Årets: Match
Ett Göteborg med vind i de blåvita seglen efter fyra raka mot ett slitet och skadedrabbat MFF blir väl för tufft, tänkte många. Inte Sören Rieks. Han tänkte inte så.
Jag tycker om IFK Göteborg. Eller… nej, det gör jag naturligtvis absolut inte. Men jag respekterar IFK Göteborg och framförallt högaktar jag den rivalitet som odlats och förfinats genom årtiondena, där styrkeförhållandena pendlat över tid. Vi är tillsammans med dem Sveriges två största lag och främsta idrottsföreningar. Eventuella 08-invändningar äro icke giltiga. Historien talar sitt tydliga språk. Vad mig anbelangar får de gärna vara näst störst i landet. De var det igår, de är det idag och de får gärna vara det hädanefter. De spelar på gräs, de har och månar om en stark föreningsdemokrati och de står som förening för liknande värde som oss.
Med det sagt - det finns inga, och då menar jag inga, som det är lika viktigt att besegra. De ska sättas på plats gång efter annan och vi får mer än gärna manifestera vår överlägsenhet när vi ändå håller på. De ska åka på himmelsblått spö precis så ofta det bara går.
Som uppvuxen på 90-talet är jag också smärtsamt medveten om att det har funnits en tid där det var de som vann mest och lyfte flest bucklor. Jag är därför också noggrann med att påminna mig själv om att vår position som etta i landet inte är en naturlag och med det inte heller självklart bestående över tid. Den kan vara bestående, men det är ett kontinuerligt arbete att få den att vara så.
Att hålla IFK Göteborg på minst en, gärna flera, armlängders avstånd ger mig ro i själen och intalar mig om att hotet från västkusten i numera vanlig ordning mest var tomt. Och även om styrkeförhållandena pendlat över tid är det emellertid frågan om de någonsin varit lika tydliga som de har varit på senare år. IFK Göteborg har på senare år fler misslyckade satsningar än topplaceringar bakom sig. Ett Blåvitt i kris är numera lika årligt återkommande som advent.
MFF:s framgångar under samma tid behöver jag inte påminna er om, men äh, det kan väl heller knappast skada? Sju SM-guld sedan Blåvitt tog sitt senaste och sex europagruppspel det senaste decenniet. Mer stålar än alla andra tillsammans. Frid och fucking fröjd.
När lagen skulle mötas i det tidiga november var det som om dessa styrkeförhållandena plötsligt hade minskat i betydelse. IFK Göteborg hade lyft sig från bottenträsket och hade med fyra raka segrar ingjutit sig själva i ett självförtroende de nog själva inte längre var helt bekanta med. Och när större lag får lite vind i seglen är det såklart enkelt att självförtroendet går över i hybris, det har drabbat oss alla. Eftersom MFF under samma period sett slitna, skadedrabbade och skakiga ut lät det på sina håll hastigt och olustigt som om Blåvitt gick in matchen som… knappa favoriter. Hur gick det till? Och, framförallt, kunde man med facit i hand ha mer fel?
MFF ställde för första gången upp med sitt håll-käften-innermittfält med Christiansen, Peña och Lewicki, men saknade såväl Anel Ahmedhodzic som Antonio Colak. Veljko Birmancevic fick därför fungera som en form av falsk nia samtidigt Erik Larsson gjorde Nielsen och Moisander sällskap i en trebackslinje.
Efter en period av böljande spel och smålägen åt bägge håll var det MFF som tog tag i taktpinnen. IFK Göteborg hade dessförinnan skrikit efter straff sedan Lasse Nielsen stängt ner Vilhelmsson i straffområdet, men konstapel Karlsson vinkade med bestämdhet avfärdande och det gjorde han i vissas ögon fel i, men i och med att Karlsson redan på förhand hade bestämt sig för en nivå där det mesta slank igenom är det inte det minsta konstigt att han släppte igenom även det här. Annars var det MFF som styrde och ställde, även om de klara målchanserna lös med sin frånvaro.
Tills den 27:e minuten.
Sören Rieks hade blivit utbuad sedan han satte fötterna på Ullevi. Varför vet ni. Hur han reagerade vet ni också. Efter ett fint väggspel med Martin Olsson tog Sören plats i utkanten av straffområdet och fick bollen upplagt på guldfat av Birmancevic. Och när Sören Rieks ostört får slå bollen på ett tillslag i perfekt högerläge vet vi hur det slutar. Det vet verkligen Blåvitt också. 1-0 till de himmelsblå, ett ledningsmål som egentligen hade kunnat ha skrivits in i protokollet redan innan avslutet var taget. Så bra är han när han får lägen av den här typen. Pekfingret för munnen i riktning mot de som förtjänade det.
Resten av matchen var egentligen mer eller mindre en formalitet. Blåvitt var aldrig nära. Christiansen gick ut i paus, men det spelade aldrig någon roll: MFF:s spelmässiga övertag och kontroll över matchen var fullständigt.
Som en direkt konsekvens av övertaget och de chanser som skapades därigenom kom även 2-0-målet. Målskytt? Ni vet. På retur från ett Nalic-skott satte Sören Rieks spiken i den blåvita kistan.
MFF ägnade därefter återstående 20 minuter åt att öva triangelspel kring vilsna och allt mer uppgivna göteborgare. De hade förmodligen ännu ha kunnat hålla på om inte domaren hade skonat dem efter 90 spelade minuter. Sätt er ner, Mesta Mästarna är här.
Det hela var en styrkedemonstration av mästerlig klass i ett pressat läge. Utöver att sätta ner foten mot Göteborg, innebar segern i praktiken också ett allt fastare grepp om bucklan. En förlust hade skickat över ledartröjan till tvillingklubbarna i Stockholm, men nu var det istället få som längre trodde att MFF skulle släppa förstaplatsen. Nu hann det svänga ytterligare ett par gånger, men en sak är jag tämligen säker på: utan segern i Göteborg hade det inte guldfestats i Malmö några veckor senare. Årets viktigaste match, helt enkelt.
Bubblare: Hemmamatchen mot Ludogorets, hemma- och bortamatchen mot Rangers, Elfsborg borta.
