Årets: Mest feltajmade
Himmelrikets Stefan Zetterlund trodde inte på MFF i årets allsvenska, varför resan till London tidigt bokades till samma helg som slutmatchen mot Mjällby skulle spelas.
Fem, sju, nio, sex och sju. En tarvlig rad av allsvenska placeringar för Malmö FF som följde direkt efter SM-guldet för sex år sedan. Vem kunde ana att årets seriespel skulle bli det raffinerande drama som utspelade sig framför våra ögon? Inte jag. Inte flickvännen. Fotbollsresan till London beställdes därför utan större funderingar om att epilogen mot Mjällby skulle vara av avgörande betydelse. Ack som vi bedrog oss.
”Aldrig i krigshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket”. Winston Churchills klassiska lovord till det brittiska flygvapnet, Royal Air Force, för dess insatser i slaget om Storbritannien under andra världskriget. Ersätter vi krigshistorien med fotbollshistorien kommer uttrycket väl till pass under senare delen av 1960-talet.
Då for nämligen journalisten och sportkommentatorn Lars-Gunnar Björklund över Nordsjön. Målet var England och en planerad produktion om rävjakt. Mul- och klövsjuka förstörde emellertid projektet och Björklund tog i stället plats på White Hart Lane för Londonderbyt mellan Tottenham och Chelsea. Med sig hem hade han en idé som kommit att prägla otaliga svenska fotbollssupportrars lördagsnöje.
Tipsextra.
Gyttjepölar till fotbollsplaner. Knappt märkbara kort- och långsideslinjer. Orangea eller gula bollar vid ymnigt snöfall. Åtsmitande munderingar och polisonger breda som draperier. Tandlösa män med rent ut sagt skrämmande uppsyn. Det rådde ett smärre krig på planen och nåde den som låg och ojade sig för länge efter en ful eftersläng. It´s a mans game, act like one…typ.
Som förtrollad söp jag in atmosfären som kringgärdade allt som hade med engelsk ligafotboll att göra. Det vilade något genuint över företeelsen. Ett veritabelt fotbollsskådespel som det var enkelt att falla pladask för. Något att ta till sig, rå om och älska.
Under ungefärlig tidsepok i Sverige gjorde Malmö FF vad de ville med sina allsvenska konkurrenter. Allra tydligaste exemplet på himmelsblå nationell suveränitet kom året innan almanackan slog över till 1980-tal. Nottingham Forest stod för motståndet på Olympiastadion i Munchen när Europacupfinalen skulle avgöras. Skador på nyckelspelare som Bosse Larsson och Roy Andersson gjorde det svårt att prestera på topp och när Staffan Tapper gick av efter 30 minuter blev uppförsbacken alltför brant.
Till slut blev John Robertsons precisa inlägg för mycket. Trevor Francis mötte och beseglade Di Blåes Europaäventyr. Sagan var all men till dags dato har inget svenskt lag kopierat bedriften som Malmö FF lyckades med 1979. Det blev med andra ord enkelt med den himmelsblå föreningen. Något att ta till sig, rå om och älska.
I två år hade Roland Nilsson haft det övergripande ansvaret för klubben. En tydlig idé om hur föreningen skulle arbeta och spela gick inte att missuppfatta. Visst svajade det betänkligt många gånger men Roland Nilsson stod stark. Han finputsade fasaden, tog bort oönskade element och deklarerade med bestämdhet att kalibreringen skulle vara färdig till år tre.
I efterhand blir allting så uppenbart. Alla tecken på ett framgångsrikt år låg ju där utspridda:
- Roland Nilssons utfästelser inför årets säsong.
- Malmö FF firade seklet som klubb.
- Starten av serien var den överlägset bästa på många år.
- Firma Pekalski-Figueiredo lyfte till oanade höjder.
Det var bara att plocka upp bitarna och lägga ihop dem ett efter ett. Tyvärr hackade min klärvoajanta sida och minnena från de två föregående åren tog till slut överhanden.
BK Häcken på Rambergsvallen blev den sista matchen på plats för året. En elektrisk stämning bland glädjerusiga supportrar gjorde upplevelsen oförglömlig. Efter lika klara siffror mot Brommapojkarna i Stockholm i den näst sista omgången återstod bara en match. Mjällby på Stadion.
Dagen innan lyfte planet från Kastrup. Mina drömmars mål stod för dörren. Tipsextra i soffhörnet skulle bytas till verklighet. Loftus Road, Emirates Stadium och White Hart Lane var inplanerade under fem dagar. Tankarna på guldjagandet i Sverige fick läggas på is men låg ändå och gnagde i bakhuvudet. Flickvännen gav upp sin årskorts-plats och Roys hörna blev en fägring fattigare.
Arsenal tog emot Newcastle den 7 november. Mäktiga Emirates Stadium tornade upp sig mellan typiska engelska bebyggelser. Drygt 60 000 åskådare hade bänkat sig för en förmodad klang- och jubelföreställning från hemmalagets sida. En grov missräkning visade det sig när Andy Carroll nickade in matchens enda mål. Räddningen blev ett textmeddelande i halvtid som löd: ”Det finns en pub vid Edgware Road som visar Malmös match mot Mjällby”.
Med andan i halsen i en fullproppad tunnelbanevagn bannade vi engelsk polis som dirigerat om vägen efter matchen. Om turen stod oss bi var det ändå fullt möjligt att hinna till andra halvlek. Taskig mottagning i underjorden omöjliggjorde kontinuerlig matchrapportering men väl ovan jord plingade det till i inkorgen: 2-0.
Efter diverse mankemang hittade vi den till slut. Mittemot Svenska Kyrkan av alla platser. The Harcourt Arms lyste upp den ostörda bakgatan och himmelsblå fanor fladdrade stilla i kvällsbrisen. Allt annat än stilla var det inne i lokalen. Jiloan Hamad och Agon Mehmeti hade förvandlat stället till ett böljande inferno av guldtörstande Malmö-supportrar i exil. En av dem var Johan. Som liten pojke hade han klippt och klistrat små pappersfigurer som föreställde Jonas Thern. Sedan sex veckor var London hans nya studiestad. Likt ett mantra upprepade han gång på gång, ”Nu skulle man varit på Stadion, nu skulle man varit på Stadion…”
Slutsignalen ljöd och Johan tycktes i viss mån hittat hem. Så också vi. Det näst bästa kan också vara gott nog och tillsammans med en minoritet av Skånes bästa lags anhängarskara blev det SM-guld- firande.
Om än i London…
