Årets: Bäst och Sämst 2017
Himmelrikets redaktion avslutar som vanligt året med att berätta vad som har varit bäst och sämst.
Anton Swahn
Förutom det obligatoriska guldet så var det väldigt kul att så många olika målskyttar klev fram, fler än någonsin(?) tidigare. Man skulle väl kunna se det som en svaghet att endast en spelare nådde upp i tvåsiffrigt, men jag väljer ändå att tolka siffrorna positivt; det faktum att det finns en bredd i truppen som verkligen kan göra skillnad.
Vardar borta. En dag då 2017 kändes som 2007, Franz Brorsson som Raoul Kouakou. En dag då optimismen snabbt övergick till ångest, en ångest som sedermera övergick till ren panik. En dag att bara glömma.
Peter Lind
Att det funkade med en ny tränare direkt så att det blev guld nummer 20. Jag skrev på Twitter när Magnus blev klar att jag var jävligt skeptisk men att jag jävligt ofta har fel. Tack och lov hade jag fel igen!
Att det finns spelare i truppen som inte kan hålla ordning på sina "grejjer". Det gäller både att inte ha ihop det med tjejer i tveksam ålder och skicka oönskade bilder till kvinnliga supportrar. Klubben har en del att jobba med.
Pontus Kroon
Föga originellt, men otvivelaktigt, de två stjärnorna.
För en förening med det uttalade målet att vara bäst i Sverige, inte bara i nutid utan även historiskt, har de 20 SM-gulden en stark symbolisk betydelse.
Jag tillhör förvisso de som har hävdat att vi var förtjänta av två stjärnor redan då den 20:e seriesegern bärgades, men då detta förvägrades oss är jag ännu mer nöjd nu när vi obestridligen har nått denna milstolpe i vår stolta historia.
Vardarfiaskot.
Det är inte acceptabelt att falla ihop så totalt som MFF gjordei två matcher men framför allt i andra halvlek borta mot Vardar Skopje.
Europamatchernas betydelse kan inte nog betonas och att vi inför dessa drabbningar hade lyckats pricka in en kollektiv formsvacka samt något så djupt o-MFF:skt som en kollektiv mental klenhet är genuint upprörande
Jag hoppas innerligt att våra spelare, ledare och klubbledning nogsamt har analyserat detta och att vi går in i Europakvalet med en helt annan form och attityd i sommar.
Charlotte Persson
Känslan av att vi fortsätter att befästa vår position i svensk fotboll känns fantastisk och SM-guldet är förstås det som är kvittot på just detta. Annars vill jag rikta en hyllning till AC som varit den bästa spelaren i år - hatten av!
Förutom det uppenbara att vi misslyckades med att ta oss vidare ute i Europa...
... så vill jag ta tillfället i akt att gnälla över den utomordentligt dåliga servicen på vår arena. Kall mat (lämnade tillbaka en burgare tre gånger på grund av att den var frusen och sedan fick jag höra att "nu ÄR den varm" som att nu får du inte klaga en gång till. Vad tror ni att den var? Iskall.) och avstängda och ostädade och trasiga toaletter. Ska man behöva skriva detta här för att det ska få genomslag? Tur att fotbollen värmer hehe…
Ulf Nilsson
SM-guldet i allmänhet men kanske Magnus Pehrsson i synnerhet. Jag ska vara ärlig med att jag var lite tveksam till honom, men är väldigt nöjd med vad han har tagit till bordet - både som människa och tränare.
Bubblare är att Mackan förlängde. Jag är inte redo att säga tack och hej till vår kapten än.
Hmm... Ja, det får ju bli Vardar... Sicket antiklimax hela grejen. Jag tycker inte att vi gör en så dålig insats som vissa vill ha det till, men vi gör det heller inte speciellt bra och då ryker man på den här nivån. Den flyt vi hade vi de två föregående äventyren var nu som bortblåst.
John Börén
SM-guld i all ära men förlängningen med AC vittnar om ett agerande som verkligen hör hemma på den högre hyllan. Detsamma gäller firandet av den andra stjärnan, i särklass på den inhemska scenen.
Förutom Vardar-resultaten? Personligen är jag trött på häcklandet av Östersund och dess påstått oförtjänta framgångar samtidigt som det hävdas att MFF saknar konkurrens från övriga deltagarlag.
Henrik Zackrisson
Att bara lyfta fram det tjugonde guldet är kanske för enkelt och självklart. Så jag säger istället det faktum att vi säkrade seriesegern redan i den 27:e omgången. Jag älskar såna där höstkantsdefileringar.
Jag funderar, men det kan ju inte bli nåt annat än Vardar-debaclet. Framförallt var ju bortamatchen så märkligt håglös. Skador, visst, sviktande form, absolut. Men som lök på laxen vek vi ner oss. Det kändes inte bra alls.
Calle Warfvinge
När Erdal gjorde mål mot Östersund hemma. Den största glädjen är den som kombineras med total förvåning. Årets bästa känsla.
Näppeligen särskilt originellt, men Sarfosoppan är så jävla trist. Tristare än tristast.
Calle Angerborn
I vanlig ordning - guldet. Trots vissa spelmässiga besvär blev det hela en promenadsträcka. Ytterligare ett år av överlägsenhet.
Det är nästan för tidigt att ens beröra, men Vardar-haveriet kommer ta evigheter att förtränga. Räknar med revansch och längre spel ute på kontinenten nästa år!
Wilhelm Nilsson
Jag vill inte vara lika mainstream som mina kollegor, och svara "guldet". Därför väljer jag att plocka ut en specifik spelare. Jag vill säga att Anton Tinnerholm ingår i kategorin "Årets bästa"; med tanke på det lyftet han gjorde som spelare, det slitet han lade ned (som alltid), de vackra målen han stod för, samt den östgötsk-malmöitska charmen han glänste med, den som är så unik - att bara han bär den. Det var ett bra avslut, på en sådan vacker tid med honom här!
Besvikelsen efter uttåget mot Vardar, sitter djupt än. På förhand såg vårt MFF ut att kunna mycket längre - men "på pappret" är inte speciellt betydelsefullt egentligen. Det ska spelas också. Nästa år, så!
Ted Svensson
Magnus Pehrsson. Vi var många som tvivlade, med all rätt, men Limhamnspågen bevisade att han har ädla rötter och en jäkla vinnarskalle. Inte nog med detta så var lagets spelidé glasklar, från början till slut. Något som kanske saknades under Kuhns ledning.
Vargens sista rop. Att gå från seriens bästa spelare till den mest osynlige, hur är det ens möjligt? Det är en tråkig utveckling och ett ovärdigt avslut för en fantastisk kille. Givetvis hade MP ett finger med i spelet här, men ändå. Jag hoppas innerligt att MWE finner lycka annorstädes. Det förtjänar han.
Magnus Johansson
Guldet och de 2 stjärnorna är given etta. Men ur ett annat perspektiv finns där något som jag upplever oerhört positivt; i förra årets motsvarande artikel hade jag med alla skador på spelarna som årets sämsta. Jag hoppades på bättring samt förklaring till hur det kunde ske. Där har i år skett en markant förbättring. Tillfälligheter eller bättre planering eller bättre fys eller...? Kanske en kombination, men hur som helst så är det oerhört glädjande.
Detta med Sarfo. Det räcker så. Motivering behövs inte.
***
Och med detta, från oss alla till er alla: Ett gott slut och ett gott nytt år!
