Årets Res dig opp: Himmelsblå kärlek "over there"
Om “himmelsblå” supporterkultur “over there”, om en älskad högerback som fick en egen tvåpinnare, om hopp och förtvivlan, om en röd biljett som blev en öl, och en pyjamas inne på toa.
– Vi vill gå hem till hotellet. Vi är jättetrötta, sa frun och dottern när vi hade hade ätit upp kvällsmaten - varsin pizzaslice och en läsk.
– Men…, försökte jag, och insåg snabbt att det inte skulle gå att övertala dem.
Vi hade landat i New York drygt 24 timmar tidigare. Klockan var halv två på natten - svensk tid - och jetlaggen började slå till.
– Ok, gör ni det, men jag går gärna en sväng, sa jag.
Jag vill inte vara på Manhattan och gå till hotellet halv åtta en söndag kväll, tänkte jag.
Vi delade på oss och jag började gå söderut på åttonde avenyn; sugen på att slinka in på en pub och ta en öl.
“Beer Authority” ser jag på stora skyltar. Verkar lovande, tänkte jag. Vid entrén runt hörnet fladdrade två stora höga beachflaggor i himmelsblå färg som väckte min nyfikenhet.
– New York City FC spelar match ikväll, förklarade vakten.
– Välkommen in.
Det visade sig att NYCFC:s supportrar hade abonnerat hela Beer Authority, tre våningar inklusive takterass. Härligt. Det här blir kul, tänkte jag.
Samtidigt kom jag på att “vår” Anton Tinnerholm ju spelar i NYCFC. Snabbt upp med telefonen och kollade. Jo då, han var uttagen och skulle starta matchen också. Självklart med nummer 3 på ryggen.
Jag beställde en öl i baren på bottenvåningen och tog trappan upp. Det började fylla på och stämningen var hög. Insåg att det var ungefär en timme till avspark så jag tog ännu en trappa upp till takterrassen. En gammal match visades på tv-skärmarna och jag bara njöt av min öl på en “himmelsblå” supporterpub mitt på Manhattan.
Det började bli lite svalt så jag gick ner till andra våningen. Gick runt lite och plötsligt faller min blick på en rygg där det står TINNERHOLM. Ha, det finns alltså supportrar även här som gillar vår Anton.
Även amerikanarna gillar våran Anton.
Efter ett tag vågar jag mig fram och knackar killen på axeln.
– Varför har du en tröja med Tinnerholm på ryggen? frågar jag honom.
Han ser förvånat på mig en kort stund innan han spricker upp i ett leende.
– I love Anton Tinnerholm, svarar han.
– Jag älskar hans kämparglöd. Han ger aldrig upp och är en av våra bästa backar.
Jag blev alldeles varm inombords.
– Vet du var han kom ifrån när han kom till er? frågade jag.
Killen tänker två sekunder innan han svarar:
– Var det inte “Malmo, in Sweden”? säger han.
– Jo, det var det, säger jag med ett leende, och inser att det här kan bli en bra kväll.
Vi pratar på en stund. Han berättar att kvällens match, borta mot Philadelphia, är divisionsfinal i Eastern Conference i MLS. Vinnaren går till finalspel i Los Angeles nästa helg. Bryan, som han heter, berättar att Philadelphia nog får ses som favoriter ikväll, men han hoppas på en bra match.
Bryan bjuder in mig att hänga med honom och hans polare men jag tackar nej, av svensk blyghet. Istället går jag runt lite mer, insuper atmosfären och inser att det är lite som att hänga på Retro i Stockholm där jag brukar se en del matcher. Jag njuter.
Det fyller på och tio minuter innan matchstart är det knökat. Bredvid mig står ett stort gäng med himmelsblå halsdukar och sjunger typiskt sydamerikanska supportersånger.
Matchen startar. Philadelphia är det bättre laget och har mest boll, men NYCFC står emot bra. Anton känns igen. Han springer, kämpar, river och sliter. Precis det som gör att supportrar på båda sidor Atlanten älskar honom.
Bryan kommer över till mig och försöker igen.
– Vad ska du ha att dricka? provar han nu, och jag tackar ja till en öl.
– Häng med bort till oss, säger han, och jag hänger med.
Bryan, Fredrik och Aashish.
I andra kanten av baren står Bryans polare Aashish och hälsar. De har båda följt NYCFC i flera år och har bra koll på spelet. Det är många sydamerikanska spelare i laget, därav den stora andelen sydamerikanska supportrar på puben, förklarar han.
Det är en ganska bra match. Philadelphia har ett tydligt övertag men skapar inte så mycket NYCFC står emot bra. Det står 0-0 efter första halvlek och vi andas ut.
I pausen är det pubunderhållning i form av intervjuer, lottdragning och en sponsor som delar ut små röda biljetter.
– Den kan du byta i baren mot en öl, förklarar Bryan.
– Så här kan vi inte göra i Sverige, säger jag.
– Va! Varför inte?, undrar både Bryan och Aashish, innan vi kommer in i en lång diskussion om svensk alkoholpolitik, utskänkningstillstånd och pubkultur.
– Wow, that’s weird, säger de, när de börjar förstå hur det går till i Sverige.
Andra halvlek drar igång och matchbilden liknar den från första halvlek. Efter elva-tolv minuter stiger dock stämning lite extra. En utspark från målvakten når Tinnerholm på högerkanten. Han spelar in mot mitten, avancerar uppåt och får tillbaka den i ett väggspel. På ett tillslag slår han in den mot straffområdescirkeln där den slås tillbaka till argentinaren Maximiliano Moralez som skottar in bollen vid den vänstra stolpen.
Beer Authority exploderar. Öl och halsdukar och allt möjligt annat flyger i luften och ljudnivån tiodubblas. Minst.
– Wow! Aaaahhhh! Ha ha!, vrålar Bryan och Aashish, när vi hoppar runt i vild himmelsblå glädje.
Tyvärr varar inte glädjen så länge. Åtta minuter senare har Philadelphia kvitterat och ytterligare elva minuter senare (i minut 76) leder Philadelphia med 3-1. NYCFC mäktar inte med att rycka upp sig själva och spelet och vi inser att säsongen kommer ta slut ikväll. Det blir inget himmelsblått finalspel i USA heller.
– Mög, säger jag, och försöker förklara vad det betyder.
Efter matchen står vi kvar en stund, dricker upp vår öl, konstaterar att det trots förlusten varit en trevlig kväll och fortsätter prata om Anton Tinnerholm. Jag berättar att han är högt älskad i Malmö, historien bakom “Res dig opp” (hemmamatchen mot Atletico Madrid 2014) och tvåpinnaren, och att det börjat ryktas om att han kanske är på väg att flytta hem till Malmö igen.
– No! utbrister både Bryan och Aashish.
– Yes, säger jag med ett leende.
Klockan börjar närma sig 23 (05 svensk tid) och nu börjar även jag känna av jetlaggen. Vi byter mailadresser, eftersom jag hintar för Bryan att jag troligen kommer skriva på Himmelriket om den här kvällen. (Redan nästa dag lägger han till mig på Linkedin och det är där vi håller kontakten.)
Vi kramar om varandra. Säger hejdå. “Vi hörs.”
Vid utgången på baren får alla mössor, halsdukar och en “can cooler”. Så klart med en sponsorlogga på ena sidan.
På vägen hem till hotellet känns det nästan exakt som jag sett en MFF-match på Retro i Stockholm. Det är samma stämning, samma känsla, samma glädje vid mål och samma bottenlösa sorg när “vi” förlorar.
Trots besvikelsen över förlusten blev det en riktigt bra kväll.
Något kvarter från hotellet tar jag upp telefonen. Under matchen har dottern skickat ett SMS:
“Smyg när du kommer. Vi sover! Din pyjamas ligger inne på toa.”
