Årets: Besvikelse
Redaktionen har sörjt. En månad har gått och degraderingen har nu sjunkit in som det faktum det är. Nu kommer bokslutet. Vad var egentligen bra? Vems var felet? Gjorde vi mål? Svaren får ni denna vecka. Häng med i serien "Årets:"
När vi på redaktionen fick välja vad man ville skriva om kring säsongen 2010 så var alla rörande överens. Besvikelsen är stor. På allt, det mesta och framför allt och i allmänt: Varenda liten detalj av Brommapojkarnas säsong i Allsvenskan 2010. När ångesten vällt upp tillräckligt med känslor så stod lotten på mig. Att utse 2010 års Besvikelse i Brommapojkarna.
Var börjar man med det? Det finns så många olika saker, flera till antalet direkt talande punkter på att ett fotbollslag inte fungerade som det var tänkt. Framåt gjordes ynka 20 mål på 30 matcher. Lätt matematik, även för en yngling utan att stort antal lästa matte-kurser på gymnasiet. BP gjorde inte ett mål per match i snitt. Målen var så sällsynta att de frambringade en enastående glädje vid varje tillfälle. Så egentligen var det ju något bra. För den som väntar på något väntar som bekant aldrig för länge.
Hemvändarna diskuterades efter säsongen. Hur bra hade egentligen Pontus, Babis och Pablo varit? Var det ett gäng mätta killar som vände hem för att avsluta karriären? Vad höll de rutinerade spelarna på med? Var höll Mikkel hus? Spelade Guterstam fotboll eller letade han skador på medspelarna? Hur omogen är Imad Chaddeh? Ärligt? Frågorna är så många att svaren glöms bort. För gubbar, ni var inte bra.
Då var pojkarna bättre. Det som lagnamnet förnimmer är grunden för laget. Pojkarna. Det är kring de som laget ska byggas. Tyvärr så blev trycket för stort. När allt ser att gå åt skogen så satsar man på rutinerade "säkra kort", istället för att låta en heltaggad Junior dribbla av ett helt motståndarlag. Visst var Miiko skadad, Dalle likaså. Tim drabbades av magsmärtor och Kribben gillade inte proffsrykten. Men ack så bra de var, när de väl var bra. Pojkarna var ingen besvikelse, de visade bara att laget borde ha byggts kring dem, inte kring gnälliga, självsäkra och uppblåsta seniorer.
Är kontentan av stycket ovan att Kim Bergstrand borde fått sparken tidigare? Möjligtvis. Eller bara lått honom fortsätta. I slutändan så vann Björknesjö inte en enda match. Bergstrand hade gått och väl kunnat plocka in de fyra poäng plus lite mål som hade krävts för att kvala sig kvar mot Sundsvall. Kanske borde Kim ha vågat satsa mer på Pojkarna, som han så framgångsrikt gjorde under sina två första år som Huvudtränare. Besviken är jag inte på Kim, mer, tja. Äh jag är besviken, men inte så besviken att han ska bli hela 2010 års besvikelse.
För det finns en sak som jag är så hjärtinnerligt besviken på. Det är mig själv. Och det är resten av Brommalandet. Det är varenda en som inte upptäckt BP, som valt att inte följa laget. När stadsdelens eget lag har det svårt så ställer man upp. Men inte i Bromma. I konkurrens med alla dessa aktiviteter som Brommas barn kastas mellan så står sig Brommapojkarnas A-lag slätt, så slätt. Det, plus att Stockholm som stad redan har tre etablerade lag, med supportrar, i stor utsträckning boende i Bromma. Bromma är BPs land. Det märks inte. Knappa 2000 i snitt på matcherna på Grimsta är inte riktigt okej. Det ska till storfrämmande eller Derbymatch för att publiken ska komma, då, som oftast, är bortasympatisörerna i övertag. Ryck upp er Bromma!
Men vad är det då som är den största besvikelsen? Att Sinan skulle ersätta JG? Att Hövdingen inte fick tag i tillräckligt bra spelare? Kunde man ha gjort något mer för att få folket att strömma till Grimsta IP? Som ni ser så hopar sig frågorna återigen.
Det finns inte en besvikelse som är den största. Alla de saker som nu radats upp är var för sig så stor att et lag kan falla på det. Så kanske är det som en elakartad tumör. Den tar bara över, fler och fler blir problem och de skadade delarna av kroppen BP. Vad som startade det är varken jag eller du tillräckligt insatt för att kunna peka ut. Om ens någon inom föreningen vet själva...
