Årets: Tränare
En komplex och lite tudelad bild framträder då tränare Jon Dahl Tomassons första år skall sättas under lupp.
Att vara nybliven guldtränare i Malmö FF innebär inte att man på något sätt kan känna sig säker från kritik eller ens säker på att få behålla jobbet.
Fråga bara Allan Kuhn eller varför inte Magnus Persson som trots vunnet guld inte fick genomföra en andra säsong i föreningen.
Jon Dahl Tomasson torde dock sitta säkrare då han faktiskt i stort har infriat den den kravspecifikation som fanns i hans arbetsbeskrivning: Ta SM-guld, utveckla spelet, ge fler unga spelare speltid och få dem att utvecklas så att någon eller några kan generera pengar till klubbkassan vid en försäljning.
Den enda plumpen om man vill kalla det så är att vi inte nådde gruppspel i Europa League, men sett till den tuffa playoffmotståndaren Granada är det svårt att klandra JDT för just detta. Faktum är att MFF fram till playoffmatchen på de tre första kvalmatcherna hade tre stensäkra segrar och 10-0 i målskillnad och gjorde väl i stort vad man kunnat förvänta. En seger mot Granada och avancemang hade varit en skräll och då hade laget behövt överprestera rejält för att lyckas.
Så sett till vad laget som kollektiv lyckades uppnå finns det inte så mycket att klaga på. En sak som är uppenbar är att det offensiva spelet har utvecklats. Från att ha varit lite ineffektivt under den tidiga sommaren, lossnade det efterhand och MFF spelade under större delen av säsongen väldigt fin och varierad anfallsfotboll. En vän till mig, Gustav, sade en klok sak som jag tar med här i bedömningen av Tomassons första år:
"Åge och Uwe nådde mycket av sina framgångar med MFF genom att förenkla spelet och göra det rakare. JDT har nått sina framgångar genom att utveckla och i viss mån komplicera spelet."
Precis detta är väldigt intressant. Åge och Uwe var magnifika på att kräma ut resultat i de tuffa Europamatcherna genom enkla klara direktiv och massor av attityd, men för att MFF som ett lag som skall dominera allsvenskan och Norden på sikt krävs kanske ett mer långsiktigt och utvecklingsinriktat tänk.
Var allt frid och fröjd rent spelmässigt då?
Nja, förutom den svaga starten på allsvenskan, som vi kan se i skenet av "work in progress" var försvarsspelet var skakigt i vissa matcher under hela säsongen.
Trots fina individuella säsonger stämde inte alltid samarbetet mellan de fyra som spelade oftast och mest där bak.
Kvartetten Larsson, Ahmedhozic, Nielsen och Knudsen kanske visserligen skall räknas som en kvintett då Franz Brorsson också spelade mycket under en period av säsongen. Alla fem gjorde väl en godkänd säsong med Anel som absolut topp och Knudsen som den svagaste länken, men samtidigt var det just känslan av att för mycket fick räddas upp av individuella insatser när det hettade till, i stället för att backlinjen fungerade som en solid enhet. '
Kanske kan en del förklaras med att Johan Dahlin saknades under större delen av säsongen och även om ingen skugga skall falla över Marko Johansson har han av förklarliga skäl inte samma förutsättningar att styra backlinjen som sin äldre kollega.
Jämför man med Röslers trebackslinje från i fjol med Larsson, Bengtsson och Safari kändes dock den trion långt mer samspelt och stabil. Jon Dahl Tomassons ovilja att använda sig av Behrang Safari som är en klart spelskickligare pjäs än den mer endimensionelle Jonas Knudsen är i min värld underlig inte minst då man i övrigt vill ha en passningsorienterat kreativt spel och även defensivt vill jag påstå att Safari läser spelet bättre samt har ett bättre positionsspel.
Kanske var detta, liksom oviljan att ge Rasmus Bengtsson speltid, en del i den föryngring man talat om i föreningen, men att det skapade en del konflikter och väcker frågor är inte konstigt då just Safari och Bengtsson båda var bärande spelare förra året. Det skall heller inte underskattas att två av klubbens finaste trotjänare lämnar föreningen efter ett år där de varit mer eller mindre utfrysta. det lämnar en fadd bismak.
Samtidigt går det att argumentera för att Jon Dahl Tomasson varit konsekvent och tydlig i sina bedömningar och tittar man på den offensiva biten blev det ju väldigt bra.
Mycket av oron inför säsongen var hur man skulle kunna ersätta ikonen Markus Rosenberg, men med ett par väldigt lyckade värvningar och en dansk som fick större ansvar löste det sig nästan oväntat bra.
Isaac Kiese Thelin blev strikern som det gick att sätta upp bollar på och som kunde göra de enkla målen i boxen, Ola Toivonen blev länkspelaren som med få tillslag behöll tempot och precisionen i anfallen och AC ökade sin poängproduktion samtidigt som han växte som ledare på planen. Tillsammans kunde de faktiskt göra att saknaden efter Rosenberg i alla fall på plan blev hanterbar.
I övrigt blev återerövringsspelet vassare, centralt fick Lewicki börja säsongen som mittback (vilket han såklart skötte briljant) men gjorde som vanligt en stark säsong i den mer defensiva rollen på mittfältet där han och även hans kollegor i rollen (Erdal Rakip och Bonke Innocent) gjorde det bra under säsongen och vissa matcher satt pressen så bra att MFF:s centrala block stal bollar från motståndaren som vore det godis från en femåring.
Jon Dahl Tomasson lyckades som sagt bra med att matcha Lewicki men samtidigt få tillbaka Erdal Rakip som ett nygammalt starkt mittfältsalternativ. Erdals utveckling är intressant då han har gått från en renodlat offensiv spelare till en närkampsskicklig, positionssäker tvåvägsinnermitt. Då Fouad Bachirou lämnat var Rakips metamorfos onekligen vältajmad och kan kanske också i någon mån tillskrivas tränaren.
Yttrarna och reservalternativen på topp fungerade lite mer ojämnt.
Efter en hel del experimenterande under säsongens första del fick Nalic öppen kritik av Jon Dahl Tomasson om sin lägstanivå, Molins och Antonsson fick lämna och Traustason såg vilsen ut, men i takt med att Ola Toivonen kom in i det med sina öppnande fötter lyfte det så småningom även för Berget, Rieks och till slut även Traustason.
Nalic tog kritiken på rätt sätt och lyfte sig och kunde under en period verkligen visa att han var ett alternativ att räkna med.
Amin Sarr som poängmässigt kanske inte gjorde insatser som motiverade hans speltid fick ändå ses som ett framtidsprojekt. Sarrs speltid i år kan mycket väl leda till att vi får en rejäl utväxling av hans talang 2021 och då skall givetvis Tomasson ha en del cred för att han har trott på unge Amin hela tiden.
Sammantaget får man definitivt ge Jon Dahl Tomasson klart godkänt.
Han kan bocka av en hel del kritiska punkter där givetvis SM-guldet var nummer ett, men spelutvecklingen kanske på sikt blir nog så viktig under förutsättning att JDT fortsätter åtminstone en säsong till.
MFF:s ledning torde också vara nöjda med att flera unga spelare med Anel Ahmedhodzic i spetsen har klivit fram under danskens ledning och detta är goda nyheter inte minst sett till ekonomin. Här hägrar givetvis större försäljningar.
JDT skall också ha beröm för att han konsekvent har vågat ta tuffa beslut och trott på sin idé. Det har i stort gått väldigt bra, men kanske inte hundraprocentigt.
För på danskens minuskonto finns såklart behandlingen av Bengtsson och Safari.
Safaris kritik om att själva konkurrenssituationen försvann på vänsterbacksplatsen är väl värd att beakta då det heller inte gynnar den ordinarie spelaren att inte känna flåset av en konkurrent.
Det är kanske inte heller så klokt att göra sig ovän med en av allsvenskans bästa mittbackar (Bengtsson), då vi vet att Anel Ahmedhodzic sannolikt lämnar i vinter. Nu lämnar sannolikt Bengtsson också och vips har vi ett panikbehov att värva på positionen.
Vi har alltså inte bevittnat en "Åge-2014-succé" men vi har fått se en tränare som med stort lugn, tålamod och envishet har nått målen, utvecklat spelsättet och gett oss ett försiktigt hopp om att nå ut i Europa nästa år.
För mig som publicerade den här upprörda drapan den sjätte juli är det bara att vara ödmjuk och tacksam inför detta.
Jon Dahl Tomasson är helt enkelt en av våra guldtränare och det under ett mycket speciellt år. Det är inte dåligt.
