Årets: Mål
Vilket var egentligen årets mål?
Malmö FF har gjort mängder med mål i år. I serien gjorde vi 58. I Skottland satte vi två. I Champions League gjorde vi ett. I cupen.. Ehh.. Jaja.. Vi har gjort massor med mål. Några har varit otroliga. Några har varit fula. Några har varit följden av ett fantastiskt lagspel. Några har skjutits på straff. Men alla. Alla är speciella på sitt sätt. För det är di blåe som gör dem.
Vilket mål är sen då årets mål? För mig har det alltid varit en individuell upplevelse - Möjligen med några få undantag. Rosenbergs mål mot Salzburg och Rosenbergs mål mot Kiev. Det finns sannolikt inga mål som var i nivå 2014 och 2019. Det var ALLAS mål. I år tror jag det kan finnas många olika. Colaks 1-1 mot Rangers. Eller 2-1 mot Rangers. Rieks mål mot Rangers. Birmancevics mot Ludogrets. Hemma. Borta. Bergets mot Ludogorets. Knudsens mot Bajen. Rieks mot Blåvitt. Och så vidare och så vidare. Det finns att välja bland. Mitt årets mål var speciellt av personliga skäl och kanske för att jag tycker att det någonstans var det målet var i slutändan var viktigast.
Nåväl. Lite bakgrund. 2013 blev jag pappa för första gången. En jäkla medgångare föddes på hösten strax före Guilles show i Borås. 2015 kom nästa. 2018 var det dags igen. Det är det bästa som hänt mig - Även om jag inte ska påstå att allt varit enkelt.... Det har såklart också påverkat mitt supporterskap. Jag har, möjligen till fruns förtret, gått på de flesta hemmamatcher och sett alla matcher antingen live eller i efterhand. Många matcher har jag fått se efter alla andra. Orimligt nog har klubbarna noll förståelse för barns läggningstider så det har varit många krockar. Detta borde såklart varit uppe när Jonas Dahlqvist satte schemat för allsvenskan tillsammans med kioskpersonalen.
Men bortamatcherna har fått prioriteras bort. Att åka på bortamatch har alltid varit fantastiskt tycker jag, men nu har det funnits andra fantastiska saker som tagit min tid och uppmärksamhet. Det har varit en naturlig prioritering som jag alla dagar i veckan hade gjort om. Faktum är att nog varit på fler bortamatcher i Europa än i Sverige under den här perioden...
Hursomhelst. Sista året har son 1, född 2015, blivit fullständigt galen i fotboll och allt mer tvingat sig med på matcherna. Jag och min svåger har två årskort och när svågern inte kunnat har sonen hoppat in vid min sida. Han har varit ett fantastiskt sällskap. Det är väl inte altid så att han hängt med och förstått allt, men han har älskat att vara där och följt matchen och stämningen med stort intresse. Jajo - Det är väl inte utan att jag också tror att popcornen har haft en viktig roll...
Till saken. I det märkliga spelschemat som var på slutet började jag inse att sonen nog inte skulle kunna gå på fler matcher när vi gick in i slutskedet. Fler matcher 2021 alltså. Det kommer ju alltid nya matcher och nya säsonger. Med ett halvårs väntan är lååååååångt för någon som är sex år. Så. Jag började fundera kring om han kunde följa med på en bortamatch. Kalmar? Pallar man tre timmar enkel resa för att se på match och sen tre timmar hem igen tillsammans med en sexåring när det är skola och jobb dagen efter? Worst case har vi stuga utanför Kalmar så då hade man väl fått övernatta och dra gristidigt på måndagen för att hinna till veckans bestyr.
Efter mycket velande köpte jag till sist två biljetter på bortasitt och till stor glädje för sonen (och mig - Jag ska inte hyckla om det) gjorde vi upp planerna. Det var minst sagt en laddad liten kille jag hämtade upp från tennisträningen för bilfärd norrut vid lunchtid på söndagen. På vägen upp kunde vi också lyssna till hur Varberg otroligt nog gick och slog Djurgården i Stockholm så det var med guld i sikte vi körde in i Kalmar (Och sedermera blev påkörda i avfarten vid Guldfågeln, men det är en annan historia som vi får ta en annan gång...) Så.. Till matchen...
28 november 2021 - 17:30
Kalmar FF - Malmö FF
Malmö öppnade i ett piggt tempo och kopplade greppet direkt. Colak nickade. Målvakten (eller stolpen?) räddade. Colak sköt straff. Målvakten räddade. Colak sköt över. Nalic sköt utanför. Colak hann sånär mellan när en back slog en väl snäv passning. Men målen uteblev och matchen jämnades ut.
I andra halvlek lyfte Kalmar upp laget under andra hälften och vaskade fram några riktigt bra chanser. Moisander tog med handen på straffområdeslinjen och domaren dömde att den var utanför - Då var vi kvitt för handsen 2018. Ring drog ett rungande skott i ribban. 0-0 kändes där och då som ett rätt skönt resultat att ta med sig hem.
Men så.. Matchuret står på 81.55 när Oscar Lewicki får tag på bollen högt upp på egen planhalva och slår en boll på djupet och högerkanten mot Abdul Malik Abubakari, som bytts in bara några sekunder tidigare. Abubakari avancerar samtidigt som Jo Inge Berget, också han inbytt i matchen, centralt tog en sån där löpning som bara han kan ta. Han bara sprang förbi allt och alla. Abubakari såg löpningen och slog en perfekt passning till Berget som 82.01 tog emot bollen i straffområdet. Två touch senare stod klockan på 82.03 och resultattavlan fick justeras till 0-1. Ett makalöst mål precis framför den tillresta MFF-familjen. Ett sent avgörande på bortaplan. Det blir nästan inte bättre än så.
Berget målskytt. Rieks bjöd på glidande målgest. Colak tog ett maxlöp från bänken till måljubelsklungan. Det var inte årets vackraste mål. Men det var årets sista och kanske viktigaste.
För mig? Det var första målet jag och min son upplevde tillsammans på en bortaläktare. Jag hoppas det kommer bli fler. Men helt oavsett om det blir det eller inte. Vi kommer alltid ha resan och Bergets mål.
Sen visade det sig att svågern inte kunde matchen mot Halmstad heller. Så ni förstår nog vem som fanns vid min sida när guldet säkrades. Jodå.
Snart får jag nog köpa ett årskort till.
Vill ni minnas målet och matchen?
Matchrapporten kan ni läsa här
Målet? Njut
