Årets: Minnesfragment
Matchupplevelser är som julsnapsar. Ibland innehåller de lite annorlunda kryddor. Här är ett par lite aparta minnesbilder från hemmamatcherna mot AFC och Elfsborg.
Juli
Det är sommar hemma i Sverige, men vi har åkt på utlandssemester. Långt bort. Ända till södra Afrika. Där, i Namibia, har vi stått på en grusväg och sett geparder passera på armlängds avstånd, vi har beskådat noshörningar jaga undan elefanter vid ett vattenhål och, lite ofint och väl ogenerat, glott på lejon som parat sig. Vi har haft vårtsvin ända in på husknuten på ett par av lodgerna vi bott och vi har paddlat kanot mitt i en mångtusenhövdad sälkoloni. Det är, var, en fantastisk resa på alla sätt och vis.
Men.
Allsvenskan tar ju inte paus för att vi är borta. Jag missar matcher. Och WiFi-uppkopplingarna duger på intet vis till att streama matchbilder. Denna dag möter vi AFC, och jag får lita på sms-rapporter från en kamrat på plats.
Den här eftermiddagen bor vi på ett så kallat ”camp” inne i en nationalpark. Campens stora dragplåster och stolthet är att det byggts alldeles vid ett vattenhål, dit allehanda djur kommer för att dricka. Jag tar med mig telefonen och en bok och traskar ner till bänkarna som är utplacerade på lagom säkert åskådaravstånd runt den lilla dammen. Några gaseller är där och dricker, men annars härskar lugnet. Solen skiner och jag försöker läsa min bok. Men har såklart svårt att koncentrera mig. Och så blippar det till i telefonen: ”1-0 Svanberg (17)”. Jag knyter näven, blåser upp kinderna, triumferar där för mig själv.
Sen går det illa.
Jag tar sällan ut segrar i förskott. Fruktar ofta det värsta. Ändå har jag svårt att förstå det som händer härnäst. Med en kvarts mellanrum kommer nämligen två sms till: ”1-1 (31). Solklart offside” och ”1-2 (46). Katastrof alltihop. Paus nu”.
Jag lägger från mig min bok och sitter tom. Vill inte, kan inte, prata med nån annan. Dessbättre lämnas jag i fred. Och ännu bättre är det att det saker och ting ljusnar relativt fort. Innan vi nått halvvägs i andra halvlek har två nya sms berättat att mål från Yoshimar Yotún och Oscar Lewicki vänt matchen.
Fyra elefanter kommer lufsande. Dricker och slänger lite grus på sig själva med snablarna. Gasellerna ser nästan förorättade ut och flyttar motvilligt på sig. Nytt ljud från telefonen. Jag stelnar till. Borde vara drygt fem minuter kvar nu ... inte kvitterat väl? Nej, dessbättre berättar det nya sms:et bara att Vindheim bytt av Svanberg. En stund senare kommer slut-notisen, och sedan ett litet längre meddelande som sammanfattar en konstig match.
Elefanterna har druckit klart och börjar traska tillbaks mot det låga skogsbrynet en bit bort. Jag pustar ut. Ser att jag är ett par kapitel längre fram i min bok, men inser att jag inte minns någonting av dem. Jag kommer att behöva läsa om dem. Det känns där och då inte som ett större bekymmer.
September
Familjen har två kort på Roys. Jag lägger alltid beslag på det ena, och min fru och son turas om att använda det andra. Men inte idag. Idag ska min yngsta dotter följa med. För första gången i år. Hon går i femman. Elva år. En brytningsålder. Snart kommer hon att se mig som en okunnig, ingenting-fattande bromskloss som förbjuder och hindrar henne från allt roligt (=livsfarligt) tillvaron har att erbjuda. Fast där är vi inte riktigt än. Det var visserligen länge sedan hon betraktade mig med det lilla barnets okritiska blick; de där ögonen som gör föräldern till en ofelbar, allvetande hjälte. Men, och detta är ett viktigt men, tonåren är ännu några år bort. Därför finns det fortfarande stunder då hon finner mitt sällskap acceptabelt. Hon klarar av att promenera bredvid mig utan att förtvina av skam. Samtidigt: hon är inte jätteintresserad av fotboll. Jag inser att hon delvis följer med för min skull.
För att göra mig glad.
I väntan på avspark pratar vi om när hon var med på cupkvarten mot Örebro för ett par år sedan. Då lade hon märke till att Örebro hade en fräsig hi-tech-vagn för sina vattenflaskor, medan MFF hade såna där vanliga ställningar med plats för sex flaskor och ett handtag ovanpå. Vi skojar om att hon förmodligen var den enda på Gamla IP som uppmärksammade det där. Och eftersom vi förlorade ÖSK-matchen hoppas vi att Elfsborg inte har en likadan vagn. Kan ju mycket väl vara att de är otursbringande för oss.
Hymnen drar igång. Jag sjunger, som vanligt, för full hals. Hon tittar på mig med ett leende som är en tredjedel roat, en tredjedel förläget och en tredjedel överseende. Själv mumlar hon, nästan mimar, med i texten.
Malmö FF kopplar direkt ett klart grepp om händelserna. Efter knappt tio minuter styr en Elfsborgsspelare in ett Anton Tinnerholm-inspel i eget mål. Vi jublar och kramas. I slutet av halvleken händer exakt samma sak igen. Nu kramas vi ännu hårdare. Jublar lite mer än förra gången.
Vi är båda glada och nöjda i paus. Min dotter ställer frågor om våra spelare. Undrar vad jag tror om fortsättningen, hur det ska gå. Vi är överens om att det ser bra ut. Men inget ska förstås tas ut i förskott idag heller.
Vi gör 3-0 på straff tidigt i andra. Kort därefter får Elfsborgs mittback Jörgen Horn rött kort. Efter Erdal Rakips 4-0 gör jag något jag inte gör särskilt ofta: en Instagram-uppdatering. Det är ingen jättebra bild jag laddar upp. Men i alla fall: i förgrunden min dotters glädjestrålande ansikte och bakom henne, långt där nere, suddiga, just färdigfirade Malmöspelare på väg tillbaka till egen planhalva.
Nere på plan faller Elfsborg ihop totalt. Anton Tinnerholm fortsätter att ha stor uppvisning. När han dribblar av hela den gula backlinjen och rullar in vårt sjätte mål skrattar jag rent ut. Och så sneglar jag åt sidan. Min dotter lyser, klappar, ler med hela ansiktet. En bild av pur glädje.
Vi stannar såklart efter slutsignalen och sjunger med i den Tinnerholm-ledda allsången.
När vi en stund senare cyklar hemåt skakar hon leende på huvudet.
”6-0, pappa. 6-0!”.
