Årets: Osorterade tankar
Så vad ska man då skriva om? Ja den frågan har jag ställt mig ungefär hela december. Jag har i skrivande stund inte riktigt kommit fram till något heller. Det närmsta jag har kommit är väl en tanke kring en ”årets tillbakablick samt nästa års förväntningar?” Detta blir då i allra högsta grad mina personliga tankar och funderingar kring detta.
Årets...årets årets årets.. årets vadå? hm..
Varje år får vi i redaktionen som uppdrag att sammanställa varsin artikel med tema ”årets”.
De mest självklara som årets mål, årets spelare, årets nykomling osv brukar gå åt snabbt och där jag vanligtvis brukar göra något i form av fan-tv så har det i år stått helt still i skallen.
På grund av nya regler på stadion samt mindre tid rent generellt så har jag inte haft någon vidare möjlighet att få till särskilt många intervjuer efter matcherna, och har därmed betydligt mindre material att jobba med när det väl är dags att göra min ”årets”.
Så vad ska man då skriva om?
Ja den frågan har jag ställt mig ungefär hela december.
Jag har i skrivande stund inte riktigt kommit fram till något heller.
Det närmsta jag har kommit är väl en tanke kring en ”årets tillbakablick samt nästa års förväntningar?”
Detta blir då i allra högsta grad mina personliga tankar och funderingar kring detta.
Om man skulle börja med att blicka tillbaka nu när man haft ett tag på sig att lägga säsongen 2016 till handlingarna så är ett av mina första minnen av denna säsongen när jag missade en av cupmatcherna, men ändå inte var särskilt långt ifrån.
Just denna cupmatchen var speciell, för en viss Guillermo Molins var tillbaka och målade.
Jag missade som sagt matchen, men var inte så långt bort ändå.
Närmare bestämt i Slottsparken på en lekplats med min dotter, och när jag hörde det där välbekanta galna målfirandet hela vägen från Gamla IP, ja då kunde man nästan gissa vem det var som hade gjort mål.
Gische ja... vad hände egentligen där?
Det kändes ju så enormt självklart att han skulle vara kvar i klubben, klart som fan han ska , det är ju Gische vi snackar om! #LösDet osv! Det fanns ingen tvekan, till en början...
Tiden började ticka på och inget löstes, det kändes längre och längre bort att parterna skulle komma överens.
På nätet började supportrar ställa sig i två olika ringhörnor, det var Ge-Gische-Vad-Han-Än-Vill-Ha-Hörnan och sen var det Jag-litar-På-Danne-Och-Ingen-Spelare-Är-Större-Än-Klubben-Hörnan.
Diskussionerna blossade upp dagligen på forum, facebook och twitter.
Sen kom då till slut domen – Gische lämnar. Va Fan! - var min spontana första tanke, det måste vara ett skämt!
Men som vi alla vet så var det tyvärr inte det.
Känslorna svallade återigen upp när man på fotbollsgalan i höst fick återse herr Molins i den vackraste av tröjor när han utan konkurrens med sitt enormt vackra klackmål vann priset för årets mål.
Kommer man någonsin få se honom i den där tröjan igen, tänkte jag.
Jag är konspiratoriskt lagd av mig, och har hela tiden haft en naggande tanke på att det nog ändå var iallafall halva sanningen man läste i media.
Gische ville ha mer pengar än vad MFF var villiga att ge honom
– ”Fine”, sa Danne i mitt hue - ”Stick ner till Kina, tjäna en hög med pengar och visa samtidigt för oss att din kropp pallar trycket, se kommer du hem igen lagom till 2017”
Jag håller fast vid den tanken så länge det finns hopp. Så det så.
Vad hände mer då år 2016..
Jo! Vi var ju i cupfinal för första gången på ett rent helvete men den snackar vi inte mer om.
Inte heller nästa cupäventyr som tog slut snabbare än vad HIF kan räkna sin publiksiffra.
Lagt. Åt. Sidan.
Säsongen led mot sitt slut och det var ju helt okej med tanke på vårt utgångsläge!
SM-Guldet bärgades som sig bör,tyvärr inte på hemmaplan men grattis till alla er som var med på plats i Falkenberg!
Firandet fortsatte hemma mot Hammarby för att sedan kulminera i en allt vanligare syn i Malmö, lyftandet av bucklan. Nummer 19 i ordningen och äntligen kan kamraterna på sin sålda kamratgård räkna hur fan de vill och ändå komma fram till att de (fortfarande) inte är Mesta Mästarna.
Sen fick Kuhn lämna oss, och vad som hände där kan en utomstående också endast spekulera i, vilket det även den här gången gjordes friskt till höger och vänster.
Det känns som att de flesta var överens om att bristen på en klar spelidé och backup-idéer samt litet förtroende från spelarna var den/de avgörande faktorerna.
(möjligtvis hade cup-debaclerna något med saken att göra också.)
Kan mycket väl stämma, det vet jag för lite om för att kunna uttala mig om.
Jag tycker mest synd om personen Allan som jag hade äran att få träffa lite vid sidan av planen också, och som verkligen är en helt fantastiskt trevlig man.
Det finns säkert orsaker till att han fick gå, men jag vill här och nu åter igen passa på att tacka dig Allan för vårt 19e SM-Guld, du är för evigt inskriven i de himmelsblå historieböckerna!
Vi var givetvis tvungna att ersätta Allan, och gjorde det relativt snabbt med Magnus Pehrsson, en tränare som man från senare år förknippar med Djurgården och inte mycket mer än så.
Om Allans uttåg var konstigt så var för mig valet av ersättare än mer så.
Jag och många med mig hade förväntat sig att Allan nog fick gå för ett namn som vi BARA inte kunde säga nej till fanns tillgängligt.
Var det Pep? Var det någon up-and-coming tränare från Italien, England eller Spanien?
Var det rent av Jürgen Klinsmann som i samma veva fick kicken som förbundskapten för USA.
Nej, det var före detta Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var lite av ett antiklimax.
Så här lite efteråt och efter man sett honom snacka och läst intervjuer så känns det väl något bättre, men jag kan fortfarande inte låta bli att fundera på vad som är så enormt stor skillnad mellan honom och Allan. Vad var det som fick Magnus vägskål att bli snäppet tyngre?
Det återstår väl att se antar jag, jag kommer inte såga någon förrän denne har fått chansen att bevisa sig duglig.
På så vis, för Magnus skull, kanske det är bra att det sket sig med Svenska Cupen i början av året 2017.
Man kommer ju sakna försäsongsbataljerna på IP nått enormt!
Träningsmatcher i all ära, men nu har man ju vant sig vid att det gäller något även i februaris snöstormar.
Men ja, det ger ju Magnus och laget lite mer tid att i lugn och ro lära känna varandra och bygga laget som ska försvara ett SM-Guld och ta sig in i Europa-spel.
Europa-spel ja..
Det är ju något vi också börjat vänja oss vid här nere i Malmö.
När andra lag i Sverige åker ut mot lag från alla möjliga städer man aldrig hört talas om och som man knappt ens kan uttala så har Malmö spelat skjortan av Sparta Prag, Salzburg x2 & Celtic.
Och efter två gruppspel i Champions League så är det verkligen något som publiken i Malmö vill ha igen.
Så...känn ingen press Magnus, men det är så det är här nere. Framgång är det enda som räknas.
Så ja, då blev det ju ändå en ”årets” av det hela.
Vad för sorts artikel det blev vet jag inte riktigt, kanske årets osorterade tankar är en bra sammanfattning?
VI kör på den.
Med det vill jag tacka för 2016, vi ses igen den 10e januari för årets första träning!
God fortsättning, gott nytt år och tillsammans mot det 20e SM-Guldet!
