Årets: Fem snabba om 2022
Det himmelsblåa fotbollsåret 2022 ska summeras i form av ”fem snabba". Året kan kort beskrivas som en pannkaka, karusell och bottennapp. Jag saknar det inte… Förutom cupguldet.
Ett år av frustration
Att det skulle bli ett jobbigt år såg vi inte komma. Vi var regerande mästare, med en ny tränare som gjort det ganska bra i Bajen och en försäsong som verkligen såg bra ut. Men sedan tog det brutalt och ärligt stopp. Vad f-n var det som hände?
Det började med skador, och fortsatte med ännu fler skador. Guldpusslet från 2021 föll sönder och den nya tränaren hittade inte nya bitar att ersätta de som försvann. Det blev ett startelvabonanza som tyvärr sabbade stora delar av våren och försommaren.
Trots (flera) tränarbyten ordnade det inte upp sig och vi slutade på sjunde (7:e) plats i Allsvenskan 2022. Sjunde?! Smaka på det. Det är den sämsta säsongen i AS sedan 2009. Och vi fick en bitter påminnelse hur det är att vara deltagarlag i Allsvenskan.
Cupguld
En liten ljusglimt fick vi dock tidigt på säsongen. Trots skadekris, tre bortamatcher i Stockholm på 14 dagar och ett hackande spel tar vi äntligen (efter 33 år) hem cuppajävelen den 26:e maj.
Och vicket gille vi visade upp för stockholmarna. Ett gediget bortafölje på sisådär 6-7000 himmelsblå fyllde badkaret i Stockholm med sång, pyro, party och ett gudabenådat Eric Persson-tifo.
Vi peppade di blåe och psykade ut di vitgröna till den grad att Astrit Selmani slog sin straff “rakt i famnen” på Ismael Diawara. Den gode Diawara fick inte bara ett cupguld. Han fick dessutom en trappa utanför Badkaret uppkallad efter sig. Lide gytt.
Tränarkarusellen
Under 2022 hade vårt kära A-lag inte en, inte två eller tre, utan fyra olika tränare som coachade laget under matcher.
Milos Milojevic startade bra, men skadeinfernot skadade inte bara truppen utan även honom själv till slut. Och kanske var det en nervös och desperat styrelse som kickade honom efter Zalgiris-matchen och satte in vår sportchef Andreas Georgsson istället. Ett drag som visade sig faktiskt gå poängmässigt ännu sämre. Dock tog han oss till ett EL-gruppspel.
Två dagar innan den första gruppspelsmatchen presenterades - Åge Hareide. En gammal favorit kallades in men det var tyvärr inte mycket han kunde göra. Skadan var redan skedd. Laget var skadeskjutet och mer eller mindre uppgivet - oavsett vad som sades i intervjuer. Åge höll oss kvar på den plats vi låg när han kom in och ledde laget i samtliga EL-matcher.
Vem var den fjärde då? Max Westerberg, som ledde laget i en träningsmatch efter säsongen var slut. Men det räknas kanske inte riktigt eftersom han inte var huvudtränare. Och varför lägger man en träningsmatch när säsongen är slut och det ska in en ny tränare om en månad och nya säsongen börjar om 3-4 månader? Så många frågor.
Ännu ett europeiskt gruppspel
Milos fick ju foten när han ledde laget till förlust och utslagning mot Zalgiris i den andra kvalomgången till Champions League. Georgsson tog över och lyckades lotsa den vingklippta himmelsblå fågeln till ännu ett europeiskt gruppspel, denna gång i Europa League.
Även om det inte gick något vidare (dödens grupp?) i själva gruppspelet visar avancemanget ändå på någon slags styrka. Klubben går till sitt sjätte europeiska gruppspel på nio år. Det är klass. Och bygger styrka, rutin och erfarenhet, vilket gör att vi sannolikt klarar debacle a la 2022 lite lättare om man ser på det långsiktigt.
Alla dessa fantastiska tifo
I nästan varje text jag skrivit under säsongen som hör ihop med en match, ffa hemmamatcherna, har jag nämnt vår fantastiska tifo-grupp, MT96. Och jag gör det igen.
För satan i gatan vilka maffiga, tjusiga och läckra tifon dessa killar och tjejer snickar ihop. Höjdpunkten kom så klart till cupfinalen med det vackra Eric Persson-tifot, där hövdingen dricker segerns sötma ut pokalen.
Klicka in på deras Facebook och/eller Twitter och frossa i maffiga tifo-bilder.
