en match där den onödiga förlusten inte var en mix av slarv och underskattning. En kamp där saker stod på spel men där allt gick om intet. 90 minuter plus förlängning som gjorde att misstankarna om Allan Kuhns taktiska brister blev verklighet. Ett moment där Oscar Lewickis mellanår sammanfattades i ett enda matchavgörande moment. Med en slutsignal som blåste farväl av en efterlängtad titel, men också till europaresor i närstående
framtid. Sämst i år: Cupfinalen.
Pontus Kroon
Att jag och min kompis fick vårt skakiga Wifi att funka i vår lilla lägenhet i Cadiz den där guldkvällen då man egentligen borde varit i Falkenberg. Men, det gjorde inte ont att sitta framför en ipad med en god MFF-vän, en flaska cava med Atlanten kluckandes utanför och guldskåla. Därefter blev det ett bättre restaurangbesök och en stabil barrunda. Nog den bästa kvällen 2017, alla kategorier.
Föga originellt, Landskrona i cupen. Så skall det inte se ut, den insatsen var en ren katastrof. Aldrig mer, tack!
Peter Lind
Att trots några tidiga förluster, lite kort strul i maj och skador på slutet så hade vi aldrig några riktiga poängmässiga svackor. Det blev en ganska jämn färd mot guldet.
Det var något som hände där i maj. Kommer inte riktigt ihåg vad det var. Minns att jag låg ett par dagar i fosterställning i sängen.
Calle Angerborn
Johan Wilands hela säsong och Mattias Svanbergs genombrott under hösten. Den sistnämnda kommer bli en superstjärna. Den förstnämnda är det redan.
Alla förluster mot diverse ängagäng. Fyfan, så dåligt.
Charlotte Persson
Om man inte ska nämna det självklara guldet så ser jag bredden i truppen som årets bästa. Jag trodde nog inte att vi var så breda som vi var, vilket också var nyckeln till guldet. Detta får man tacka personerna runt laget lite extra för.
Kanske inte "sämst" men tråkigast; att vi inte var ute i Europa i år. Det har blivit en trevlig vana...
Kalle Dahlberg
Vi är officiellt bäst i Sverige!
Svanberg slår igenom, alla spelare bidrar på något sätt, Wiland gör en outstanding säsong och Allan Kuhn får ett SM-guld med sig hem. Guld må vara normaltillstånd för oss men det smakar inte mindre gött för det.
Cupajäveln. Den mest bittra förlust jag upplevt. Bara att tänka på den ger mig ångest.
Ulf Nilsson
Att vi tog hem guldet såklart och nu effektivt tog bort Blåvitts epitet som Mesta mästarna.
Förutom guldet att Lundapågen Safari kom hem efter massa guld i utlandet och var MFF personifierad. Bra!
Cupfinalen. Alltså, fy fan... Jag har fortfarande inte sett några bilder från matchen tror jag. Total jävla ångest över att vi inte redde ut det. Usch. Jobbigt att bara ta upp det igen. Fan ta dig Magnus! Fan ta dig!
Förutom Cuppafinalen är det att vi inte lyckades knyta ihop det med Guille. Jag vet inte vems fel det eventuellt var, men Guille lämnade och jag saknar
honom. Fortfarande. Helvete!
Magnus Johansson
Guldet förstås. Fast bortsett från det, så får jag säga att årets mest positiva är att Allan Kuhn efter de inledande omgångarna frivilligt eller ofrivilligt ändrade spelsystem. Om inte det hade hänt, hade MFF kanske inte vänt skutan på rätt kurs och därmed inte vunnit guldet. Paradoxalt nog låg den ändringen antagligen Kuhn i fatet när säsongen summerades då han därmed visade att han själv inte trodde på sin egen spelidé. Den enes fall, den andres medalj.
Jag vill först börja med att be om ursäkt för att jag genom frågeställningen ”Bäst och Sämst 2016” väckte cupfinalförlusten mot Häcken och cuputtåget mot Landskrona till liv igen. Dessa gjorde ont på ett sätt som man helst inte vill uppleva alltför ofta. Förlåt!
I ett längre perspektiv vill jag trots allt lyfta fram årets alla skador. Varför? Tillfälligheter? Dålig planering? Dålig uppbyggnadsträning? I vilket fall, det måste
kommas till rätta med.
***
Vi önskar er alla härmed ett gott slut och ett riktigt gott, nytt och framgångsrikt år. Framåt Malmö, mot nummer 20!
