Årets: Bäst och sämst 2019
Utan undantag, året avslutar Himmelrikets redaktion med att var och en berättar om det som har varit bäst och sämst.
Magnus Johansson
Ett tag insåg jag väl inte att det faktiskt skulle ta slut. Att en era skulle vara över. Länge hoppades vi ju lite till mans att det skulle komma ett ”äh, jag kör ett år till”. Nu blev det inte så. Det är över. Att Markus Rosenberg fick den kvällen och halva natten runt och efter matchen mot Dynamo Kiev kommer jag att bära med mig för alltid. Det var både vackert och så väldigt sorgligt.
I år var det 30 år sen vi senast vann Svenska cupen. Men detta skulle det bli ändring på. Hette det. Så blev inte fallet. Nu heller.
Oskar Uneland
Givetvis avancemanget i Europa League. Först till gruppspelet och sedan till nästa års sextondelsfinal, det var årets höjdpunkt. Sen fanns det även stunder och matcher i allsvenskan som var bra men där blev slutet inte på blev på det vis som man hade hoppats på.
Det får bli att vi återigen missar ett SM-guld, även om jag också, givetvis, inser att man kanske inte kan vinna guld varje år. Men det svider något enormt att ha släppt det till Stockholm två år i rad nu. Dessutom med det faktum att vi var så extremt nära i slutet.
Peter Lind
Avslutningen - vinster i Allsvenskan som gav europaplats. Avancemanget från gruppen som gav Markus och MFF en värdig avslutning på karriär respektive säsong.
Starten - Ok förlusterna mot Chelsea var väl väntade men att åka ur cupen och tappade poäng i Allsvenska starten var riktigt illa.
Fredrik Hed
Mackans osannolika avslutning av sin aktiva karriär hemma mot Dynamo Kiev. Det slår alla filmmanus och sagor. Uppladdningen, tifot, matchen, nerverna, spänningen och det osannolika målet i den 96e minuten. Det hade inte varit lika bra att det hade kommit i Köpenhamn mot FCK två veckor senare. Det blev det bästa av bästa avslut.
Förlusten borta mot Östers IF i Växjö i februari som gjorde att vi åkte ur cuppajävelen. Vi viker ner oss och gör en usel insats på en usel plan i en usel hall mot ett uselt lag. Visst, vi hade spelat två matcher mot Chelsea veckorna innan, men att tappa det så totalt är inget annat än skandal som stinker underskattning. Vårt U17-lag hade gjort det bättre.
Henrik Zackrisson
Årets höjdpunkt måste ju vara den Disneymagiska sagoavslutningen hemma mot Kiev. Precis ett sånt slut Markus Rosenberg förtjänade. Ett annat gåshudsögonblick var när Ballymena gick ’ärevarv’ efter match. Vi i publiken applåderade dem och de applåderade oss. Det var väldigt fint – jag är svag för det där, när luften liksom fylls av förbrödring och ömsesidig respekt.
Straffprecisionen. Att missa sex straffar i rad är historiskt och episkt uselt. Nu gillar jag inte riktigt resonemang av typen ”hade vi bara gjort mål där och där hade vi vunnit guld” ... jo, men det vet vi faktiskt inte. För hade straffen mot Djurgården suttit kanske de gjort 1-2 sen. Och så vidare. Samtidigt, visst, hade några av de där straffarna suttit hade vi i alla fall inte varit längre från guld. Känns också signifikativt att strafförbannelsen bröts först när Rosenberg halkade i skottögonblicket.
Åsa Flykt
Går helt på det känslomässiga och då blir det sista hemma matchen mot Kiev. En riktigt fin hyllning till Mackan kom ju i sista allsvenska hemmamatchen med Malmösystrars Duvemåla-minitifo. Att det sen skulle bli mer hyllningar mot Kiev visste man ju, men alltså - vilken kväll! Det magiska, magnifika tifot. Det helt fantastiska matchslutet som överträffar de mest spektakulära filmmanus. Jag trodde inte jag skulle bli blödig men tårarna började bränna bakom ögonlocken redan när Mackans första tränare från knattetiden kom in. Berras och Johans sång. Mackans tal. Hyllningarna från tusentals supportrar som aldrig ville ta slut. Jag tror inte någon som var där kommer att glömma den kvällen i första taget.
Lagets totala inkompetens från straffpunkten. Jag får ont i magen av att tänka på hur många poäng detta kostat oss. I synnerhet eftersom vi bara hade en poäng upp till förstaplatsen. Straffsparksträning de luxe inför nästa säsong tack! Eller låt Berget ta alla straffar.
Marcus Malmberg
Oundvikligt att inte säga avancemanget i EL. När det dessutom säkras genom att slå FCK på bortaplan...svårt att toppa det. Enskilt säger jag matchen mot Kiev hemma. Den kvällen går inte att beskriva med ord
Att Rosenberg har slutat. Vad ska man säga som inte redan har blivit sagt?
Ulf Nilsson
Svårt att säga något annat än Europa League. Att vi gick dit, hur vi presterade och med en avslutning mot FCK och Kiev som grädde på moset.
Matchen, tifot, avtackningen och såklart MÅLET mot Kiev. Det kommer jag aldrig att glömma. Magiskt.
Bonus: Att vi gjorde det rätta och började om i fyran med damlaget.
Att vi inte vann guld. Svårare är det inte.
En för svag period under sommaren gjorde att vi får vinna oss i att vara främste deltagare. Mög.
John Börén
Kvällen den 28 november. ”Det finns väl egentligen inte ord som är rättvisa för att beskriva den kärleken jag har för er, för denna klubb och för det jag har fått uppleva.”
Det är surt att missa guld på mållinjen. Det känns inte bra att till slut stå utan Markus Rosenberg och samtidigt invänta ännu ett tränarbyte. Inga ungdomar tog/fick chansen i år och Zlatan gjorde bort sig. Men sämst? Det var alla straffmissar.
Calle Angerborn
Att ange någonting annat än den senaste månaden är att betrakta som tjänstefel (i den mån man som hårt slitande och ideellt arbetade fulmedia kan göra sådana). Markus Rosenbergs avslut i Malmö FF är någonting för sagoböckerna och ett crescendo jag tvivlar på någonsin kommer upprepas på Stadion. Matcherna mot Dynamo Kiev i november och FCK i december är bland det vackraste jag upplevt.
Att Markus Rosenbergs karriär officiellt är över och att man därmed behöver hitta nya meningar med livet.
Charlotte Persson
Rosenbergs avslut på hemmaplan. Det slår det mesta jag varit med om känslomässigt och fotbollsmässigt.
Att vi inte tog SM-guld.
Kalle Dahlberg
Markus Rosenberg. Han får i sin sista hemmamatch i sin karriär avgöra i 96:e minuten och om detta har det skrivits spaltmeter. Det kan inte skrivas nog om detta fantastiska underbara och makalösa ögonblick som direkt tog in sig på topp 3-ögonblick i MFFs historia. En av klubbens absolut största får avsluta på ett sätt som bara skrivs i sagor och knappt ens det. Fantastiskt.
Det missade SM-guldet är såklart det som varit sämst under året. Det var vårt att förlora och det förlorades under våren, med våra straffar och våra dåliga matcher mot toppkonkurrenter. Malmö ska vinna allsvenskan med x antal poäng för det är både kravet och är fullt rimligt. Djurgården gjorde ett väldigt bra år men genom att inte avgöra serien i tid så bjöd Malmö in de andra lagen och nu står vi här i december och ytterligare en säsong där vi missat ett SM-guld.
Pontus Kroon
Utan tvekan Europaspelet. Där fanns allt. De stora triumferna mot Kiev och FCC, det stora avslutet för Markus Rosenberg, Erdals återuppståndelse, århundradets tifo och så den historiska gruppsegern.
Allt sammantaget gjorde vi ett magiskt år internationellt. På plan och på läktaren.
Straffarna. Det är bara att konstatera att de sex missade straffarna kostade oss allsvenskan.
Så onödigt och slarvigt.
Det fann givetvis andra faktorer, men några dåliga matcher per säsong är normalt - sex missade straffar i följd är det inte!
Fredy Espitia
När man tänker tillbaka på det gångna året så finns det så himla mycket som skulle kunna passa in som årets bästa. Men det är helt omöjligt och ofrånkomligt att komma ifrån det sagolika slutet vår älskade Markus Rosenberg fick på Stadion med sitt avgörande mål i 96:e minuten och firandet. Och lika mäktigt som det avslutet var, lika mäktigt och framförallt värdigt var Tifogruppens helt makalösa farväl-tifo till vår hjälte.
”Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig”
Swisha MT96 på 123 59 231 23 för en levande malmöitisk läktarkultur.
Sämst? Visst missade vi en massa straffar och tappade ett guld. Visst startade svensk polis ett felriktat krig mot de Allsvenska läktarna som ingen mår bra av. Men det som gjorde mest ont i mig var ändå Zlatans svek.
Zlatan var min barndoms stora hjälte. Killen från Malmö som erövrade världen, killen från Malmö som blev bäst, killen från Malmö som var älskad profet i sin stad, trots alla sina skavanker och megalomani. Jag var där och kände en sån enorm stolthet när hans staty avtäcktes, en kille från Malmö som skulle stå staty där allt började...
...men när man faller från himlen så blir fallet så otroligt högt. Zlatan köpte sig in i Bajen och sålde sin själ samtidigt. Killen från Malmö hade glömt vart han kom ifrån. Var jag arg? Ja. Men mest var jag ledsen och besviken. Jävla Zlatan!
Calle Warfvinge
Helt omöjligt att komma ifrån matchen mot Kyiv. En fullständigt perfekt kväll. Det är ytterst en match och afton har så många enskilda komponenter som var och en för sig hade gjort den minnesvärd. Här hade vi ett sent avgörande, en fantastisk motståndare, bara egna produkter som målskyttar och Erdals återkomst. Och detta redan innan det verkligt speciella med Rosenbergs mål, avsked och presskonferens. Ju mer jag tänker på det är det nog den mest kompletta fotbollsnatt jag varit med om.
Sämst är att vi inte har fått några nya hjältar. Jag älskar att få lära känna nya spelare och se dem få en betydelse för laget, mig och staden, men 2019 . Vi får hoppas på att 2020 både ger oss genombrottspelare från de egna leden och profilstarka värvningar med både stark karaktär och förståelse för vilka vi är.
***
Himmelriket önskar er alla ett gott slut och med förhoppningar om ett riktigt gott nytt år! Vi ses 2020.
