Årets: Tysk
Han kom, han såg, han segrade för det mesta. Trots att vår Deutscher Superman aldrig fick vinna SM-guld var han utan tvekan en mycket segerrik MFF-tränare.
Låt mig vara tydlig, jag ville ha kvar Uwe Rösler åtminstone ett år till.
Detta är alltså en liten hyllning och en partsinlaga när det gäller vår förre tränare.
För mig som växte upp med Malmö FF under Bob Houghton och Roy Hodgson är min definition av Malmö FF och deras tränare att vi är lite tuffare och vi tar inga fångar. Vi vinner.
MFF har haft många bra tränare sedan dess och tagit många titlar, men det finns bara två tränare som i attityd och självförtroende påminner mig om Bob och Roy och det är Åge Hareide och Uwe Rösler.
Var sak har sin tid och det var tryggt för ett nyuppflyttat MFF att få en trygg magister i Tom Prahl 2001, det var nödvändigt med en organisatorisk och synnerligen fotbollskunnig Roland Nilsson efter Åkebykaoset 2006-2007.
Guldtränarna Rikard Norling, Allan Kuhn och Magnus Pehrsson hade säkert mycket klokhet att bidra med, men när det gällde att dräpa de internationella drakarna och prestera med kniven mot strupen kändes både Åge på sin tid och Uwe nu, som de där ledarna som kunde kräma ur mer ur truppen än man ens trodde var möjligt.
Jag kommer att sakna det.
Det finns säkert flera exempel på spelare som känt sig sidsteppade och utanför under Röslers tid i MFF och det är fullt möjligt att truppen kan må bättre under en annan, mjukare tränartyp, men jag vet inte jag.
Jag tror Uwe liksom Bob, Roy och Åge hade en rätt bra formel för hur han balanserade sin auktoritära stil med att samtidigt få spelarna att våga misslyckas. Resultaten tyder med all önskvärd tydlighet på det.
Jag köper aldrig att en spelartrupp som tappat förtroendet för sin coach går ut och gör mästerliga maxinsatser när det behövs som mest vilket MFF gjorde såväl mot Örebro borta, Kiev hemma som FCC borta.
Man kan givetvis hävda att det var ett gigantiskt misslyckande att inte vinna guldet 2019, men samtidigt kan man konstatera att vi var ett mål från vår kanske bästa säsong någonsin. Ett SM-guld och ett vunnet EL-gruppspel hade smällt väldigt högt i Malmö FF:s historia.
Jag tänker inte spekulera mer i varför Uwe inte blev kvar, men jag hoppas inte att det beror på att han vågade vara tuff och ställa krav på spelarna. Malmö FF är en vinnarförening och våra spelare skall vara medvetna om det.
Det sägs att Sir Alex kastade en fotbollssko i David Beckhams fagra nylle en gång i omklädningsrummet. Jag säger inte att detta är att eftersträva, men jag tror de flesta i Manchester United-kretsar idag saknar sin gamle segermakare rätt desperat.
Jag hoppas innerligt att vi inte står där med någon (läs valfri Stockholmstränare) mysig pratmakare nästa år som inte har en aning om hur man får ett svenskt lag att prestera internationellt. Det känns som att risken finns.
Den tiden den sorgen.
Jag tackar i alla fall Uwe Rösler av hela mitt hjärta att han ryckte upp oss 2018 och fick laget att överträffa sig själva internationellt 2019.
Jag kommer att sakna dig Superman, Viel Glück!
