Årets: Fubbick
Hej, mitt namn är Ted Svensson och jag är en fubbick. Ni är säkert många som tänker ”jaja, det är sedan gammalt”, men tillåt mig förklara närmare.
När guldet bärgades ifjol var jag en av flera som ifrågasatte Allan Kuhns förmåga att leda Malmö FF till storhet. Det började med cupdebaclet och det eskalerade när spelarna tog över omklädningsrummet. Att han sedermera fick lämna var ingen överraskning i sig. Allan förtjänar all heder för sitt jobb, men han var inte rätt man för oss.
Listan på tänkbara ersättare innehöll flera spännande namn, bland annat succétränaren Graham Potter, Jimmy Thelin och landslagsmeriterade herrar i form av Hasse Backe och Per Mathias Högmo. Istället föll lotten på en 40-åring från 08-land. Magnus Pehrsson var långt ifrån det supportrarna hade önskat sig, tvärtom. Merparten ville ha in en tränare med revolutionerande nytänk eller en gammal räv som kan ingjuta mod i sina spelare, likt Åge. Jag var en av dessa ilskna supportrar, och inte så lite heller.
Magnus Pehrssons CV var tunt och föga smickrande. Han hade en kort, fiaskoartad sejour i Ålborg. Där skyllde han på att resurser saknades. Det jag kommer ihåg från Magnus tid i Djurgården var idel ursäkter för att laget underpresterade. Han slog ifrån sig all kritik och vägrade ta ansvar för det som inträffade. Djurgården var farligt nära nedflyttning innan han slutligen lämnade klubben, troligtvis efter hot från egna supportrar. När Magnus avgick från Estlands landslag påpekade han att lagets prestation var den bästa på 15 år, resultatmässigt alltså. Men de hade inte ens varit i närheten av något EM eller VM.
Var man inte orolig förr så var man det definitivt nu. Jag fick känslan av att Daniel Andersson hade blivit grundlurad av Pehrssons självgoda yttre. Att en tränare med den historiken skulle få ta över en storklubb som MFF fanns liksom inte på kartan. Droppen rann över bägaren för min del. Jag valde att inte förnya mitt årskort för första gången på flera år och därmed ärvde jag också det fina epitetet: årets fubbick.
Med facit i hand var jag givetvis ute och cyklade. Det smärtade rejält att se mitt älskade lag i CL-kvalet, men Magnus har gjort ett gediget jobb i klubben så här långt. Lennart skulle bara hem och så blev det. Spelidén skulle bli mer tydlig och så blev det. Jag får helt enkelt krypa till korset och be om ursäkt. Förlåt, Magnus. Förlåt, Daniel. Förlåt, MFF-familjen. Jag skola aldrig tvivla igen. Årskortet är införskaffat och ni har mitt eviga (nåja) förtroende, vad det nu kan vara värt.
