Årets: Ingrediens
När säsongen har nått sitt slut, och året lider mot sitt samma, har man möjligheten att studera den så här lite grann från ovan. Ett guldår med en extra ingrediens, som länge värmt mitt hjärta. Säsongen 2010 kommer för evigt vara något speciellt att minnas.
I samma stund som min lille kusin på sex år förklarade att han höll på Stefan Holm, för att denne var i ledningen över Filip Hammar, insåg jag hur jag skulle inleda min lilla krönika. Krönikan som alltså ska försöka summera året och säsongen 2010. När säsongen har nått sitt slut, och året lider mot sitt samma, har man möjligheten att studera den så här lite grann från ovan. Ett guldår med en extra ingrediens, som länge värmt mitt hjärta.
Att supporta någonting är bland det enklaste du kan göra. En TV-stund i soffan framför Vem kan slå Filip & Fredrik innebär för många att man odlar sig en favorit. En del påverkas mer än andra, men de flesta vet vem de hade valt om de fick välja vinnaren av tävlingen. Min kusin tillämpar i för sig en annan variant, som försäkrar att man håller humöret på topp oavsett resultatet.
Att supporta någonting är samtidigt bland det absolut svåraste du kan göra. Det är som en evig kamp mellan uppgivenhet och glädje, som i vissa fall inte har några som helst gränser. Det kan leda till de mest fantastiska känslor, för att veckan senare leda till en förstörd skol- eller arbetsdag. Att supporta ett fotbollslag är i mångt och mycket att tillänga sitt liv åt något man själv inte kan styra.
En del av supporterskapet, som i huvudsak går ut på att älska, är att tycka mindre bra om andra lag. Att i vissa fall rent av tycka illa om dem. I mitt fall att till och med benämna det som hat mot vissa lag. En del i min omgivning har svårt att förstå mitt engagemang, desto fler har svårt att respektera hatet. Det finns något smutsigt med ordet hat, trots att jag ser det som något så kraftfullt att ytterligheterna kärlek och hat leder till balans. För att återknyta till rubriken är det här vi börjar tala om årets ingrediens, nämligen rivaliteten med Helsingborgs IF. Den som var en av många ingredienser som gjorde 2010 så fantastiskt.
Inför varje år har jag talat mig varm inför kompisarna om nyförvärv, sammanhållning och färdigvuxna spelare – men år ut och år in har vi kammat noll. Malmö FF är helt enkelt inte samma segermaskin som på det glada 70-talet. Inför 2010 kände jag mig aningen uppgiven, aningen nere, men ändå tillräckligt optimistisk för att iskallt hävda att jag trodde på guld 2010. Något annat får man knappt tro på inför en säsong.
Helsingborg hade tappat Henrik Larsson och hade en man vid rodret med ett flicknamn. Inom mig var jag säker på att de skulle hamna kring mitten i tabellen, men utåt sett påstod jag att bottenstrid var att förvänta för de röda från norr. En säsongsinledning i bravur, med ett makalöst Helsingborg och ett sprudlande Malmö FF, triggade igång känslor som aldrig förr. Rivaliteten fick sig ytterligare en dimension och det tog knappt halva säsongen innan Allsvenskan bara bestod av två lag.
Jag skrev i något tidigare alster att en förlust för Helsingborg var värd att jämföra med en seger för Malmö FF, rent emotionellt. Det är eventuellt att ta ifrån tårna, men på väg i den riktningen är i alla fall jag. En slags djupare rivalitet är på väg att slå rot och spetsa till både Allsvenskan och framför allt derbyna här nere i söder. Fotboll är ingen ledighetsunderhållning, som man tillägnar sin tid åt för att det är lite kul eller roligt. Fotbollen är ett liv och ett liv lever man i balans. I balans mellan kärlek och hat. Mellan glädje och sorg. Och mellan rivalitet och enkelriktad fokuserad kärlek.
Eller som Bill Shankly så klokt sa: ”Några människor tror att fotboll gäller liv och död. Jag tycker inte om den inställningen. Det är mycket allvarligare än så.”
Jag älskar Malmö FF.
Men nog fan hatar jag Helsingborg också. Och det gör jag vare sig du vill eller inte.
