Årets: Uppstickare del 1
I år fick även en exilare i Östersund chansen att se Malmö FF i sin stad.
Martin Johansson, regissör, skådespelare och kulturarbetare. Född och uppvuxen i Jämtland. Bosatt i Östersund. Men ändå MFF:are. Berätta!
Jag växte upp sex mil utanför Östersund i en liten by som heter Kluk. Fastnade för Malmö FF när jag som barn såg SM-finaler på tv med Thern, Dahlin och alla de andra. Hade några ungdomsår där intresset inte var lika starkt, men det tog jag igen 2002 när jag flyttade ner till Malmö.
Förutom intresset för sportsliga spänningen och resultaten så blev Malmö Stadion en viktig social punkt i mitt liv. En ventil, där våndor och ångest kunde glömmas bort i två timmar och ersättas av en fotbollsmatch. Malmöläktaren är en inkluderande plats där man kan vara både högljudd och anonym på samma gång.
Om jag räknar rätt på åren så flyttade du hemifrån innan den allsvenska konkurrenten ÖFK ens fanns?
Nästan. Det var ju IFK Östersund, Ope IF och Östersund/Torvalla FF som gick samman 1996. Sammanslagningen var väl inte populär hos någon egentligen, men som jag minns det var det ingen risk för upplopp heller. Folk var skeptiska, men inte fly förbannade. Tvivlen höll nog generellt i sig tills Daniel Kindberg tog över ordförandeskapet och Graham Potter kom in i bilden.
Jag flyttade hem till Jämtland för fem år sedan och då började ett stort och allmänt fotbollsintresse gro som var helt otänkbart runt år 2000. För mig är klubben fortfarande en nyhet, samtidigt som mina känslor för Malmö FF är starkare än något annat. Jag är så pass lokalpatriotisk att jag kan unna ÖFK framgångar så länge det inte är på Malmö FF:s bekostnad.
En modern klubb som kommer ifrån en ihopslagning/utplåning av tre existerande föreningar, med en resursstark ordförande och vars lag dessutom spelar på konstgräs… Det är inte svårt för fotbollspuritanerna att se Östersund som Allsvenskans fiende nummer ett. Ändå har nykomlingarna lyckats charma sportsverige. Att laget spelar en attraktiv fotboll är en mer eller mindre objektiv sanning, men klubben har även fått lovord på landets kultursidor.
Det har funnits ett medvetet tänk länge. Klubben insåg nog tidigt i sin elitsatsning att det skulle komma att krävas något annorlunda för att etablera sig på högsta nivån. Dels har man det vanliga medieperspektivet emot sig, att representera nordligaste, kallaste och mörkaste Norrland trots att staden ligger mitt i landet. Det har krävts en mycket bredare profil än en kämpande startelva för att locka fram samarbete med politiker, näringsliv och en betalande publik.
Jag tycker verkligen att man har lyckats. ÖFK är mer än en nyrik jippoklubb, i alla för Östersundsborna. Klubbens tydliga inkluderande värdegrund och öppenhet mot kulturer och roll i samhället är lika inpräntat som lagets spelidé.
Det finns förstås fler föreningar som gör nyttiga saker utåt tack vare sitt förtroende och sin status. Men i ÖFK har ”nyttigheten” kommit först, framgångarna har blivit konsekvenser istället för förutsättningar.
Daniel Kindberg säger du. Percy Nilsson säger jag.
Det finns inte tillräckligt med tid att berätta färdigt om Kindberg. Han är en före detta militär och är nog i grunden en kapitalist. Han vill tjäna pengar och han pekar alltid med hela handen för att få sin vilja igenom. Det är helt sant.
Men samtidigt, herregud vad han åstadkommer saker både med klubben och Östersund som stad. Jag har lärt mig otroligt mycket av den mannen ifråga om visioner och förverkligande. Plus att han har en holistisk människosyn, han är otroligt skicklig på att läsa av individer och se deras potential.
Graham Potter har fått mycket cred för sina resultat, med all rätt. Men både bakom, under och runtomkring Potter finns ett väldigt väl handplockat team av människor som kan se styrkor och svagheter hos varandra och jobba utifrån det.
Att ge sina spelare andra utmaningar än de fotbollstekniska har i grunden handlat om att människor som vågar sig på nya saker, blir också modigare på sin hemmaplan. Jag skrattade lite efter den där första matchen mot Hammarby när hela idrottssverige chockat frågade sig hur denna nykomling kan spela ut på det här sättet. Vadå, tänkte jag. De har ju spelat på det här sättet under flera år i Superettan?
Du har själv jobbat med klubben. Hur då?
Första kontakten för mig var i samband med något som hette Kulturakademin, ett projekt som var initierat av Karin Wahlén och gick ut på att spelarna skulle ta del av olika kulturupplevelser under en helg. De skulle gå på konserter och olika sorters föreställningar, helt enkelt. Men, det var frivilligt.
I detta hade jag regisserat en teaterföreställning som besöktes av kanske två spelare och totalt tio personer i publiken. Det blev inte helt lyckat ur besökssynpunkt. Men föreställningen efterföljdes av ett mycket intressant samtal om kultur och idrott där både Karin och Kindberg deltog. Idén med Kulturakademin var skitbra, men formen fanns fortfarande inte. Detta var 2012.
Senare, i ett helt annat sammanhang, träffade jag på Kindberg och pratade lite om möjligheterna till ett annat projekt, en teaterpjäs med fotbollsspelare som skådespelare. Han lyssnade och bjöd in till ett möte på hans kontor.
Mötet inleddes med att han pratade oavbrutet i 45 minuter och avslutade med frågan: Kan ni göra det här?
Då hade han en vision klar. Det skulle bli en gala på Storsjöteatern våren 2013, den skulle tv-sändas och den skulle spridas över hela världen. Jag och min kollega sa ja, men vi var medvetna om att det hela var en omöjlig utopi. Men, slutresultatet var ändå ganska nära hans bild för en kostnad som var mycket lägre än den budget som vi presenterat.
Så, jag var en av de huvudansvariga för det första teaterprojektet. Vi skulle göra en föreställning i tre delar, en med A-laget, en med kanslipersonalen och en med ungdomsledarna. Jag tog hand om ungdomsledarna, min kollega Håkan Borgsten tog sig an kansliet och tillsammans jobbade vi med A-laget.
När jag i framtiden summerar mitt yrkesliv är jag säker på att det här kommer fortfarande vara ett av de stoltaste och häftigaste ögonblicken.
Det låter ju härligt, men jag har väldigt svårt att se en samling fotbollsgrabbar bara hoppa på det här utan invändningar…
Haha, nädå. Jag minns att Robert Hammarstedt i ett tidigt skede reste sig upp och sade: Vad är det här? Jag kom hit för att spela fotboll, inte leka skådis!
Då blev man ju lite rädd. Men i den färdiga föreställningen var det Robert som höll en egen monolog om just det på ett strålande sätt.
Det var så roligt att se spelarna göra sin insats på scen för att sedan direkt rusa in i kulisserna och ut i salongen för att kolla in sina kompisar. Alla var med. Och man märkte ju av mentaliteten… När det närmade sig matchsituation, alltså premiären, då kopplades någonting på. Då var det allvar.
Den stora anledningen till att allt både blev genomförbart och lyckat stavas Graham Potter och hans stab. De har med hundraprocentig tydlighet visat att detta ska vi göra, detta är bra för oss.
Vi hade en liten fest efteråt och då kom Potter fram och berättade att det här varit den bästa teambuildingen han varit med om. Otroligt roligt.
Säg att Malmö FF hör av sig och är intresserade om vad ÖFK gjort. Hur skulle du sälja in det?
Först och främst, det hade varit en dröm att få jobba så här med Malmö FF. Tänk dig Markus Rosenberg på en teaterscen. Jag är dessutom säker på att han skulle var skitbra.
Jag skulle lyfta fram projektet som en samarbetsövning där alla hierarkier, som ålder, meriter, lön och kontrakt bara raderas. Alla jobbar tillsammans, alla är lika olika och alla blir många erfarenheter rikare. Man lär känna varandra på nya sätt, sammanhållningen stärks. Dessutom får klubben en helt ny arena att stå på, en helt ny exponering i sin marknadsföring.
Teater, balett, jämlikhet… Finns det en risk att Östersunds FK är ett politiskt korrekt jippo eller tror du att budskapet kommer att hålla även om laget når högre sportsliga nivåer?
Jag tror faktiskt det. Det är redan etablerat.
En intressant grej, om vi stannar inom föreningen, så följdes teaterprojektet upp av ett bokprojekt. Alla spelare skulle skriva texter. En jätteutmaning för många, och även där presterades flera fantastiska resultat. Men, efteråt framgick det att spelarna inte var lika positiva som efter teaterprojektet eftersom man inte jobbat i grupp. Man hade utvecklats som individer, men inte som lag.
Sedan kom ett konstprojekt där ledordet var Strength Trough Diversity och i och med det togs ett större steg mot samhällsansvar och politiskt ställningstagande.
Därefter gjordes ett fantastiskt dansprojekt där koreografen Maria Nilsson-Waller satte upp klassiska Svansjön men utgick även från spelarnas redan intränade rörelsemönster från fotbollsplanen. Det var helt magiskt, jag satt och grät i salongen.
Jag tror och hoppas att klubben ser det här som sitt arbetssätt, ett sätt som stärker människor. Starka människor föder framgångar. Man har inte passat på att testa en massa tokigheter bara för att man råkar ha en sportslig storhetsperiod.
Utanför klubben, då?
Jag känner ju själv som Östersundsbo och jämte en stolthet över ÖFK och vad de står för. Även om jag inte vill att de vinner Allsvenskan före MFF så är det en klubb vars värdegrund inte är ett ok att förhålla sig till, snarare ett uppriktigt fundament. ÖFK står för något och det börjar märkas på stan också.
Man har fortfarande inte den stora massklacken som MFF och andra storlag har. Men man har ideal. Och om jag tittar ner i de yngre generationerna så vimlar det av halsdukar och mössor på skolgårdarna i ÖFK-färger. Det finns redan en framtid.
Årets höjdpunkt för dig, antar jag. ÖFK – MFF 1-4?
Ja, det var underbart. Att stå i bortaklacken i hemstaden, se Malmö FF vinna stort i en ändå bra match. Det var ingen förnedring utan bra kamp i 90 minuter. En härlig vinst. Fick ett sms från min moster som sett mig jubla i tv: Din jävla svikare.
Å andra sidan… MFF – ÖFK 0-3?
Jag visste väl redan att MFF skulle vinna Allsvenskan, så särskilt nervös var jag inte. Men ändå… Jag och min fru, som också är MFF:are, såg matchen på krogen i Sundsvall tillsammans med två Östersunds-kompisar. Det var en av de tyngsta parmiddagar jag varit med om. Just att det syntes så tidigt att det skulle gå åt helvete. Efter tio minuter visste man vad det skulle bli för match… Nä, jag var inte stolt över mitt humör den kvällen.
Och så alla spydiga sms på det, från så kallade vänner, släkt och bekanta som jag själv inte hörde av mig till efter 4-1-segern. Hemskt. Men jag tänkte som Bamse; är man stark så måste man också vara snäll.
Jag växte upp sex mil utanför Östersund i en liten by som heter Kluk. Fastnade för Malmö FF när jag som barn såg SM-finaler på tv med Thern, Dahlin och alla de andra. Hade några ungdomsår där intresset inte var lika starkt, men det tog jag igen 2002 när jag flyttade ner till Malmö.
Förutom intresset för sportsliga spänningen och resultaten så blev Malmö Stadion en viktig social punkt i mitt liv. En ventil, där våndor och ångest kunde glömmas bort i två timmar och ersättas av en fotbollsmatch. Malmöläktaren är en inkluderande plats där man kan vara både högljudd och anonym på samma gång.
Om jag räknar rätt på åren så flyttade du hemifrån innan den allsvenska konkurrenten ÖFK ens fanns?
Nästan. Det var ju IFK Östersund, Ope IF och Östersund/Torvalla FF som gick samman 1996. Sammanslagningen var väl inte populär hos någon egentligen, men som jag minns det var det ingen risk för upplopp heller. Folk var skeptiska, men inte fly förbannade. Tvivlen höll nog generellt i sig tills Daniel Kindberg tog över ordförandeskapet och Graham Potter kom in i bilden.
Jag flyttade hem till Jämtland för fem år sedan och då började ett stort och allmänt fotbollsintresse gro som var helt otänkbart runt år 2000. För mig är klubben fortfarande en nyhet, samtidigt som mina känslor för Malmö FF är starkare än något annat. Jag är så pass lokalpatriotisk att jag kan unna ÖFK framgångar så länge det inte är på Malmö FF:s bekostnad.
En modern klubb som kommer ifrån en ihopslagning/utplåning av tre existerande föreningar, med en resursstark ordförande och vars lag dessutom spelar på konstgräs… Det är inte svårt för fotbollspuritanerna att se Östersund som Allsvenskans fiende nummer ett. Ändå har nykomlingarna lyckats charma sportsverige. Att laget spelar en attraktiv fotboll är en mer eller mindre objektiv sanning, men klubben har även fått lovord på landets kultursidor.
Det har funnits ett medvetet tänk länge. Klubben insåg nog tidigt i sin elitsatsning att det skulle komma att krävas något annorlunda för att etablera sig på högsta nivån. Dels har man det vanliga medieperspektivet emot sig, att representera nordligaste, kallaste och mörkaste Norrland trots att staden ligger mitt i landet. Det har krävts en mycket bredare profil än en kämpande startelva för att locka fram samarbete med politiker, näringsliv och en betalande publik.
Jag tycker verkligen att man har lyckats. ÖFK är mer än en nyrik jippoklubb, i alla för Östersundsborna. Klubbens tydliga inkluderande värdegrund och öppenhet mot kulturer och roll i samhället är lika inpräntat som lagets spelidé.
Det finns förstås fler föreningar som gör nyttiga saker utåt tack vare sitt förtroende och sin status. Men i ÖFK har ”nyttigheten” kommit först, framgångarna har blivit konsekvenser istället för förutsättningar.
Daniel Kindberg säger du. Percy Nilsson säger jag.
Det finns inte tillräckligt med tid att berätta färdigt om Kindberg. Han är en före detta militär och är nog i grunden en kapitalist. Han vill tjäna pengar och han pekar alltid med hela handen för att få sin vilja igenom. Det är helt sant.
Men samtidigt, herregud vad han åstadkommer saker både med klubben och Östersund som stad. Jag har lärt mig otroligt mycket av den mannen ifråga om visioner och förverkligande. Plus att han har en holistisk människosyn, han är otroligt skicklig på att läsa av individer och se deras potential.
Graham Potter har fått mycket cred för sina resultat, med all rätt. Men både bakom, under och runtomkring Potter finns ett väldigt väl handplockat team av människor som kan se styrkor och svagheter hos varandra och jobba utifrån det.
Att ge sina spelare andra utmaningar än de fotbollstekniska har i grunden handlat om att människor som vågar sig på nya saker, blir också modigare på sin hemmaplan. Jag skrattade lite efter den där första matchen mot Hammarby när hela idrottssverige chockat frågade sig hur denna nykomling kan spela ut på det här sättet. Vadå, tänkte jag. De har ju spelat på det här sättet under flera år i Superettan?
Du har själv jobbat med klubben. Hur då?
Första kontakten för mig var i samband med något som hette Kulturakademin, ett projekt som var initierat av Karin Wahlén och gick ut på att spelarna skulle ta del av olika kulturupplevelser under en helg. De skulle gå på konserter och olika sorters föreställningar, helt enkelt. Men, det var frivilligt.
I detta hade jag regisserat en teaterföreställning som besöktes av kanske två spelare och totalt tio personer i publiken. Det blev inte helt lyckat ur besökssynpunkt. Men föreställningen efterföljdes av ett mycket intressant samtal om kultur och idrott där både Karin och Kindberg deltog. Idén med Kulturakademin var skitbra, men formen fanns fortfarande inte. Detta var 2012.
Senare, i ett helt annat sammanhang, träffade jag på Kindberg och pratade lite om möjligheterna till ett annat projekt, en teaterpjäs med fotbollsspelare som skådespelare. Han lyssnade och bjöd in till ett möte på hans kontor.
Mötet inleddes med att han pratade oavbrutet i 45 minuter och avslutade med frågan: Kan ni göra det här?
Då hade han en vision klar. Det skulle bli en gala på Storsjöteatern våren 2013, den skulle tv-sändas och den skulle spridas över hela världen. Jag och min kollega sa ja, men vi var medvetna om att det hela var en omöjlig utopi. Men, slutresultatet var ändå ganska nära hans bild för en kostnad som var mycket lägre än den budget som vi presenterat.
Så, jag var en av de huvudansvariga för det första teaterprojektet. Vi skulle göra en föreställning i tre delar, en med A-laget, en med kanslipersonalen och en med ungdomsledarna. Jag tog hand om ungdomsledarna, min kollega Håkan Borgsten tog sig an kansliet och tillsammans jobbade vi med A-laget.
När jag i framtiden summerar mitt yrkesliv är jag säker på att det här kommer fortfarande vara ett av de stoltaste och häftigaste ögonblicken.
Det låter ju härligt, men jag har väldigt svårt att se en samling fotbollsgrabbar bara hoppa på det här utan invändningar…
Haha, nädå. Jag minns att Robert Hammarstedt i ett tidigt skede reste sig upp och sade: Vad är det här? Jag kom hit för att spela fotboll, inte leka skådis!
Då blev man ju lite rädd. Men i den färdiga föreställningen var det Robert som höll en egen monolog om just det på ett strålande sätt.
Det var så roligt att se spelarna göra sin insats på scen för att sedan direkt rusa in i kulisserna och ut i salongen för att kolla in sina kompisar. Alla var med. Och man märkte ju av mentaliteten… När det närmade sig matchsituation, alltså premiären, då kopplades någonting på. Då var det allvar.
Den stora anledningen till att allt både blev genomförbart och lyckat stavas Graham Potter och hans stab. De har med hundraprocentig tydlighet visat att detta ska vi göra, detta är bra för oss.
Vi hade en liten fest efteråt och då kom Potter fram och berättade att det här varit den bästa teambuildingen han varit med om. Otroligt roligt.
Säg att Malmö FF hör av sig och är intresserade om vad ÖFK gjort. Hur skulle du sälja in det?
Först och främst, det hade varit en dröm att få jobba så här med Malmö FF. Tänk dig Markus Rosenberg på en teaterscen. Jag är dessutom säker på att han skulle var skitbra.
Jag skulle lyfta fram projektet som en samarbetsövning där alla hierarkier, som ålder, meriter, lön och kontrakt bara raderas. Alla jobbar tillsammans, alla är lika olika och alla blir många erfarenheter rikare. Man lär känna varandra på nya sätt, sammanhållningen stärks. Dessutom får klubben en helt ny arena att stå på, en helt ny exponering i sin marknadsföring.
Teater, balett, jämlikhet… Finns det en risk att Östersunds FK är ett politiskt korrekt jippo eller tror du att budskapet kommer att hålla även om laget når högre sportsliga nivåer?
Jag tror faktiskt det. Det är redan etablerat.
En intressant grej, om vi stannar inom föreningen, så följdes teaterprojektet upp av ett bokprojekt. Alla spelare skulle skriva texter. En jätteutmaning för många, och även där presterades flera fantastiska resultat. Men, efteråt framgick det att spelarna inte var lika positiva som efter teaterprojektet eftersom man inte jobbat i grupp. Man hade utvecklats som individer, men inte som lag.
Sedan kom ett konstprojekt där ledordet var Strength Trough Diversity och i och med det togs ett större steg mot samhällsansvar och politiskt ställningstagande.
Därefter gjordes ett fantastiskt dansprojekt där koreografen Maria Nilsson-Waller satte upp klassiska Svansjön men utgick även från spelarnas redan intränade rörelsemönster från fotbollsplanen. Det var helt magiskt, jag satt och grät i salongen.
Jag tror och hoppas att klubben ser det här som sitt arbetssätt, ett sätt som stärker människor. Starka människor föder framgångar. Man har inte passat på att testa en massa tokigheter bara för att man råkar ha en sportslig storhetsperiod.
Utanför klubben, då?
Jag känner ju själv som Östersundsbo och jämte en stolthet över ÖFK och vad de står för. Även om jag inte vill att de vinner Allsvenskan före MFF så är det en klubb vars värdegrund inte är ett ok att förhålla sig till, snarare ett uppriktigt fundament. ÖFK står för något och det börjar märkas på stan också.
Man har fortfarande inte den stora massklacken som MFF och andra storlag har. Men man har ideal. Och om jag tittar ner i de yngre generationerna så vimlar det av halsdukar och mössor på skolgårdarna i ÖFK-färger. Det finns redan en framtid.
Årets höjdpunkt för dig, antar jag. ÖFK – MFF 1-4?
Ja, det var underbart. Att stå i bortaklacken i hemstaden, se Malmö FF vinna stort i en ändå bra match. Det var ingen förnedring utan bra kamp i 90 minuter. En härlig vinst. Fick ett sms från min moster som sett mig jubla i tv: Din jävla svikare.
Å andra sidan… MFF – ÖFK 0-3?
Jag visste väl redan att MFF skulle vinna Allsvenskan, så särskilt nervös var jag inte. Men ändå… Jag och min fru, som också är MFF:are, såg matchen på krogen i Sundsvall tillsammans med två Östersunds-kompisar. Det var en av de tyngsta parmiddagar jag varit med om. Just att det syntes så tidigt att det skulle gå åt helvete. Efter tio minuter visste man vad det skulle bli för match… Nä, jag var inte stolt över mitt humör den kvällen.
Och så alla spydiga sms på det, från så kallade vänner, släkt och bekanta som jag själv inte hörde av mig till efter 4-1-segern. Hemskt. Men jag tänkte som Bamse; är man stark så måste man också vara snäll.
John Börén2016-12-11 11:00:00
