Årets: Saknade hyllningar
En text om att vara för blödig för den "moderna fotbollen" där spelare kommer och går i rask takt. Men kanske framför allt om hur ont det kan göra att inte få ta ordentligt avsked av dem som faktiskt varit långvariga, viktiga och älskade i den himmelsblå tröjan.
Ibland önskar jag att min approach till fotboll och MFF var lite mer analytisk, krass och mindre känsloladdad. Men, nu är det ju inte så jag fungerar i mitt supporterskap. Inte när det gäller laget och spelet i stort och inte heller när det kommer till enskilda spelare. Det är hjärtat som styr, långt mycket mer än hjärnan. Så det är bara att konstatera att när det gäller spelartransfers passade denna känslosamma dinosaurie bättre in i min barndom och tidiga MFF-tid, då det var mer sällsynt att spelare lämnade för utländska klubbar och det inte var något ovanligt om spelare blev en klubb trogen hela karriären. Nu hinner man knappt ta en del spelare till sig som MFF-spelare innan de lämnar.
De spelare som fastnar i mitt hjärta är sällan publikfriarna, inte de som gör de snyggaste dribblingarna eller nödvändigtvis gör flest mål. Nej, jag faller för slitvargarna, de som sätter laget framför jaget, och som inte gnäller vid personlig motgång. De som genuint verkar trivas i klubben och stannar länge hos oss blir ju också som en naturlig självklar del av MFF-familjen. När jag nu har en son som också älskar Malmö FF går det inte att sticka under stol med att det här med personligheten spelar än större roll, de som visar omtanke om barn som besöker träningar mm värmer också hjärtat lite extra.
Med det i åtanke så började året tungt, med ett sorgset inlägg på Instagram. In i det sista höll jag fanns ett litet hopp om att vår härlige, skäggige, löpstarke norrman Jo Inge Berget skulle bli kvar hos oss. Men 4 januari försvann det hoppet. "Dessvärre är jag tvungen att säga tack och farväl till Malmö FF. Fotbollen kan vara brutal. Det känns konstigt att vilja fortsätta men inte längre vara önskad". Det gjorde ont att läsa, och ska jag vara ärlig så gör det fortfarande ont när jag läser det idag. En spelare som varit hos oss så många år, tagit många titlar och bidragit till så mycket framgång och så får han inte ens ett ordentligt avsked med oss supportrar. Det känns ovärdigt, svider och skaver.
Några månader senare var det dags för ännu en kämpe att lämna lite i skymundan. Med tre SM-guld, ett cupguld och drygt 200 matcher i MFF-tröjan i bagaget sa Lasse Nielsen tack och adjö. Hans fall var ju annorlunda – det var hans eget val att ta chansen till ett utlandsäventyr och även om MFF inte kunde bekräfta något var han själv efter matchen tydlig med att det var hans sista. Han stannade själv kvar inne på planen extra länge för att ta ett slags avsked till publiken, vilket ju är fint, men nog hade det känts ännu bättre att kunna få ge något tillbaka?
Jag är inte ute efter några massiva hyllningsceremonier a la Mackan. Men jag hade önskat att det vore möjligt med något lite, från klubben men framför allt från oss på läktaren för att ta avsked och säga tack. Jag minns fortfarande med värme när en tidigare favorit Ulrich Vinzents skulle lämna. Han tackades av på innerplan där han bjöds på en Gammeldansk. Enkelt men personligt och med värme och kärlek.
Det sägs ofta att ”Vi hoppas såklart att X ska kunna komma tillbaks på besök till Stadion så att vi kan få tacka av honom” men det händer ju ytterst sällan. Jag har ingen aning om hur det skulle gått att lösa en avtackning rent praktiskt med de spelare jag nämner ovan och inte heller med andra som lämnat i skymundan. Jag vet bara att det gör ont i hjärtat varje gång det händer.
