Årskrönika 2011 – VI ÄR TILLBAKA – del V – Avgörandet!

Propagandafotboll på Kopparvallen

Omg: 26 ÅFF – Falkenbergs FF 4–0

Sundsvall satte press på oss genom att bortabesegra Brommapojkarna med 3–1 i fredagens ångestladdade TV-match. Det gällde nu att vi snabbt kom upp på banan igen efter debaclet i Ängelholm. Och det gjorde vi med besked!

 

Trots att Thomas Olsson tvingades kliva av redan i matchinledningen bjöd de våra på rena propagandafotbollen när spelet väl började lossna.

 

I den 20:e minuten var det dags att spräcka målnollan. Kristian Bergström slog en djupledsboll, som Oscar Möller på sitt karaktäristiska sätt tog emot och med styrka gick förbi sin bevakare och iskallt satte bollen bakom målvakten Stojan Lukic.

 

Tvåan kom i den 29:e minuten. Magnus Eriksson fångade in bollen efter en hörna, gjorde bort ett par gubbar och dundrade urläckert in ett dykskott invid det bortre hörnet.

 

Vi hade fler chanser att öka på i den första halvleken utan att lyckas. I den andra halvleken rullade de våra verkligen ut, från kant till kant och hittade instick i djupet både på kanterna och mellan inner- och ytterbackarna. I den 54:e minuten såg Kristian Bergström ut att kunna skjuta bollen i mål men Oscar Möller kom i vägen och bollen gick i ribban.

 

Det avgörande 3–0-målet kom dock kort senare efter en riktig uppvisning. Kristian Bergström slog ett stick som Jesper Arvidsson stormade fram på och direkt slog in bollen framför mål där Oscar Möller styrde in bollen i öppet mål.

 

Magnus Eriksson tvingade målvakten till en bra räddning i den 80:e minuten innan han definitivt punkterade matchen i den 83:e minuten. Oscar Möller spelade snett bakåt och Magnus tog sig elegant förbi sin bevakare och satte iskallt 4–0.

 

Det var en otroligt skön seger som inte blev sämre av att Ängelholm åkte på däng med 0–3 borta mot Jönköping. Därmed var vi åter i topp. två poäng före både Giffarna och ÄFF.  Degerfors tappade även två poäng borta mot Landskrona (0–0) och de hade därmed åtta poäng upp till oss med tolv pinnar kvar att spela om.

 

 

Ny tung bortaförlust mot Assyriska

Omg: 27 Assyriska FF – ÅFF 2–0

Omgången började med att Sundsvall fullständigt körde över Ängelholm i toppmatchen på Norrporten Arena. Med hela 6–0 vann Giffarna. Vi hade därmed ett utmärkt läge att rycka ifrån Ängelholm.

 

Assyriska borta har dock alltid varit en mardröm att möta, med idel förluster i seriesammanhang. Denna gång kändes det dock annorlunda där vi visat bra form och vi hade ett mäkta publikstöd. Assyriska hade dessutom tre raka förluster och negativ kvalplats var farligt nära. Varje match är dock unik…

 

Vi började matchen ganska förtroendeingivande och hade ett klart övertag, men det där sista i fart och kvalitet saknades. Kristian Berghström fick en jättemöjlighet i öppet läge, men sköt dessvärre rakt på målvakten Oscar Berglund. Vi hade kontroll på matchen men började oförsvarligt fuska i noggrannheten och bjöd på så vis helt onödigt in Assyriska i matchen.

 

Och efter 25 minuter var det färdigt efter en hörna. Vi var inte alls med inne i boxen och Henrik Gustavsson kom alldeles för sent in i situationen och Kyle Konwea kunde därmed enkelt nicka in Stefan Batans hörna, från höger.

 

Assyriska fick då den där extra energin som vi absolut inte fick bjuda dem på, samtidigt vek våra spelare ner sig och slutade springa. Det fanns ytor på kanterna under hela matchen men vid lägen att blomma ut blev våra ytterspelare kvar centralt och det var därmed ingen fart på spelet. Det blev också en ond cirkel då vi inte vågade ta bättre offensiv position eftersom vi så enkelt blev av med bollen genom undermålig bollbehandling och passningskvalitet.

 

En ljusning skymtade i början på andra halvlek, men under hela matchen var det för svag hunger för att göra mål. I den 53:e minuten hade vi annars ett fint anfall där Magnus Eriksson slog en lite för djup boll till Oscar Möller. Målvakten räddade men kom ur spel när Möller, på returen, slog ett inlägg till Kristian Bergström som hade helt öppet mål, men inte vågade gå in för fullt eftersom det fanns en försvarare som inte ville att det skulle bli mål.

 

Denna situation var lite signifikativ för matchen. Om man inte törs offra sig för att göra mål, då vinner man heller inga matcher.

 

När sedan Assyriska gjorde ännu ett mål efter hörna i den 72:a minuten var det nattsvart. Stefan Batan slog åter hörnan från höger. Henrik Gustavsson kom åter fel och Mikael Ishak kunde styra in bollen. Bruno Marinho hade en bra chans att sparka undan bolluslingen men missade.

 

Tre minuter senare fick Haris Radetinac en förträfflig möjlighet att ta oss in i matchen, med bollen framför fötterna bara några meter från mål. Tyvärr saknades den rätta offerviljan även här och precis som Imad Chhadeh missade borta mot AIK på stopptid 2005, missade nu också Haris läget. Det blev bara en liten fjös som målvakten enkelt kunde plocka. Sedan var det nattsvart.

 

Vi tappade serieledningen till Sundsvall som var en poäng före oss, men hade fortfarande två poäng tillgodo på Ängelholm. Degerfors hemmabesegrade Värnamo med 2–0 och var därmed fem poäng efter oss med nio poäng kvar att spela om.

 

 

Pressen stor men nionde raka hemmasegern bärgades

Omg: 28 ÅFF – Landskrona BoIS 1–0

Omgång 28 inleddes med en hemsk TV-match då Ängelholm hur enkelt som helst hemmabesegrade ett uruselt Öster med 3–0. Jag trodde verkligen att växjölaget, som visat stegrande form, skulle ta chansen att hänga på i kvalstriden. Med facit i hand hade ett kryss i denna match räckt för allsvenskt kvalspel. Men nu var de borta. ÄFF klev istället förbi oss och satte därmed en enorm press. Sundsvall borta väntade i nästa match och då ville vi verkligen inte ligga efter.

 

Man fick kalla kårar vid tanken på förgående år, då vi tack vara hemmastyrkan programenligt slog Djurgården och Trelleborg i slutet av säsongen, men klarade sedan bara 0–0 hemma mot Häcken.

 

Det var otroligt nervöst innan matchen mot Landskrona, som också hade visat på bra form på senare tid. Landskrona värvade målvakten Ivo Vazgec som inte fick förlängt kontrakt av Jönköpings Södra och vips började 25-åringen storspela. På de åtta raka matcherna utan förlust som Landskrona hade släppte bara Ivo in två mål. Vi som var på Kopparvallen förstod varför. Målvakten svarade för den ena kanonräddningen efter den andra, men fick till slut ge sig på straff.

 

Oscar Möller blev neddragen i straffområdet. Magnus Erikssons straff var inte speciellt välslagen men gick ändå i mål till vår stora lättnad. Om vi inte hade fått straffen vet i sjutton om vi hade klarat det här. Visst Ivo Vazgec gjorde en ny stormatch men skotten gick där han nådde dem eller utanför.

 

Det syntes att det var en väldigt viktig match och att det närmade sig avgörandet. De våra rullade runt väldigt bra men vågade inte riktigt sätta högre fart, ta avslut, sticka in bollarna och slå inlägg under långa perioder. Det siktades lite för länge och bortaspelarna hann få fram ett ben. Vi borde alltså ha skapat ännu fler målchanser men kladdade runt lite för mycket enligt mitt tycke.

 

När Landskrona fick Fredrik Liverstam utvisad efter två varningar i den 75:e minuten borde vi ha utnyttjat läget och jagat ett eller två mål för att säkra segern. Det blev passivt efter utvisningen i stället för att utnyttja den extra ytan som gavs. En 1–0-ledning är alltid skör, det kan studsa illa på något ben vid ett inlägg och sedan kan det vara färdigt. Det var ett lite högt spel men det gick vägen och det var underbart skönt. Det var riktigt starkt av grabbarna att lyfta sig från den bleka insatsen i Södertälje. Vi hade nu nio raka hemmasegrar med den sammanlagda målskillnaden på 22–4.

 

Jag hade dagen innan våndats över att Degerfors tagit ifatt ett 0–3-underläge till 3–3 under slutskedet borta mot Brommapojkarna, men det hade nu ingen betydelse då minst en kvalplats var säkrad. På kvalplatsen återfanns Ängelholm som var två poäng och 19 mål efter oss. Sundsvall vann tyvärr borta mot Falkenberg med 4–2 och ledde serien en poäng och sju plusmål bättre än oss. Nu var vi verkligen framme vid en avgörande seriefinal!

 

 

Uppståndelsen!

Omg: 29 GIF Sundsvall – ÅFF 0–1

Dagen innan vår match uppe i Sundsvall riktades alla blickar mot Finnvedsvallen. Värnamo, som kämpade för att undvika negativt kval mötte Ängelholm på hemmaplan. En seger för Värnamo skulle betyda att Sundsvall i praktiken var klart för Allsvenskan och att vi också skulle bli det om vi klarade en pinne på Norrporten Arena. En seger för Ängelholm skulle däremot sätta enorm press på oss. Då skulle vi vara tvungna att ta poäng mot Sundsvall för att ha det hela i egna händer.

 

Totalt dyngsur av svett satt jag, eller snarare for omkring som en galning, framför teven på söndagen då Värnamo mötte Ängelholm. Jag var i upplösningstillstånd då Mikael Dahlgren prickade in en straff för bortalaget i den 64:e minuten, men som tur var fick också hemmalaget en straff bara tre minuter senare. Det var knappt man vågade titta men Gheorge Andronic satte säkert 1–1, vilket också blev slutresultatet. Det var en oerhört stor lättnad och tårarna sprutade. Nu skulle vi i varje fall ha det hela i egna händer oavsett vad som hände i Sundsvall. Och kunde vi vinna mot Giffarna, ja då skulle allt vara klappat och klart.

 

Det var lite Flashbacks som dök upp från 2009 då Väsby vann borta mot Sundsvall, vilket öppnade för vårt avgörande på Skytteholm mot Vasalund. Skulle vi kunna lyckas igen? Ja, det kändes verkligen så även om jag inte vågade känna efter riktigt, men visst kändes det riktigt bra då Sundsvall tog ut det hela i förskott på sin hemsida med klara tröjor. Dessa tröjor bar sedan de som sålde matchprogram. På arenan var hemmalagets stolar klädda med löpsedlar ”Grattis Giffarna Allsvenskan 2012”. Sådant brukar straffa sig… De våra satte också upp en sådan löpsedel i vårt omklädningsrum.  Snacka om tändvätska!

 

Tillbaka på Norrporten Arena visste jag vad som skulle vänta. Två år tidigare hade jag trampat omkring på läktaren fram och tillbaka utan att stå still en endaste sekund och nu var jag mentalt förberedd på samma pina. För en pina blev verkligen matchen.

 

Jag hade hoppats att vi skulle ha bollen mer och kunna spela ut på ett bättre sätt, men det var ett tungt bakslag när jag fick reda på att Thomas Olsson inte skulle starta på grund av en uppslagen bristning på baksidan av låret. Jag ångrade djupt att jag skrev att han skulle vara oerhört viktig i den här matchen för att täta till mellan vårt försvar och mittfält. Som supporter tar man som bekant på sig allt som går emot laget, skrockfull som man är.

 

Nu kom Amir Suljic in och gjorde det bra vilket vittnar om att han har växt som spelare eftersom det var en så viktig match och han inte hade spelat kontinuerligt dessförinnan. Hela laget kämpade förövrigt förtjänstfullt och när det gällde positionsspelet kändes vi ändå rätt trygga genom att vara täta centralt både i bredd och djup.

 

I den 16:e minuten bröt Daniel Hallingström en boll inne i eget straffområde till Anton Tinnerholm som slog en lång fin lyra på djupet där Magnus Eriksson sprintade och spelade in bollen framför mål. Haris Radetinac mötte bollen, bollen tog på försvarare och gick till Oscar Möller som fick kalasläge framför mål. Hjärtat stannade och tiden stod stilla. Men så vaknade man till liv. Ett liv av glädje. En oerhörd glädje. Möller gjorde mål! Euforin gick inte att ta miste på!

 

Fantastiskt roligt att målet kom på en sådan omställning som jag efterlyst med en boll mot hörnflaggan. Att det skulle bli matchens enda mål var svårt att tro i det läget och ännu svårare efter att Fredrik Holster prickat ribban och Ari Skulason skjutit i stolproten. Sundsvall hade också ett otal möjligheter efter inlägg och fasta situationer.

 

Efter första halvlek kändes det som att vi antingen var tvungna att flytta fram positionerna eller kontra in ytterligare ett mål. Om det fortsatte som i första halvlek kunde det ju inte hålla. Efter alla matcher jag varit med om genom åren försöker jag tränga bort vad som sker om det står sig till slutsignalen. I denna match får jag säga att jag lyckades rätt bra och fullt fokus rådde inför nästkommande situation. Dessa situationer duggade också tätt, alldeles för tätt för en nervositet som inte var av denna jord.

 

Den värsta var när bollen dansade omkring framför vårt mål flera gånger och jag inte såg var bollen tog vägen. Man bara bävade för att folk skulle börja jubla, men som tur var höll vi undan även den gången…

 

Det hann faktiskt gå till den 85:e minuten innan jag inte kunde hålla emot längre. Det liksom bara steg nerifrån fötterna, som de krampkänningar jag fick flera gånger under matchen, upp igenom kroppen och in i huvudet. Det där ruset som antyder att någonting riktigt stort kunde vara på väg. Allsvenskan var inte långt bort nu, men ett mål kunde ju komma så lätt och de sista minuterna var man i ett tillstånd som inte går att komma till i någon annan situation än denna.

 

Under stopptiden höll vi bättre tag i bollen men till sist drog vi på oss en onödig frispark precis utanför straffområdet. Det var knappt man vågade titta när Ari Skulason stegade fram. BORT, BORT, BORT… JAAAAAAAAAAAAAA, han sköt utanför. Och efter ytterligare femtielva BORT blåste domaren Lars Olsson från Umeå äntligen av matchen.

 

Det var så ofantligt stort att det inte gick att ta in eller att få utlopp för all den glädje och lättnad som man kände, men det blev ju ändå rätt mycket eufori om jag säger så…

 

Med andra ord – det var fullständigt underbart!

Vi skulle bara tillbaka – Och vi klarade det!

 

Resan hem den långa vägen från Sundsvall var hur lätt som helst och de tunga tårarna från 2010 kom nu istället från glädjens källa.

 

 

Seriesegrare trots förlust

Omg: 30 ÅFF – Östers IF 0–1

Precis som 2009 kunde vi på ett betydligt mer avslappnat sätt se fram mot den sista omgången. Avancemanget var klappat och klart och det som återstod var kampen om seriesegern. Villkoren var att vi var tvungna att vinna om Sundsvall också vann borta mot Jönköping. Om Giffarna däremot inte vann på Stadsparksvallen skulle vi vinna Superettan även vid förlust mot Öster.

 

Även om hungern säkert fanns där att pricka in en tionde raka seger på Kopparvallen och bjuda till inför storpubliken på 4 814 personer (flest under säsongen), så låste det sig. Fokusen fanns där inte från början. Det skulle trixas och fixas för att bjuda publiken på grannlåt, men klackarna fastnade på motståndare och istället för att gå på avslut skulle det passas in på mållinjen. Oscar Möller fick exempelvis ett kanonläge fri i straffområdet men passade Magnus Eriksson, som fick bollen bakom sig och chansen rann ut i sanden.

 

Det blev istället Öster som tog ledningen i den 19:e minuten. Alberis da Silva var inte tillräckligt vaksam och stötte fram på fel sida om Freddy Söderberg, som vände inåt och frispelade Obie Etie Ikechukwu, som var solklart offside, men spelet fortgick och syrianskalånet kunde lägga in bollen till höger om Henrik Gustavsson.

 

Öster sjönk allt djupare och ställde upp med två täta led som täppte till från kant till kant. Vårt speltempo i passningsspelet var allt för långsamt för att få till spelvändningar och djupledsspelet var obefintligt. Öster gjorde ett mycket bra försvarsspel men det finns alltid ytor. Det fanns flera tillfällen att chippa över bollarna bakom backlinjen för att rusa på, men den rätta viljan att springa på djupet fanns inte och inte heller den kvicka tanken att skicka i väg bollarna när någon väl tog en löpning.

 

Fasta situationer gav heller ingenting och det var inte heller så intressant att jobba hem efter alla bolltapp.

 

Andra halvlek och avslutningen på matchen i synnerhet var bättre, med mer vilja och högre passningstempo, men fortfarande var det för mycket kladd på bollen istället för att ösa på mot mål.

 

Vi hade inte heller någon tur med domaren Dragan Banjac från Huddinge. Vi fick alltså ett offsidemål emot oss och Haris Radetinac fick ingen straff. Men det är svårare att få straff när man inte direkt samlat på sig pluspoäng under matchen hos domaren… Oscar Möller var också på väg mot ett friläge men tyvärr lät inte domaren spelet fortgå.

 

Närmast ett mål vara annars i den 66:e minuter då Viktor Prodell sköt i stolpen och Kristian Bergström tvingade målvakten Joakim Wulff till en kanonräddning på returen.

 

Eftersom Sundsvall tappade sin ledning borta mot Jönköping till förlust med 1–2 spelade inte förlusten någon roll utan vi vann serien ändå.  Besvikelsen över förlusten lade sig därmed väldigt snabbt.

 

Fortsättning följer i del VI - Spelartruppen