Årets: Ögonblick
I regn och sol och glädje och tristess, som det heter i visan. Året går mot sitt slut – vi listar några av de 2011-ögonblick som etsat sig fast i minnet.
ÖGONBLICK 10
30 augusti: Vi värvar Ranégie
Han kändes lite för bra. Jag vågade inte riktigt tro att vi hade de ekonomiska muskler som krävdes eller, i jämförelse med utlandet, tillräcklig attraktionskraft. Jag var helt enkelt tveksam till att han fanns inom det rimligas gräns. Men ryktet började cirkulera, och när det bekräftades var vi många som efteråt konstaterade att det var den bästa värvning vi kunnat tänka oss. Välkommen och tack, Mathias Ranégie. Och tack Per Ågren!
ÖGONBLICK 9
17 augusti: Ljuv musik på Maksimir
Vi hade en stund tidigare nåtts av det lugnande beskedet att Kenneth Folkesson återfunnit de borttappade matchstrumporna. Nu var det blott minuter kvar till avspark i Zagreb. Technodunket avstannade, och istället ljöd en suverän ska-låt ur högtalarna på Maksimir. Man satt nästan där och väntade sig att cheerleader-tjejerna på löparbanorna skulle ersättas av ett gäng Walt Jabscos i pork pie-hattar, loafers och alltför korta kostymbrallor. Och att spelarna skulle komma invandrade i Nutty Train-formering. Hursomhelst – låtvalet kändes som ett förebud om härligheter, att underbara, stora saker skulle komma att ske. Hela mitt inre fylldes av moonstompande, skankande tillförsikt.
Som bekant ska man aldrig lita på tecken i skyn. Särskilt inte när de är goda. Matchen målades i sorgesvart och slutade 1-4. Men stort tack till signaturen VilleValle, som i kommentarsfunktionen till artikeln där jag frågade efter gruppen bakom låten kunde berätta
” Bandet heter Prljavo kazaliste (Smutsiga teatern) och startade på 70-talet som ett new wave/ska band /…/ Maksimir har alltid spelat musik från Zagrebs new wave epok från slutet av 70- och början på 80-talet.”
ÖGONBLICK 8
10 mars: Dansk media berättar att Roland förhandlar med FCK
Det hade surrats om den danska mästarklubben förut. Av nyhetsförmedlingen den 10 mars förstod vi slutligen att det skulle bli så att Roland var på väg att lämna. Det var just då svårt att veta vad detta skulle betyda för den stundande säsongen. Men känslan, den var hursomhelst inte bra. Och tur var det kanske att vi inte då visste att det skulle dröja ända tills i slutet av maj innan vi fick klart med en ny tränare.
ÖGONBLICK 7
3 april: Målfest i premiären
Även om TFF på grund av snömögel på Vångavallen tvingats flytta sin hemmamatch till Swedbank Stadion stank det 0-0 om premiären. Men så skönt det kan vara att ha fel: när Fredrik Persson – inkallad med kort varsel efter det att Noring tvingats lämna återbud – redan i den 24:e minuten fumlade med en långboll och lät Daniel Larsson rulla in den i tom bur betydde det 2-0. Matchen vann vi till slut med 4-2.
ÖGONBLICK 6
23 juli: Dardan ger oss ledningen mot HIF
Jag var på bilsemester med familjen, for fram på ett regnigt Autobahn och väntade på sms-rapporter från matchen. Min fru ville att sms-uppläsningen skulle skötas av min son, men jag ville inte höra på det örat. Så när telefonen plingade vid kvart i fem ryckte jag telefonen ur händerna på grabben, svajade ut i vägrenen för någon sekund och kunde sedan läsa att Dardan, blott tio minuter efter Halstis kvittering, gett oss ledningen. Tyvärr slutade det sen 2-2, efter att Rasmus Jönsson lyckats göra ett slumpbetonat mål en bit in i andra halvlek.
ÖGONBLICK 5
26 juli: Text-TV raden blir blå
Vi mötte Rangers på Ibrox samma dag som jag och familjen kom hem från den där bilsemestern. Under stor nervositet följde jag text-tv – satte på, stängde av, satte på igen fem minuter senare ... men så stelnade texten till sin slutresultatfärg. Vi hade chockat en segerviss motståndare – och till på köpet vunnit helt rättvist.
ÖGONBLICK 4
24 maj: Matchen mot HIF - och en hel del annat - förloras
Något litet och sprakande landade bakom Pär Hansson. Det small, Hansson föll ner på knäna och sekunderna senare traskade en ung man i träningsoverallsjacka in på planen. Tiden stod stilla, och just där och då var känslan att hela säsongen – minst - var förstörd.
ÖGONBLICK 3
14 augusti: MFF möter Milan
Lagen vandrade ut till det som lite småtramsigt kallades ’Champions game’. Klacken vecklade ut sin Lamborghini-banderoll, och Zlatan log. Ett perfekt mottagande av stadens störste son.
ÖGONBLICK 2
3 augusti: Jiloan kvitterar mot Rangers
Tog han inte lite för lång tid på sig? Han tog emot bollen högt uppe på låret, lät den studsa, väntade nästan lojt, som om han skulle snyta sig eller rätta till håret först. Men sen lät han vänsterfoten pendla.
Sekunderna tidigare hade Ivo vunnit en närkamp och skickat fram bollen till Daniel Larsson. Han nickade ner till Jiloan. Momentet senare satt den i McGregors vänstra kryss och stadion exploderade. En kvart därefter visste vi att åtminstone någon form av Europa-gruppspel väntade.
ÖGONBLICK 1
23 augusti: Slutsignalen ljuder hemma mot Dinamo
Spelarna sjönk ihop där de gick, sprang och stod på planen. Kroaterna jublade, Domagoj Vida hoppade upp i sin målvakts famn och knöt triumfatoriskt näven upp mot ståplats. Den sista kvalmatchen till Champions League var slut.
Mitt starkaste minne av 2011 års säsong är dessvärre inte ett ljust sådant. Men känslorna när domarens pipa ljöd för sista gången hemma mot Dinamo är svåra att glömma.
Vi hade vaskat fram inte mindre än tre rejäla chanser under de fem övertidsminuterna. Den jag minns bäst är den som presterades av en trotjänare som fått en del kritik för att han inte riktigt hann med, en spelare som hittills producerat ett enda tävlingsmatchsmål (i slutet av en cupmatch vi redan säkrat segern i). Nu plötsligt stod han för ett nummer som Neymar, Messi eller Ronaldo varit stolta över. Jag pratar förstås om Ulrichs virtuosa volley; hur han springer snett bakåt, ut från straffområdet, fixerar bollen och drar till med vänstern. Träffen blir perfekt, bollen går genom gröten av spelare framför mål, men Kelava i målet har på nåt vis lyckats få syn på den och enhandsräddar. Han har dessutom turen att lyckas få nån sorts underskruv på bollen – den studsar inte särskilt långt ut, så Miiko som störtar fram på returen hinner inte. På den efterföljande hörnan står Daniel Larsson fri men placerar nicken över. Och i slutminuten är Pontus framme, men hans nick blir ett mellanting mellan försök till mål och passning till Daniel Larsson.
Vi missade Champions League med minsta möjliga marginal. Hade vi gått dit hade vi säkert fått minst lika mycket stryk som i Europa League (fast betänk ändå att AZ Alkmaar, som vi ju faktiskt knep en poäng mot, enligt den holländska ligatabellen är bättre än Ajax). Men ändå.
Norling pratade efteråt om att det kändes extra surt att falla med flaggan i topp. Jag håller inte med. Vi befinner oss så fruktansvärt långt från toppen av fotbollens näringspyramid, så det är en självklarhet att vi kommer att få stryk mer eller mindre tidigt när vi stiger in i en europeisk cup. Det är till etthundra procent säkert att vi inte kommer att vinna turneringen. Och eftersom jag vet det, ser jag värdet i att då förlora vackert. Inte en tröst kanske - det vore att ta det för långt - men åtminstone en lindring. Låter det som losermentalitet? Javisst. Så är det. Loser, det är jag. Men för mig handlar det om att skapa sig en strategi för att uthärda. Förluster gör ont. Men finns det nåt att ta fasta på, en känslolotion att smörja in, minskar smärtan. Resonerar jag. Dels att helhjärtat få ägna sig att sura eller att tycka synd om sig själv - det har ju onekligen sina poänger. Men vad de ’bästa’ förlusterna framförallt ger mig är historier. Berättelser att tänka tillbaks på, att minnas, storysar att med fuktiga ögon över halvfulla glas återberätta för en mer eller oftast mindre intresserad omgivning … vi var ju så nära. "Minns ni då, sommaren 2011, när Ulrich nöp till." En bitterljuv milstolpe i livet, ett minne att återuppleva tills döddagar.
Och detta att misslyckas: kan man bara göra det med rak rygg ... mer kan jag inte begära. För mig är det, som det sägs i den där rätt kassa filmen med Jack Nicholson, as good as it gets. Så när vi väl förlorat, kan jag få stå där, med hjärtat bultande av stolthet och tårar i ögonen, och applådera spelarna som gett allt …. ja, då kan jag trots allt inte vara enbart missnöjd.
----------------------------------
Och det bästa av allt? År 2012 väntar nya ögonblick.
