Årets: Gnäll. Eller kravställning, möjligen?
Dagens ’Årets’ grottar ner sig i en semantisk fråga med en viss praktisk betydelse.
När myntades begreppet ‘vinnarskalle’? Jag googlar och upptäcker att svaret tycks vara 1998, och att förre förbundskaptenen Tommy Söderberg pekas ut som upphovsman i samband med lottningen till kvalet till EM 2000. När uttrycket väl satt sig verkar det inte ha varit helt oproblematiskt – till exempel pratar den här artikeln i GP om att det används för att ursäkta dåligt beteende hos idrottsutövare.
En mera välvillig tolkning torde vara att en vinnarskalle omvandlar sin motvilja mot att förlora saker som en förmåga att aldrig ge upp, och att i lagidrotter höja sin omgivning. Eller, som GP-artikeln säger, vinnarskallens signum är hängivenhet och förmågan att refokusera efter misstag.
Men var går då gränsen mellan att vara en målinriktad vinnarskalle och bara en gammal vanlig unken dålig förlorare? Ja, en del drag är onekligen snarlika. Den där gränsen är av det hårfina slaget.
Ett betydelsenärliggande uttryck som, enligt min egen helt ovetenskapliga och anekdotiska bedömning, är lite nyare i sportsammanhang (’vinnarskalle’ känns trots allt omodernt och lite bortsorterat numera) är ’kravställare’. Minns hur Markus Rosenberg i sitt avslutningstal efter den där fantastiska övertidssagoslut-novemberkvällen mot Dynamo Kiev uppmanade oss på läktarna att aldrig sluta ställa krav. På med de välvilliga tolkningsglasögonen igen, och vi ser i kravställaren en kvalitetsgarant; någon som inte tillåter förslappning eller lallande och ser till att hålla både sig själv och sin omgivning på tårna.
Ur detta uppstår då frågan om det är detta vi supportrar lyckas med. Eller kan det möjligen, rentutav, vara så att vårt ’kravställande’ ibland slår över i ett ändlöst gnällande och letande efter saker att vara missnöjd över? För mellan kravställande och gnäll löper ytterligare en svårdefinierad och hårfin gräns. Och exakt var den går finns det näppeligen något universellt svar på, utan handlar väl mer om hur vi som individer ser på saker och ting.
En del tycker att man kan kräva att Malmö FF, med sin kassakista, ska vinna serien med minst tio-tolv poäng varje år. Andra är helnöjda med att vi till sist vinner, även om vi gör det med liten marginal, särskilt efter ett år som 2022.
En del kräver räfst och rättarting och menar att Henrik Rydströms fotboll aldrig kommer att duga i Europa. Andra säger tja, jo, men Europa är stort – skulle vi exempelvis ställas mot Tre Penne från San Marino finns det nånstans ändå en chans, medan det nog kan bli lite tuffare om vi möter Manchester City. Och om de på denna sida väljer att låta bli att raljera och istället pratar om lag som vi på pappret är något så när jämbördiga med och kan komma att få möta i CL-kvalet – lag av Qarabags, Slavia Prags och Ferencvaros kaliber, typ – så kan de lite lagom försynt tycka att hur Rydströms spel står sig, det återstår väl att se ... ?
En del framför ibland synpunkten att andra allsvenska lag alltid gör genomtänkta, välscoutade succévärvningar. De kräver bättring här hemma eftersom våra nya spelare konsekvent är dyra och dåliga. Anser de. Rent objektivt är det förstås svårt att säga nånting annat än att, till exempel, Mikkel Rygaard varit och är en mer lyckosam värvning än, säg, Emmanuel Lomotey. Eller att våra fem sommarköp ifjol inte slog väl ut (en spelare försvann igen innan säsongsstart -23, två är utlånade, en är cementerad på bänken efter allvarlig skada, och den femte spelade inte mycket i höst efter småskador och dalande formkurva). Samtidigt kan den andra sidan här peka på våra lyckade värvningar inför året, och understryka att det helt enkelt inte är sant att andra klubbar ’alltid’ lyckas – för att fortsätta med ytterligare en Häcken-MFF-jämförelse får köpet av Taha Ali anses vara bättre investerade pengar än värvningen av Ola Kamara. Hittills, i alla fall.
En del ser det som bedrövligt att vi efter en trots allt, med viss tvekan och vi "hade tur", godkänd vårsäsong dippade så under hösten. Snittpoängen sjönk från 2,58 till 1,83 och vi lyckades inte vinna över något annat topp-fyra-lag förrän i sista omgången. Andra kanske pekar på det svårfyllda hål den numera Bundesliga-ordinarie Hugo Larsson lämnade efter sig och hittar delförklaringar i Anders Christiansens frånvaro samt Stefano Vecchias långvariga sjukdom. Och framhåller återigen att vi ändå vann till slut.
En del pratar gärna om långsiktighet och tålamod, men ser det samtidigt som icke förhandlingsbart att vi ska göra nåt annat än att vinna NU och DIREKT. Andra letar positiva tendenser även i förluster eller oavgjorda matcher.
Några har till och med i kommentarsfälten under texterna här på Himmelriket ropat på sparkande av Henrik Rydström. Det blir inget ena-och-andra-sidan-exemplifierande i denna fråga, för jag tolkar det ändå som att relativt få står bakom den åsikten. Som jag själv tycker är ytterst underlig. Även om resultaten skulle ha blivit väldigt mycket sämre än vad de faktiskt blev i år skulle klubben överhuvudtaget inte, är jag helt övertygad om, nånsin sett det som ett alternativ att hoppa upp i tränarkarusellen igen. Inte efter mindre än ett år.
Men i alla fall, efter allt detta exempeltragglande - när slår då kravställande över i gnäll? Ja, här är platsen där den som väntat sig ett svar på den frågan blir besviken. Jag vet inte. Såklart inte. Men kanske handlar det nånstans om att i det förra få in en dimension av konstruktivitet och rimlighet?
Å andra sidan: vi supportrar skapar oss ju våra alldeles egna uppfattningar om vad som ligger inom det rimligas gräns. Vi tenderar att ha en inställning till vårt lag som för en icke-idrottsintresserad förmodligen kan te sig en smula underlig. För en supporter kan säga att hen älskar sin förening högt och rent, och samtidigt hålla det för fullt rimligt att tycka att allt denna älsklingsförening gör är skit, och att alla som på ett eller annat sätt arbetar för den är värdelösa idioter.
Kort sagt: vi supportrar är inte alltid helt rationella.
---
Jaja. Nu är det snart helg. Så jag vill passa på att önska en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
TV: Henrik Rydström: ”Alla mina byten i matchen var dåliga”
