Årets: Insikt
"Nä, fotbollen är inte allt eller det viktigaste i livet. Men i år har det visat sig hur stor plats den verkligen tar, och hur välkommen den är att göra det."
2020. Den enda guldsäsongen där seriesegern trots allt inte kommer vara det man minns mest vid en återblick. 2020. Den publikfria säsongen med en instängd och avskärmad Allsvenska. 2020. Coronans år. Pestens tid.
Det ska erkännas och tydliggöras från början. Jag är varken årskortsinnehavare eller någon bortaläktarstammis. Mitt deltagande i bengaldebatten är ytterst subtilt och min årliga souvenirbudget brukar kunna bokföras som ett ynka tresiffrigt belopp. Min kropp är fri från tatueringar och mina barn bär inte MFF-relaterade namn.
Nej, jag är inte någon extrem. Det finns tusentals Malmösupportrar vars liv har förändrats mer än mitt under de senaste månaderna. Men ändå, även ett soffstreamfetto som jag har känt av den stora saknaden.
Det började med den uppskjutna ligastarten. Vintern gick över till vår och i takt med att kvällarna blev ljusare visade sig tomrummet allt tydligare. Liksom för en nikotinist som glömt cigaretterna hemma blev det uppenbart hur ofta telefonen åkte upp ur fickan under arbetsdagen för att scrolla i sig senaste nytt om de himmelsblås förra match, kommande omgång eller övrigt senaste nytt.
Ingenting. Tomt. Total stiltje fram till mitten av juni.
Därefter en explosion med tre matcher i veckan. Skulle det plötsliga överflödet kompensera för den så långt uteblivna allsvenska kostföringen? Eller till och med övermätta? Nja, det var inte bara det pressade spelschemat som kändes ovant. Ljudet från bollträffarna som ekade över läktarna, Fedels vrål som gick rätt in i kommentatormikronerna, de lite lätt tafatta men distanstagande målfirandena… Nej, det var inte som vanligt. Att Malmö FF radade upp vilsna kryss och att nye bildleverantören Dplay inte fick tekniken att stämma kändes symptomatiskt.
Ola Toivonen gjorde till slut entré och då började saker och ting få både fart och riktning. Men årets hemvändare har fortfarande inte fått uppleva en fullsatt stadion. Säsongens komet Anel Ahmedhodzic har fortfarande ingen decibulär uppfattning om hur populär han är. Isaac Kiese Thelin gjorde 14 mål i serien men fick inte jubla regelrätt en enda gång. Rasmus Bengtsson gjorde kanske sina sista minuter i klubben utan en enda applåd och Behrang Safari fick hålla tacktal inför en tom festlokal.
Inga europaresor att se fram emot och inga dubbelbokade datum att svära över. Inga nya sånger eller ramsor att ta del av på varken Stadion eller Twitter. Ilskan över ytterligare en utebliven cupseger var förvisso sig lik men den återkommande peppen i vardagen har saknats. Att ta pendeltåget från Motala till Norrköping en gång om året för att se en match på konstgräs var fram till i år inget märkvärdigt. Bara en helt normal aktivitet kopplat till ett någorlunda normalt fotbollsintresse. Idag känns det som en lyx.
Nä, fotbollen är inte allt eller det viktigaste i livet. Men i år har det visat sig hur stor plats den verkligen tar, och hur välkommen den är att göra det. Låt oss hoppas att det snart kan komma något fint ur den insikten.
