Årets: Söndag
De flesta kommer och går och oftast minns vi dem aldrig mer. Andra stannar kvar och puttrar för evigt. En söndag som för någon annan är vilken som helst är för en MFF:are den bästa söndagen någonsin. En helt vanlig kall novemberdag eller en helt oförglömlig och hjärtevarm bemärkelsesöndag.
Visst vågade man knappt tänka på det, hjärtat försökte att bolla ihop orden jubileumsår och guld medan hjärnans realism drog isär dem. Efter förlusten mot Elfsborg i träningsmatchen på Gamla IP drogs orden ännu längre från varandra. Vem är så dum att man tror att man kan vinna guld när allt är som upplagt för det?
Det är lördagen före, för att stilla nervositeten tar jag mig en promenad i min stad. Benen styr mig mot arenan, platsen där allt ska äga rum. Jag har inte en tanke på att laget precis har tränat sitt sista pass innan det ska avgöras och ser några av dem lämna platsen. Nu blev det ännu mer påtagligt. Daniel Andersson intervjuas utanför, nästan ute på cykelbanan och jag försöker passera utan att märkas.
Platsen som nu är så tom ska dagen efter krylla av förväntansfulla och längtande människor. Det känns som en iakttagelse jag har gjort förut och jag går hemåt inte mycket mer avslappnad än innan.
En lördag i mars ringer pappa och berättar att en minnesplatta ska avtecknas på parkeringen bakom teatern. Platsen och plattan ska symbolisera grundandet av Malmö FF. Vi möts upp och ansluter oss till den lilla skara som finns på plats. Det känns lite som om det är här året tar sin början och plötsligt pusslar orden guld och hundra ihop sig igen.
Jag brukar alltid ta mig till matchen på samma sätt. Cykel genom parken och sedan är jag framme, inga konstigheter men ändå alltid samma. Idag blir det lite annorlunda och jag gillar det inte riktigt eftersom jag på något sätt tror att det påverkar. Det gör det inte, intalar jag mig. Lite käk och sedan mot Stadion med min familj. Vi lämnar ett kylskåp som ruvar på bubblande firardricka bakom oss och jag vågar knappt tänka på att vi sedan sommaren utsett den till segerdryck. Tänk om vi har förväntat oss för mycket?
Det är tydligt ganska snabbt att Malmö är ett av de bättre lagen i årets serie. Pep-effekt? Daniel Anderssons nya roll? Konkurrensen på mittfältet? Rolle med harmoni utan Gren? Truppen i harmoni utan Gren? Sveriges bästa målvakt? Wiltons utblomning? Ivos genombrott? Alla dessa och en hel del andra ingredienser bidrar till att förväntningarna stiger, egentligen match för match, och stolt och bestämt kan man konstatera att Malmö spelar den finaste och roligaste fotbollen.
På Stadionområdet är det fullt med människor. Det blir långt köande innan vi väl är inne. Vi får se Molins be till högra makter i mittcirkeln och hans adrenalin är så starkt att alla som ser honom kan känna och ta del av det. En något rusig känsla av stora drömmer som snart ska infrias infinner sig.
Med Molins bombmål mot Häcken i häcken är Brommapojkarna nästa hinder som ska övervinnas. Efter första halvlek är jag övertygad om att guldet hamnar i Helsingborg, men jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha vetat att Jeff inte ger sig i första taget. Hans nickmål är magiskt och eftersom hela familjen ser matchen framför tv:n så kastar sig alla upp och vrålar unisont. Av alla hundra år kanske detta blir det bästa, tänker jag.
16.30 har årets sista tifo rullat av. Spelarna har tågat in till samma låt som vanligt och ögonen vattnas, inte bara av nervositet utan av lyckan att snart, snart är jag kanske med om någon stort. 17 minuter efter så vet jag, vi har klarat av det här. Mjällby må vara ett svårslaget lag men ingen rubbar oss idag. Inte efter 1-0 och inte någonsin, idag är vi starkare än någon gång innan. Vrålet efter målet är högt men hulkande, jag är övertygad om att några gömmer ansiktet i händerna och gråter istället. Jag brukar vara en av dem men just denna söndag vrålar jag högre än någon gång innan.
Guld.
