Årets: Obegripligaste
En mental vändpunkt. En lusing som sved. Dagens Årets är inget roligt minne.
Det började ju så bra. Inte fantastiskt kanske, men bra. Vi tog oss till cupfinal och släppte bara in ett mål på de sju första matcherna i allsvenskan. Målskyttet, och chansskapandet, var det visserligen lite si och så med. Men det glimtade till ibland. Under tidig vår var det inte bara de reservationslöst optimistiska som kände att här ändå fanns något. Något oförlöst.
Så kom skadorna. Massor av skador. Och med dem, tre raka förluster och tappad tätkänning. Sommaruppehållet var efterlängtat. Tid att läka och påbörja klättringen mot toppen. Vi återstartade hemma mot HIF och avgjorde sent. Sen blev det förlust mot Sundsvall. Det var visserligen en match där vi brände målchanser i parti och minut, men det här dög inte riktigt.
Europaspelet haltade än värre. I första omgången gick vi vidare med ett nödrop mot isländska Vikingur. Mest parodiskt är islänningarnas andra mål i hemmamatchen: vi är framme i tredje övertidsminuten när en ohotad Jonas Knudsen nickar bollen in i banan, mellan medspelarna, och den snappas upp av inhopparen Helgi Gudjonsson. Hans lösa vänsterskott touchar Felix Beijmo och rullar lååångsamt in i Dahlins vänstra hörn.
En ångestoid retur i Reykjavik slutade 3-3. Zalgiris nästa.
Rapporterna sade att 1-0-förlusten i första mötet snarast var smickrande. Det kunde, borde, varit värre. Dock, knappast första gången vi låter marginalerna vara små under Europakvalets första omgångar. Särskilt sant mot baltiskt motstånd. Minns Ventspils 2014 (0-0,-1-0), Zalgiris 2015 (0-0, 1-0) och FC Riga 2021 (1-0, 1-1).
Så nog skulle det här gå att vända. Tänkte jag.
Jag hittar ett videoklipp från matchen. Det första målet är plågsamt att se. Lasse Nielsen fastnar på mittplan efter en frispark, halvförlorar nån nickduell och bollen spelas sedan enkelt i djupled mot Zalgiris nummer 99, Oyewusi, som bågar ut mot vänsterkanten. Ingen av våra andra försvarare är riktigt nära. Närmast är Jonas Knudsen. Han har egentligen ett par meter till godo ner mot eget mål, men är omedelbart omsprungen. På reprisbilderna syns det hur han grinar illa när Oyewusi sprintar ifrån, viker kroppen bort från bollen och bredsidar in den på Dahlins vänstra sida. Det har gått en dryg halvtimme av matchen och läget är förtvivlat. Men ändå inte hopplöst, väl? Med lite halvtidsprat och några taktiska justeringar ska vi väl åtminstone orka med att få in två bollar på det här laget och ta det till förlängning?
Kiese Thelin byts in och är nära direkt. Han är centimeter från att nå ett Berget-inspel. Men sen släcks hoppet. Och mål nummer två är inte så värst mycket mindre jobbigt att skåda än det första. Beijmo klabbar på sin högerkant och tolvan, Mamic, tar sig runt. Zalgiris brasse Renan Oliveira gestikulerar för en snett-inåt-bakåt-pass, men Mamic väljer ett svårare alternativ och slår bollen rakt, nära mål, parallellt med den förlängda mållinjen. Niklas Moisander är i vägen men stöter bara bollen rakt ut i banan. Och så får Oliveira sin passning ändå. Han rakar in bollen, till synes mellan benen på både Lasse Nielsen och Dahlin. Ett lushunnamål,men det spelar ingen roll. 0-2.
Resten av matchen? Malmö FF är ett slaget, uppgivet lag. Anders Christiansen tappar humöret och blir utvisad i den 77:e minuten. Vi åker ut mot de litauiska mästarna med sammanlagt 0-3.
Om vi förlorat på missflyt hade det varit sin sak. Vi har haft fru Fortuna med oss så många gånger i Europaspelet att det inte varit så konstigt om oturen nu grinat oss i ansiktet. Men det handlade ju inte om marginaler. Inte om skott i trävirket eller kassa domarbeslut eller felstudsar. Vi hade inget motvapen mot Zalgiris låga försvar, vi skapade noll målchanser, och vi hade uppträtt som om deras enda egentliga anfallsvapen – de snabba omställningarna – var totalt okänt för oss. Vi var inte nära. Vårt Europarutinerade lag hade kraschlandat. Det var ett pladaskramlande som på nåt sätt var utan markkänning – fallet bara fortsatte i all oändlighet. Uselt på en nivå jag inte i mina vildaste och mörkaste fantasier hade trott vi skulle kunna sjunka till.
Jag minns att jag cyklade hemåt, närmast chockskadad, och funderade på om Milos Milojevic verkligen skulle kunna sitta kvar efter detta. Det kunde han inte; han fick sparken ett par dagar senare. Inte bara på grund av den genombleka insatsen mot Zalgiris, utan tydligtvis också på grund av andra saker (på medlemsmötet i början av december berättades det att det ”kommit signaler” redan i maj, men exakt vad signalerna sade kan vi bara spekulera och gissa kring).
Ibland spelar ju minnet spratt med en. Saker överdrivs, nyanser slipas bort. Att insatsen var dålig råder det nog inga tvivel om, men kanske inte fullt så urusel som jag vill ha den till? Jag tar fram Pontus Kroons rapport från matchen. Han pratar om en första halvtimme som är ”rätt bra”, men sen stöttas mina minnesbilder av det han skriver.
Höstens allsvenska kräftgång låg ännu framför oss. Möjligt att man inte ska överdramatisera det här mötet. Det var ju blott ett av de första stegen i en längre golgatavandring. Men jag har fortfarande svårt att smälta, att förstå, att det kunde se ut så här. Oavsett om tränaren hade tappat det och var på väg att kickas.
Hursomhelst, den där cykelturen hemåt innebar för mig någon sorts vändpunkt. Eller kanske, som de säger på amerikanska, ett uppvakningssamtal. De senaste åren har gjort mig bortskämd. Fått mig att se segrar som någon sorts defaultläge, fått mig att glömma bort att det i supporterskapets sanna väsen hittas rejäla doser av lidande och förnedring.
Nu har jag påmints. Och inbillar mig att jag kan ta mig an 2023 med en större ödmjukhet.
Kanske är det positivt?
