Årets: Debatt
Inte mycket har fått känslorna att svalla så mycket under året som när det kommit att diskuteras användande av pyroteknik på läktaren. Nu ger sig Himmelrikets Helen Johansson in i debatten och funderar på om ett totalförbud verkligen är rätt väg att gå för att komma tillrätta med de problem som finns.
Det återstår bara minuter till avspark i matchen mellan Malmö FF och Mjällby. MT96 har precis genomfört sitt tifo och den stora overheadflaggan som täckt ståplatsläktaren har rullats ner. Som på en given signal tänds bengaler på flera ställen av läktaren. Det rödgula skenet från bengalerna är enormt efftektfullt mot den mörka himlen och från min plats på västra sittplatsläktaren kan jag inte annat än att njuta av det skådespel som visas upp.
Medlemmarna i supportergrupperingarna Supras Malmö och Rex Scania har förberett sitt arrangemang, som är det största på Stadion hittills, under en längre tid. Att det är olagligt med pyroteknik på svenska läktare är inget som stoppar dem. De är inspirerade av den aktiva läktarkultur som har sitt ursprung i Sydeuropa där pyroteknik är ett lika naturligt inslag på läktaren som tifon och sång. De är övertygade om att pyroteknik leder till bättre stämning på läktaren och att det får spelarna att tagga till lite extra. Detta i sin tur menar de påverkar lagets insats på ett positivt sätt. Numera kan de även luta sig tillbaka mot den undersökning som Himmelriket gjorde bland spelarna under hösten. Resultatet visar på att 90% av de tillfrågade spelarna uppskattar pyroteknik som ett inslag på läktaren och anser sig bli mer taggade av det.
Inte alla delar dessa supportrars åsikt och under den gångna säsongen finns det inte något som fått känslorna att svalla så mycket på olika forum som när det kommit att diskuteras användande av pyroteknik på läktaren. Ämnet har varit föremål för debatt vid ett flertal tillfällen och när Sydsvenskan i en artikel i veckan skrev om vilka summor Malmö FF tvingas betala i böter på grund av de bengalbränningar som skett under året var det dags igen.
Tyvärr har den interna debatten supportrar emellan en tendens att bli väldigt onyanserad. Antingen är man för eller så är man emot. Punkt. Alla är övertygade om att man har rätt, man idiotförklarar oliktänkande och ingen verkar ha förmåga eller intresse av att sätta sig in i hur den andra sidan tänker. Ett sådant debattklimat leder ingen vart och gör snarare att splittringen bland supportrarna ökar än att man får större förståelse för varandra.
Det var inte mer än något år sedan jag själv satt på där på Stadion och uttryckte mig i stil med följande.; “Nu eldar de där jävla idioterna igen”, när det tändes bengaler på läktaren mittemot mig. Då hade jag ingen som helst förståelse för hur bengalbrännarna tänkte och vad detta hade med fotboll att göra. Inte brydde jag mig så värst mycket om att sätta mig in i frågan och ta reda på fakta heller. Istället blev min syn på dessa individer att de var att likställa med huliganer som inte gick på matcherna för fotbollens skull utan för att ställa till med bråk.
Idag vet jag betydligt bättre än så. Jag vet att supportrar inte tänder på pyrotekniska pjäser av djävulskap eller för att skada klubben. Tvärtom älskar de Malmö FF och lägger ner massor med tid och pengar för att stötta laget på såväl hemma- som bortaplan.
En av de vanligaste invändningarna mot pyroteknik brukar vara att det kostar klubben pengar. Under den gångna säsongen har bokstavligen talat 335 000 kronor gått upp i rök för Malmö FF. Pengar som många menar hade kunnat användas till något bättre.
Men allt är inte svart eller vitt. De som förespråkar pyroteknik menar att detta är en kostnad som måste sättas i paritet med hur mycket pengar det genererar åt andra hållet i form av exempelvis ökade biljtteintäkter. Det finns inte några mätningar att hänvisa till, men det går inte heller att blunda för det faktum att det numera inte bara är fotbollen som lockar folk till Stadion. När Malmö FF i slutet på 80-talet vann fem raka seriesegrar var det oftast inför 6000-7000 åskådare på läktaren. Någon stämning fanns inte att tala om och ofta var det så tyst på Stadion att man kunde höra en knappnål falla. Idag ser det annolunda ut och många - främst i den yngre generationen - fascineras och dras till den moderna läktarkulturen där pyroteknik spelar en viktig roll.
Likaså används bengalbilder ofta i sammanhang där syftet är att reklamföra Malmö FF eller allsvensk fotboll.
Tidigare fanns det möjlighet för supportrar att ansöka om tillstånd för att få arrangera pyrotekniska arrangemang som då kunde genomföras på ett säkert och lagligt vis. Sedan 2007 råder ett totalförbud mot pyroteknik på svenska arenor då risken för olyckor ansågs vara för stor. Frågan är dock om förbudet istället inte får motsatt effekt. Risken för att olyckor ska uppstå lär ju vara betydligt större när de som håller i pjäserna inte vill åka fast och görmmer sig bakom flaggor i folkmassan.
Svenska Fotbollförbundet, som är det beslutande organet, måste inse att det inte går att reglera bort pyroteknik från våra arenor. Pyroteknik är något som används av fotbollssupportrar världen över och inte kommer att försvinna från våra arenor för att det sätts upp förbud mot det. Inte heller har det visat sig få någon effekt att höja böterna mot denna förseelse. Svensk Elitfotboll, som är en intresseorganisation för landets Allsvenska klubbar och Superettanföreningar, måste träda ur sin passiva roll i frågan och börja protestera när böterna höjs. Den enda bieffekt höjda böter fått är att det gnager än djupare hål i de redan hårt ansträngda klubbarnas ekonomi. Vidare måste SEF (Svensk Elitfotboll) börja ställa krav på att pengarna som betalas i böter går tillbaka till föreningarna i form av exempelvis förebyggande arbete eller för att främja den positiva supporterkulturen.
Det finns flera exempel på länder där man tagit fram bra lösningar på pyroteknikproblemen. I Norge för man en ständig dialog mellan fotbollförbund, myndigheter och de norska supportrarna. Man har utvecklat en väl fungerande dispenspolicy för avfyrning av bengaliska eldar på ett säkert och kontrollerat sätt. Supporterklubbarna erhåller utbildning av brandförsvaret och kan sedan ansöka om tillstånd att använda pyroteknik till specifika matcher. Tidigare har man enbart givit tillstånd för pyroarrangemang längs ”läktarfonder” eller framför läktaren, men nyligen genomfördes ett försök där man för första gången tillät supportrar att lagligt använda pyroteknik även uppe på läktaren.
I Österrike förbjöds i början av året pyroteknik på läktaren. Efter en säsong av protester hävdes beslutet och man införde speciella pyrozoner där det var lagligt att nyttja pyroteknik. Värt att notera är att flera lag stöttade sina supportrars kamp. Vid inmarschen till matcherna bar man tröjor med sympatier för protesterna. Sturm , Rapid Wien och Austria Salzburg är några exempel på lag som tog sina supportrars parti.
Så om det fungerar i andra länder, varför skulle det då inte kunna göra detsamma i Sverige? En legalisering där supportarna hade kunnat använda pyroteknik under kontrollerade former hade varit lösningen på de problem som den här artikeln tar upp. Klubbarna hade sluppit betala dryga böter och riskfaktorn hade minskat om de som tänder pjäserna sluppit gömma sig bland sina medsupportrar för att inte åka fast.
Supportrarna pekas ut som de skyldiga, men frågan är om det i själva verket inte är Svenska Fotbollförbundet som är den stora boven i dramat?
