Årets: Tvåsidiga mynt
Champions League. Ett fantastiskt, inkomstbringande äventyr där vi fått frottera oss med fotbollsvärldens creme de la creme? Eller bara en smärtsamt förnedrande påminnelse om hur fruktansvärt långt upp det är till Europas bästa lag? Som så mycket annat här i världen kan vårt Champions League-deltagande betraktas från olika synvinklar.
Den 25 augusti låg vi femma i allsvenskan. Tre dagar tidigare hade vi förlorat mot Häcken och hade sju poäng upp till toppen. Även om allt allsvenskt hopp inte var helt ute började det se riktigt mörkt ut på hemmafronten. Men jag gissar att det just den där tisdagskvällen var få av oss som var särskilt ledsna eller bekymrade. Vi hade slagit Celtic i en praktiskt taget perfekt genomförd match och var återigen klara för Champions League. Enbart kvalifikationen till gruppspelet innebar 12 miljoner Euro på ett bräde, en 40-procentig ökning jämfört med året innan. Och, såklart, där och då, när vi framåt nattimmarna höjde våra bägare tillsammans med trevliga, gratulerande och artigt respektfulla Celtic-supportrar, var vi ännu ovetande om de stundande stjärnsmällarna.
Vägen till gruppspelet var närmast kusligt lik den året innan. Båda åren inledde vi mållöst hemma mot baltiskt motstånd, men krånglade oss med viss krampaktighet vidare via 1-0-segrar borta. Sen lottades vi mot riktigt tufft motstånd, började borta och fick åka hem med tvåmålsunderlägen - vilka vi vände efter mirakelsegrar hemma. Och till sist, i playoff, såg vi länge uträknade ut på bortaplan. Men så väcktes hoppet av sena mål, och vi kunde avsluta hemma med både klara och rättvisa vinster.
När grupperna lottades blev våra motståndare de lag som just nu är etta, sjua och tjugotrea på UEFA:s ranking. Många svor över denna - rent sportsligt sett - ohemult svåra lottning.
Å andra sidan fanns det förstås nåt rent sagoliknande över att få hit två av världens absolut mest stjärnspäckade lag. För att spela tävlingsmatcher. Det ena med regerande Ballon D’Or-innehavaren Cristiano Ronaldo, och det andra med Zlatan. Stadens store son var på väg hem.
Men vi inledde borta.
15 september
Det tar inte mer än dryga tre minuter innan PSG spräcker nollan. Di Maria utnyttjar hålen på vänsterkanten och skruvar upp bollen i bortre krysset. Vi har inte mycket att säga till om, men håller ändå ihop relativt väl, samtidigt som Paris känns lite rostiga och är ineffektiva. Tvåan dröjer tills en kvart in i andra, efter att vi haft vår bästa period i matchen då Åge i paus bytt ut Carvalho mot Rodic och lämnat 5-3-2 för 4-4-2. Mot slutet är det jobbigt, och resultatmässigt kunde det givetvis blivit värre - Lavezzi rakar in en tredje boll i slutet, men då är linjemannens flagga uppe.
Vi var inte nära. Inte ens lite grann. 0-2 smickrade oss, Wiland hade räddat oss flera gånger om och vi hade inte haft en enda målchans värd namnet, om man bortser från att Rosenberg möjligen berövades ett friläge när han fick en billig frispark emot sig i offensivt straffområde. Det dröjde till den 79:e minuten innan vi överhuvudtaget förmådde få iväg ett avslut som träffade parisarnas mål.
Å andra sidan behövde vi inte skämmas för vår insats. Vi mötte ett mycket skickligare lag (nånstans läste jag att alla i PSG:s startelva enskilt värderades till en högre penning än det sammanlagda värdet av hela Malmös trupp) men hade ändå lyckats hålla siffrorna nere till en högst respektabel nivå. Och så var det ju det där med supporterföljet. Samlingen skedde i en rondell, köandet in till match var utdraget och drygt - men vi var runt 2500 personer; den första Champions League-omgångens största bortasupport.
Stunden efter slutsignalen utgör mitt starkaste minne. Vi och Parissupportrarna till vänster om oss applåderade varandra hjärtligt för väl genomsjungen match. Men medan PSG-spelarna skyndade ut till omklädningsrummet kom de våra och tackade oss. Rodic dröjde sig kvar vid reklamskyltarna. Skakade hand med någon, växlade några ord. PSG-supportrarna som dröjt sig kvar tittade storögt på, och i deras kroppsspråk valde jag att läsa in både avund och förvåning. Det fick mig att känna att ni på andra sidan nätet, ni må ha ett lag som är rent överjävligt bra. Men vi har ändå nåt ni inte har.
30 september
I slutet av september tar vi emot Real Madrid. Inledningsvis försvarar vi oss kompakt och ser till att ha mycket - allt! - folk bakom bollen. Inget ordnat spel från vår sida, väldigt försiktigt, närmast ängsligt - våra spelare skickar hellre iväg bollen i blindo än att riskera att tappa den på egen planhalva. Det håller en halvtimme. Sen straffar, typiskt nog, Real oss via en omställning. Anton och mittbackarna är högt uppe, Ronaldo frispelas och dunkar in bollen. Yotún får en del kritik, men samtidigt är han lämnad ensam där bak. Vi skapar några chansyngel i andra. Rosenberg är närmast med en nick strax utanför. Real har total kontroll men agerar ändå märkligt lojt - över en enmålsledning vilar alltid en viss bräcklighet, även för ett överlägset lag. När Yotún blir utvisad med en kvart kvar känns det dock som att alla halmstrån brunnit upp. Ronaldo får på övertid hål på Wiland ytterligare en gång.
Att Real Madrid kommit till stan hade nåt cirkusartat över sig. En föreställning. Harlem Globetrotters på besök. Stämningen på Stadion blev aldrig nåt vidare, och våra motståndare såg ointresserade ut. Trots att matchen rent resultatmässigt var öppen ända till slutet kändes den avslagen. Död. Tråkig. I Aftonbladet skrev Robert Laul:
Å andra sidan var Wiland magnifik igen. Och arrangerad-show-stämning eller inte: Europas högst rankade lag kom till Stadion och spelade tävlingsmatch. Mot oss. Det såg man inte riktigt komma när vi kryssade mot Gunnilse i Superettan 2000. Eller när vi körde hem från Bern efter Thun-debaclet 2005. Eller när vi blev sjua 2009. Eller … ja. Ni förstår.
21 oktober
Pa Konate tar sig fram på sin kant, spelar snett inåt bakåt till Rosenberg – och vi tar ledningen. Resten av halvleken äger Shakhtar bollen, men även nästa stora chans blir vår: Berget direktavslutar på inspel från höger och Pyatov reflexräddar. I andra halvlek är vi bäst. Chanserna radas upp och vi kostar till och med på oss att bränna en straff. Shakhtar spelar oss i händerna genom att ständigt vända hem, rulla runt – och sällan hota på allvar. Vi vinner med 1-0.
Jag hade fruktat Shakhtar, trott att detta prat om att vi skulle kunna matcha dem skulle sätta sig i halsen. Jag fick fel. Visst märktes det att de var ett lag fullt av riktigt bra spelare, men de såg ut att vara mer intresserade att hålla bollen inom laget än att skapa chanser. De var påtagligt ineffektiva. Det var vi också. Att det inte blev mål på varken Bergets friläge, Djurdjics lobbförsök, Bergets skarv på inspelet från höger eller – framförallt – straffen, det känns ... fel.
Å andra sidan är det svårt att klaga över en sån här insats. Vi slog ett lag av europeisk toppklass. Helt rättvist dessutom. Avslagenheten från Real-matchen var borta, Hexenkessel var tillbaks och bar fram spelarna till tre poäng – och 1.5 miljoner Euro till klubben.
3 november
Nere i Lviv är det jobbigare från start. Redan i första minuten är Bernard igenom, men Wiland avvärjer. Kort därefter blir Oscar Lewicki liggande medvetslös efter en duell. Han kvicknar till, men byts givetvis ut. Trots kompakt Shakhtar-övertag står det bara 1-0 i paus, och visst hopp lever – tills ukrainarna tilldöms straff direkt i inledningen av andra. 2-0, och sen studsar och styrs ytterligare två bollar in.
Som surmagat dålig förlorare kan man fnysa över att inget av de fyra målen kändes riktigt ”rent”. Förutom straffen, som Wiland för övrigt var på, tillkom de på felstudsar och returer. Hursomhelst, Shakhtar visade vad de kan och vann såklart helt rättvist. Men nånstans är Malmö FF inte bara utspelat av en övermäktig motståndare. I andra halvlek känns spelarna geistlösa och uppgivna. Huvudena hänger. Som lök på laxen blev Arnason utvisad i slutet, och därmed avstängd mot PSG.
Ingen tröst, men å andra sidan var det på något sätt tydligt att det här inte var vår match. Oroligheterna på stan, där MFF-supportrar blev attackerade vid samlingspuben, gjorde att det inte var särskilt kul att vara i Lviv. På läktaren var stämningen dämpad. Det var som om bristen på riktig tändning däruppe spred sig ner till plan, och spelarna föreföll också tagna av den otäcka incidenten med Oscar.
25 november
PSG gör två mål första kvarten. Det ser väldigt enkelt ut. Annars presterar vi en första halvlek som inte är så tokig. Till viss del är vi säkert hjälpta av att parisarna slappnar av efter sin inledning, men vi vågar hålla i bollen och etablerar en del spel på PSG:s planhalva. Berget bränner en jättechans. Sen gör Zlatan 3-0 direkt i andra halvlek - en bredsida ur dålig vinkel som inte ser otagbart ut. En stund senare krutar Rosenberg en straff i stolpen. Och så är geistlösheten där igen. Det rullar iväg till 0-5. Zlatan byts ut med några minuter kvar. Han får en varm applåd av hemmapubliken. På övertid drar Rasmus Bengtsson på sig en helt onödig varning och blir därmed, precis som Rosenberg som varnats i första halvlek, avstängd i avslutningsmatchen på Santiago Bernabeu.
Cirkusen vi kände igen från hemmamötet mot Real var tillbaks. Fast i ännu större skala. Vi förvandlades den fattiga kusinen från landet, statister i Historien Om Zlatans Återkomst, en känsla som förstärktes av att matchen marknadsförts med en bild på en måljublande Zlatan på reklamtavlan ute vid Vintrieinfarten. Visst, Zlatan är Stor, han är Upphöjd och förtjänar allt gott och alla Tack vi kan ge honom. Men ändå, att man i Malmö stad väljer att i förväg illustrera en hemmamatch med en jublande motståndare … är det verkligen rimligt det?
I intervjuer efteråt nämnde ett par spelare att effektiviteten skiljde lagen åt. Förvisso sant – avslutsstatistiken 11-12 kan ju dessutom indikera en spelmässigt jämn match. Det var emellertid väldigt mycket mer än effektivitet som separerade lagen. Paris var, helt naturligt, bättre i allt. Fransk media ”anklagade” till och med Zlatan för att ha hållit igen, för att han inte ville förnedra sin gamla klubb alltför hårt.
Å andra sidan var vår hemmasäsong över sedan länge, och det var kanske inte så konstigt att vi tappade sugen mot slutet. PSG-segern var givetvis helt odiskutabel, men vi var förtjänta av ett mål och själv störde jag mig något oerhört på att vi inte lyckats få in åtminstone en boll. Zlatans hemkomst innebar också att matchen var på allas läppar, och huvudpersonen kändes genuint berörd av det hela. Det var och är han värd.
8 december
Det är såklart inte rimligt att tro att vi ska kunna rå på ett av världens bästa lag på deras hemmaplan, men känslan är att det blir värre än det hade behövt att bli. Spelarna ser återigen håglösa ut, försvarsspelet är totalförvirrat över hela plan och Ronaldo jagar målrekord. Det är 3-0 i paus, och det hjälper inte att Wiland tar av sitt Cech-huvudskydd i paus. Målen fortsätter rulla in. Det sista är riktigt pinsamt. Efter att vi slagit ett par märkliga passningar på egen planhalva snor Real bollen, Benzema promenerar genom ett vidöppet mittförsvar och lägger riktigt löjeväckande enkelt in 8-0. Då återstår en knapp kvart. Det blir dessbättre inte värre, och domaren förbarmar sig över oss genom att låta bli att lägga till några övertidsminuter.
Det var kattens lek med råttan. Eller egentligen, kattens lek med något mycket mindre och försvarslösare än en råtta. En plågsam totaldemolering. När det både 4-0 och 5-0 ramlade in inom ett par minuter direkt i inledningen av andra halvlek hoppades jag att Real skulle slå av på takten. Vila sig inför kommande uppgifter. Och till viss del gjorde de nog det också, men var samtidigt så överlägsna att de knappast kunde undvika att få in några bollar till. Dessutom kan man misstänka att vi fick lida för att den alltid så målhungrige Cristiano Ronaldo såg sin chans till ytterligare ett rekord. Hans fyra mål innebar att han kom upp i sammanlagt elva gruppspelsmål, vilket ingen annan mäktat med i Champions League förut.
8-0 var tangerat rekordstor vinstmarginal i Champions League. Det innebar också San Marino-artade 0-17 på de tre sista matcherna. Åge pratade om att det kanske inte varit riktigt samma ”go” i laget i år, och visst - oavsett motstånd och det faktum att vi tog lika många poäng: det är skillnad på fjolårets målskillnad 4-15 och årets 1-21.
Å andra sidan kanske man skulle kunna hävda att det inte spelade så jättestor roll att några bollar för mycket hamnade bakom Wiland. Som de senaste veckorna visat blir det så ibland för Real - för några dagar sen gjorde de tio mål på Rayo Vallecano, och helgen innan vår match hade de mot Getafe gjort fyra i första halvlek och sen bara spelat av matchen i andra. En av mina fotbollskunniga kollegor påpekade också, klokt om än inte särskilt trösterikt, att Malmöspelarna kunde gjort sitt livs match - och fått 8-0 i baken ändå. Det ligger kanske nånting i det. För Real Madrid är förstås ett lag med en fruktansvärt hög kapacitet.
I skenet av brakförlusten blev hyllningarna till den malmöitiska publikinsatsen än större, något det möjligen går att finna tröst i. Matchen genom hördes vi tydligen mer än hemmapubliken. Den brittiska YouTube-kanalen Copa90 var med på resan och gjorde ett inslag de valde att kalla ”The Most Dedicated Fans In The World?”.
Efter matchen kom Agon, Oscar, Wiland, Djurdjic, Rosenberg och Rasmus Bengtsson i kostym och några till in för att tacka oss. Publiken sträckte ut sina armar rakt fram, rörde på fingrarna och började: ”Åååååh….”: Inledningen till det klassiska samspelet då en seger ska firas. Spelarna såg lite förläget på varandra, fattade sedan varandras händer och viftade med dem upp och ner. Publiken viftade med. ”…hej! … Hej! … Hej!”. Det kändes faktiskt inte malplacerat, utan bara som en väldigt vacker stund.
----
Efter åtta mål i baken hånskrattade förstås supportrar från andra lag åt oss, tidningskrönikörer tog sig åt pannan och kommentarsfält fylldes med skadeglada lustifikationer. Jag har all förståelse för det, skadeglädje är högst mänskligt (jag misstänker att det är fler än jag som haft svårt att låta bli att kläcka putslustigheter över andra lags missöden som, exempelvis, IFK Göteborgs sparkade kock och sålda kamratgård).
Andra pekade argare fingrar mot oss och menade att vi skämt ut svensk fotboll.
Är det då skamligare att släppa in åtta bollar mot Real Madrid än att förlora knappt mot lag som Atromitos, Odd och Belenenses? Ja, det kanske det är. Jag vet inte. Blir man utslagen i Europa League-kval mot den typen av motstånd är man i alla fall inte uppe och blinkar på radarn på samma sätt. Det hela sker lite mer obemärkt.
Hursomhelst, för den svenska klubb som känner att den måste upprätta vår nationellt förlorade heder är det som bekant bara att vinna allsvenskan, kvala in till CL och göra ett bättre resultat.
Norrköping har chansen i sommar. Ska passa på att flika in att jag förstås inte vet säkert, men jag gissar att de som framställde sig som allra ilsknast över skammen Malmö FF dragit över Sverige och Allsvenskan inte var Norrköpingssupportrar.
----
Skulle jag sammanfatta mina känslor efter vårt deltagande i ett ord blir det, som du som orkat tröska dig genom denna text säkert anar, detta: ambivalens. Champions League-myntet har två sidor.
På ett vis är det lite som de där tankeexperimentslekarna man plågade varandra med som barn. ”Om du fick en miljon, skulle du ... ?”. Och så handlade motprestationen om att äta något väldigt vidrigt eller att vara naken i nationell TV eller något annat jobbigt. Fast i Champions League-fallet blev det verklighet. Vi fick pengarna och tog förnedringen.
Men som påpekats på annan plats - för att kunna förnedras i Champions League måste man först kvalificera sig för Champions League. Om man inte vill riskera att förnedras där, då får man låta bli att kvalificera sig. När jag tvivlar, när jag tänker på den där jobbiga Bernabeu-åttan, då frågar jag mig: att inte vara med alls, vore det ett bättre alternativ?
Alla vi som följer Malmö FF har fått ytterligare några referenspunkter. Föreningens historia har blivit ännu lite rikare, precis som dess kassakistor. Och nånstans tänker jag mig att mina barn tar sina framtida barn i knäet och berättar att en gång i tiden, då gick Malmö FF till Champions League två år i rad, och morfar/farfar tog med oss till Paris (fast vi barn fick stanna hemma från Lviv och Madrid, för morfar/farfar var för snål) för att vara med om detta. Och när barnbarnen frågar mig om det är sant, då skrockar jag från min gungstol och förlorar mig i långa, detaljerade berättelser och gaggiga utvikningar. Så som jag föreställer mig det hela tröttnar förstås aldrig barnbarnen, de lyssnar storögt och andäktigt.
Jag inser självklart att ovanstående innehåller en allvarlig tankelapsus. Bäst vore det naturligtvis om barnbarnen ser det som någonting absolut självklart och alls icke anmärkningsvärt att Malmö FF deltar i Champions League. Då har vi kommit nån vart, liksom.
I alla fall: Ett par av världens bästa lag kom på besök, stora Malmöföljen åkte till bortamatcherna och, trots allt, vi vann en match.
Då har jag knappt nämnt kvalmatcherna mot Salzburg och Celtic. Det är väl egentligen dessa gåshuds- och tår-i-ögat-framkallande tillställningar som får bli de riktiga minnena för livet.
