Årets: Skönaste match
När segern redan är bärgad, då kan nervositeten hållas i schack.
Det har varit en konstig säsong. Vi vann dubbeln och kvalificerade oss för Europa League. Summa summarum, ett av Malmö FF:s mest framgångsrika år någonsin, och samtidigt ett där det från supporterhåll varit mer gnäll (eller så kallat ”kravställande”, beroende på vem man frågar) än någonsin. Eller har det? Kanske upplever jag det så för att jag läser och samtalar på fel ställen ... ? Hursomhelst, även om jag under året själv gnällt på exempelvis saker som roterandet i startelvan och ihålighet framför eget straffområde har jag också blivit en sån som gnäller på de som gnäller, så att gnället går runt runt runt i ett evigt och konstant kretslopp av gnäll.
I alla fall: de senaste veckorna har jag med viss förundran betraktat Manchester City. För bara ett par månader sedan kändes de oövervinneliga. Idag hittar de hela tiden nya sätt att förlora, eller åtminstone tappa poäng, på. Det gör mig inget att det går dåligt för dem, tvärtom, men deras genomklappning påminner om att sämre tider kommer. För alla. När vet vi inte, men kommer, det gör de, på ett inte sällan oväntat vis. Var för övrigt inte så länge sedan – hösten 2022, närmare bestämt – som Malmö FF gick kräftgång. Känns lite märkligt att vi supportrar så snabbt efter detta dystra år så snabbt återvände till att betrakta segrar som ett default-läge. För även om jag identifierar mig som en gnällare-på-gnällarna snarare än en förstaledsgnällare tenderar det att vara så här även för mig. Alltså, jag glömmer bort att vara riktigt glad över vinsterna. I mycket större utsträckning retar jag mig istället på poängförluster i allsvenskan och grämer mig över de många förlusterna i Europaspelet (för självklart borde vi alltid vinna, det är sen gammalt, trots att vi möter lag med större ekonomier än vår).
Det är fånigt. För egen del känner jag att jag att detta negativitetsfokus måste upphöra. Istället borde jag mer begrunda att jag någon gång i framtiden – som sagt, vi vet att det vänder neråt men inte när – kommer att tänka tillbaks på den makalösa framgångsperiod vi befinner oss i just i detta nu, klia mig i huvudet och fråga mig:
Varför var jag inte nöjdare?
För den som vinner mycket är varje förlust en katastrof. Att det är så är inget nytt, det är – antar jag – en av baksidorna med att hålla på ett framgångsrikt lag som relativt sällan förlorar. Men en annan av förklaringarna till frågan ovan är att matcherna gör mig så nervös. Jag mår dållet. Anspänningen liksom besegrar njutningen. Och, som sagt många gånger förut, spänning är så fruktansvärt överskattat.
Därmed har vi landat på rubriken till denna text. För mig spelades årets skönaste matcher tveklöst i omgång 29 och 30. De var matcher där vi redan vunnit; matcher som kunde avnjutas i en form av behagligt bakrus (inte så att de gjordes det, men jag pratar om själva känslan); matcher vi gärna fick vinna men där resultatet ändå inte var hela världen. Och framförallt, det här var matcher där vi slapp vara nervösa.
När vi den 10 november avslutade allsvenskan hemma mot BP var det alltså inte tal om någon nagelbitare. Guldet hade säkrats i runda 28. I publikhavet denna söndag syntes en del guldhattar och många avslappnade leenden. Tifogruppen avslutade i god stil med en ny magnifik installation där Anders Christiansen och Johan Dahlin fick travestera Perikles och den andre gubben från Tuborgreklamen. Själva matchen då? Angenämt tillbakalutad. Det hindrade dock inte Otto Rosengren och Gabriel Busanello från att göra varsitt tjusigt mål. Innan paus reducerade BP, och i andra halvlek hände just ingenting. Efter slutsignalen stannade vi på läktarna kvar i väntan på prisutdelningen. Jag citerar från matchrapporten:
”En ceremoni, som jag såg att någon noterat på Facebook, rimligen består i att vi plockar ut Lennart Johanssons pokal ur vårt prisskåp, höjer den och sen ställer in den igen. Det var hursomhelst återigen många barn på innerplan, vi fick jubla åt spelarna en i taget, fyrverkerier smällde från stadions tak och vi alla drog in den ljuva doften av Rättvisa i våra lungor.”
Fast egentligen borde det nog varit ”näsor” där i slutet. Inte lungorna som känner doft ju. Men som sagt, det var en tillbakalutad dag. Ingen skärpa krävdes. Det var inte så noga.
Fast ännu gladare, det borde jag nog varit.
