Årets SMS: ”Isaksson är klar!”
Vad är ett SMS från en förälder? För att citera Askungen om balen kan det vara dötrist, tråkig och i somliga fall alldeles, alldeles underbar. SMS:et berättade att vår guldmålvakt, vår hjälte och vår vän Andreas Isaksson var tillbaka i Djurgården efter 12 år som utlandsproffs.
När nyheten briserades den 11:e augusti fick jag nypa mig i armen. Till en början trodde jag inte det var sant, men nyheterna bekräftades omgående på sportsidorna. Symboliskt nog nåddes jag av nyheten via ett SMS från min far. Det var han som tog mig till Stadion i början av 00-talet, och mellan stolparna var det då ingen mindre än Andreas Isaksson som vaktade buren. Till skillnad från idag när skolgårdarna domineras av Barcelona, PSG och Arsenal-tröjor färgades min skola på den tiden av DIF och AIK-tröjor. Det var derbymatcher på lunchrasterna, jag hade min DIF matchtröja på och när jag ställde mig i mål var det Isaksson jag ville efterlikna.
I tider där spelare av Isakssons dignitet allt oftare väljer att avsluta sina karriärer där pengar växer på träd är det mer befriande att se spelare vända hem till sina klubbar. Och när MFF växt fram som en maktfaktor i Sverige var det mycket av mig som fasade över Isaksson i den himmelsblå tröjan innan klubben skrev kontrakt med Johan Wiland. Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att Isaksson skulle spela i DIF idag hade jag bara skrattat.
Därför kände jag extra stor glädje kring Isakssons övergång till Djurgården. Isaksson blev den tredje stora hemvändaren under de senaste åren. När de två andra, Andreas Johansson och Fredrik Stenman, vände hem som två andra guldhjältar kände jag också en väldig stolthet och nostalgi, men med Isaksson och hans meritlista är det på en annan nivå.För även om "Adde" var bra när han kom till DIF 2013 var han lite på ålderns höst och Stenman kom som skadedrabbad 31-åring. Visst, Isaksson är visserligen 35 men som Sveriges bästa spelare under EM och de facto att målvakter generellt kan prestera längre så är jag övertygad att när vi konkluderar allsvenskan 2018 (när kontraktet går ut) så kommer Isaksson fortfarande vara på tapeten som Sveriges bästa på sin position. Debuten mot Gefle fick vi vänta med i drygt två veckor men redan i hans första match på bänken mot Elfsborg kunde vi höra Isaksson-ramsan eka mellan raderna, och jag är oerhört glad att se hur tacksam Isaksson är för publikstödet.
Det jag framförallt tar med mig från Isaksson sedan återkomsten är bortamatchen mot Falkenberg, tidigt i höstas, när Isaksson stod för en räddning som bara han kan göra. Den räddningen lade grunden för uddamålssegern och DIF kunde avtrampa från bottenstriden. Men det är inte bara reflexräddningar och andra ingripande som kommer lyfta DIF, utan med Isaksson skapas ett lugn för hela laget som inte Kenneth Höie lyckades med under hans två sista säsonger. Utöver flertalet tavlor märktes det att Höie inte var en självklarhet för backlinjen, de litade inte på honom vilket var en anledning till varför backlinjen blev svag under stora delar av 2016. Ett exempel är derbyt mot Hammarby i höstas när Isaksson bara minuter innan avspark meddelade att han inte var tillgänglig för spel på grund av skada. Höie ersatte och förutom märkligt agerande på reduceringsmålet, märktes osäkerheten mellan Höie och hans backar.
Med värvningen av Isaksson ploppade ju Kim Källström in i bilden som tänkbart nyförvärv och varje gång man pratar eller skriver om Isaksson är det ofrånkomligt att inte ta upp Källströms vara i Djurgården. Om det är aktuellt eller inte är svårt att spekulera i, men med Isaksson har klubben tagit ett stort i kliv i rustningen för att åter bli ett topplag och ger i alla fall mig hopp om guld igen. Och när fotbollsvärlden dagligen möts av spelare som ignorerar sitt hjärta och låter pengar prioriteras före lojalitet tycker jag vi ska tänka en extra gång med tacksamhet att vår guldmålvakt och nationalhjälte nu har fått komma hem igen.
