Årskrönika 2014 – Utmaningens år, Del VII – Sammanfattning

Vi har inte tagit något kliv fram i den allsvenska tabellen de tre senaste åren, men visst är det bra att ha kommit på den övre halvan tre år i rad. Förutom oss har endast Malmö, Göteborg, AIK och Elfsborg klarat den bedriften, men det räcker inte!

Dessvärre har kostnaderna skjutit i höjden för att vi skulle ha haft råd att förbättra spelartruppen varje år. Utan förbättrade resultat på fotbollsplanen är det en omöjlig ekvation eftersom intäkterna inte alls har ökat i samma omfattning.
 
Länge en svajig säsong
Efter fiaskot i Svenska Cupen började vi Allsvenskan helt okej med sju poäng på de tre första matcherna. Att vi spelade så pass bra direkt mot Elfsborg (2–1) och Kalmar (2–2), som båda var med i den absoluta toppen under våren, var ett styrkebesked som hette duga. Vi var ju verkligen värda segern borta mot Kalmar. Vi lyckades till sist också ta en programenlig seger hemma mot Falkenberg (2–0), men sedan följde en tung poängsvacka på fem matcher utan seger och endast två poäng.
 
Vi gjorde en riktig plattmatch borta mot Göteborg (0–5) där samtliga av våra spelare verkade helt ha tappat det fina fokus som fanns i de tre inledande matcherna. Avhyvlingen gav säkert även negativ effekt på nästa match där vi på nytt gjorde grova försvarsmisstag hemma mot Gefle som vi därmed bara klarade en pinne mot (2–2), men som vi ändå borde ha besegrat med tanke på det stora chansövertaget. Efter tumultet kring Mohammed Abubakari uppträdde vi uselt i första halvleken mot Örebro och (underläge med 0–3) och kom dessvärre inte i kapp i den andra akten (2–3). Efter att vi tappat stinget, vågade vi inte fullt ut hemma mot Djurgården och matchen slutade 1–1. I derbyt borta mot Norrköping kom vi dock tillbaka starkt och svarade för en av årets främsta halvlekar spelmässigt (den första), men vi borde förstås ha gjort fler mål och inte bjudit IFK på en straff. Att vi till sist föll med 1–2 var oerhört grymt.
 
Vi tätade sedan till bakåt, höll nollan tre matcher i rad och tog sju sköna poäng. Vi svarade för en riktigt fin insats hemma mot ett bra Häcken (1–0), stred tappert för att klara 0–0 borta mot Helsingborg och höll även undan för Halmstad till en 1–0-seger hemma på Kopparvallen.
 
Vi kunde sedan ha fått häng på toppen med en seger borta mot Mjällby, men en horribel utvisning på Daniel Hallingström ödelade förhoppningarna och för att riktigt plågas så åkte vi på matchens enda mål på stopptid.
 
Möjligheterna till guldet var i stort sett borta, men förhoppningen var att vi kunde blanda oss in i kampen om platserna till Europa League. Under tidigare år hade vi också startat om bra efter sommaruppehållet, men så blev det dessvärre inte denna gång efter två 0–3-förluster hemma mot AIK och borta mot Malmö, där vi utträdde riktigt dåligt i den senare matchen.
 
Mot den särklassiga jumbon Brommapojkarna lyckades vi inte ta full pott. På hemmaplan var vi tämligen överlägsna men tappade ändå en 2–0-ledning och avgjorde första i slutskedet till 3–2. På bortaplan hamnade vi i tidigt 0–2-underläge och orkade inte med mer än att kvittera till 2–2.
 
I den 17:e omgången försökte vi med ett defensivt upplägg borta mot Elfsborg som inte lyckades vi föll med 0–1 men kunde lika gärna fått stryk med 0–5 efter den svaga insatsen. Efter förlusten tycktes dessvärre toppchansen gå oss om intet, men vi fick ett fint besked via 3–1 hemma mot Kalmar och gjorde en av säsongens främsta halvlekar under den första akten hemma mot Göteborg, men vi hade bara 1–0 in i paus som blev 1–1 i den andra halvleken.
 
När vi trodde att vi var på väg upp ur svackan sjönk vi däremot ännu lägre och föll med ett magplask med 0–3 mot Falkenberg. Årets vidrigaste förlust kom därefter i svenska Cupen borta mot division I-laget Huddinge IF efter straffar. Som inte det vore nog åkte vi på en hemsk förlust hemma mot Örebro med 1–2. Vi var då nere på säsongens lägsta placering (11:a) och hade bara tre poäng ned till kvalstrecket.
 
Bättring var ett måste och bättringen kom
Säsongen höll på att gå fullständigt åt helvete om ingen åtgärd vidtogs. Lagledningen tog dock tag i situationen och tillsammans med spelartruppen klargjordes planerna inför framtiden. Glädjande nog satsades på ett säkrare spel som många med mig hade efterlyst. Lagledningen ville minimera bollförlusterna som motståndarna utnyttjade för att komma i omställningar mot oss. Tränartrojkan ville också se ett rakare anfallsspel med mer uppoffrande löpningar och överhuvudtaget större aggressivitet. En åtgärd för att lyckas med förändringen var att peta Daniel Sjölund och låta Tom Pettersson få förtroendet på innermittfältet.
 
Utdelningen kom direkt med två raka 1–0-segrar på bortaplan mot Gefle och Djurgården. Vi bröt därmed ett hemskt dåligt bortafacit, som dessförinnan bara gett två poäng på tio matcher. Vi fick också en kanonstart i hemmaderbyt mot Norrköping och ledde med 2–0, men vi föll åter i gamla synder och fick bara 2–2 efter att IFK kvitterat på i den 90:e minuten.
 
Trots kort återhämtning från besvikelsen gjorde vi en stark insats och besegrade Häcken på Gamla Ullevi med 2–0. Hemma mot Helsingborg gjorde vi egentligen en ganska bra match men föll ändå med 1–2, i en match som vi borde ha vunnit.
 
Borta mot Halmstad tog vi den fjärde raka bortasegern efter 3–1 och säkrade därmed det allsvenska kontraktet. Vi hemmabesegrade också Mjällby med 2–1 efter en mycket fin start på matchen. Borta mot AIK drabbades dock de våra av övermod och vi föll med hela 1–4, men vi avslutade genom en mycket fin insats hemma mot de svenska mästarna Malmö FF hemma på Kopparvallen, när vi vann med 2–1.
 
Vi avslutade som ett topplag vilket vi borde ha varit
Vi avslutade Allsvenskan som ett topplag med 19 poäng på de 9 sista matcherna och tog under den perioden 5 poäng fler än Malmö. Hade vi hållit det poängsnittet hade vi tagit 63 poäng och därmed varit en poäng före Malmö i sluttabellen.
 
Självklart hade detta varit svårt att uppnå. Vi får vara mycket tacksamma för den fina höstspurten, som tog oss ifrån bottenträsket, men det är kart att man tycker att det var väl långt att det skulle gå 21 omgångar innan den skarpa reaktionen kom att det vi höll på med inte var okej. Med tanke på den starka spelartrupp som vi hade skulle vi så långt ha presterat betydligt bättre.
 
Trots den svajiga delen som varade drygt 2/3-delar av säsongen, så borde vi så långt ha tagit betydligt fler poäng. Bortamatchen mot Kalmar borde ha gett två poäng till, likaså hemmamatchen mot Gefle och vi borde ha klarat tre poäng borta mot Norrköping. Vi skulle också tagit två poäng till borta mot BP och hemma mot Göteborg samt en pinne till hemma mot Örebro.
 
Summa summarum skulle det inneburit 12 poäng till efter 21 omgångar. Med 36 inspelade poäng hade vi legat fyra två poäng efter trean Elfsborg, fem efter tvåan AIK och 12 efter ettan MFF.
 
Vi avslutade som sagt de nio avslutande omgångarna på ett bra sätt, men vi borde också ha vunnit hemma mot Norrköping och hemma mot Helsingborg och därmed tagit ytterligare fem poäng till. Med 17 poäng till de 43 vi tog hade vi i så fall kommit upp i 60 poäng, blivit klar tvåa endast två poäng efter Malmö.
 
Några dåliga matcher får man alltid räkna med, men vi skulle inte ha behövt sjunkit så lågt som 0–5 borta mot Göteborg och 0–3 borta mot Falkenberg. Sedan är det klart att man aldrig kan uppnå en perfekt säsong där man tar alla poäng som man borde och vi hade ju exempelvis lite flyt som fick en pinne borta mot Helsingborg och besegrade Halmstad hemma. Å andra sidan hade vi vunnit fler matcher hade vi fått större självförtroende och på så sätt fått med oss fler poäng.
 
Vi hade inte heller någon tur med domarna under säsongen. Tillsammans med AIK var vi de enda som bara fick en enda straff under säsongen och det dröjde till den 27:e omgången innan vi fick chansen från 11 meter borta mot Halmstad. Vi borde ha fått straff flera gånger om men blev bortdömda, bland annat två gånger om av domaren Markus Strömbergsson från Gefle: borta mot Norrköping där Victor Sköld blev rammad i straffområdet och när Ricardo Santos blev sliten i armen hemma mot Örebro. Den horribla utvisningen på Daniel Hallingström kostade oss säkert också poäng borta mot Mjällby och 1–2-målet som inte dömdes bort hemma mot Helsingborg, för att nämna några ytterligare tunga exempel.
 
Vi visade ändå styrka genom att vinna matcher när det som mest behövdes efter att bottenstriden kommit närmare, som hemma mot Häcken, hemma mot BP, hemma mot Kalmar och borta mot Gefle.
  
Länge för svaga insatser
Totalt sett var den spelmässiga insatsen under de 21 första omgångarna för svag för att vi skulle blanda oss i toppstriden. Det tredje året i rad i Allsvenskan innebar att spel i högsta serien hade blivit lite av en vardag. Lite divalater infann sig hos vissa och 100 % gavs inte i alla lägen. Det var många som underpresterade i ett flertal matcher. Kravnivån var för lågt ställd, det var liksom okej med halvdana insatser och negativ kritik skulle ges återhållsamt. Men för vår klubb med en högst begränsad ekonomi är det av yttersta vikt att alltid prestera sitt yttersta i varje situation. Som bekant måste vi vara betydligt bättre än konkurrenterna i allt vi gör för att få det hela att gå ihop. Det borde givetvis vara en självklarhet för alla som spelar och jobbar inom vår förening.  
 
Tyvärr var inte så fallet under denna säsong. Länge var det helt okej att ha kladda runt bollen i ett makligt tempo, åka på omställningar och som också resulterade i en massa skitmål efter rent taktiskt och slarvigt agerande både individuellt och kollektivt. I försvarsspelet släppte vi också in många mål efter bristande kommunikation och passivitet. Vi var också dåliga på att hantera motgång under 2/3-delar av serien, där vi inte lyckades resa oss efter svaga insatser.
 
Efter många samtal med Peter Swärdh så var han inte alls nöjd med det, ofta energifattiga, spelet och ville att vi skulle vara mer aktiva i djupled, men det dröjde alltså till den 22:a omgången innan det blev riktig verklighet. Det borde naturligtvis inte ha tagit så lång tid.
 
Visst hade vi våra goda stunder även innan förändringen och spelade stundom bländande fotboll, med ett mycket fint, snabbt och vägvinnande passningsspel. Om vi kunde spela så och få utdelning så fanns det inget lag i det här landet som skulle ha en suck. Genom vår tekniska förmåga att flytta runt bollen på motståndarnas planhalva utan att bli av med den kom inte motståndarna ur greppet och vi fick ett enormt tryck, som i den första halvleken borta mot Norrköping. Genom vår höga press stressades också Peking till många misstag.
 
Dessvärre var vi inte tillräckligt taktiskt slipade. Fotboll är verkligen ingen lek och det får inte gå överstyr med överdriven grannlåt i passningsspelet. Att vara överlägsen har sin baksida då det inte är troligt att man har så stort övertag en hel match och att man kan släppa in mål från ingenting har vi sett prov på otaliga gånger. Vi nådde upp till det fina spelet alldeles för sällan och vi fick för svaga resultat med oss. Därför behövdes en förändring.
  
Det är resultaten som räknas
Spelet behöver inte vara så himla snyggt alla gånger! En öppnande djupledsboll på fria ytor att springa livet ur sig på, ett snabbt inlägg mot forwards som tar uppoffrande löpningar och mittfältare som fyller på i andravåg, kan skapa betydligt fler målchanser och mål. Under de första två-tredjedelarna av säsongen fanns omställningslägen men inte ens med säkra överlappningarna på kanterna vågade vi trycka fram i ett flertal matcher. Vad fanns att riskera? Slås bara bollen ut på fri yta på kanten, så är inkast det värsta som kan hända vid normalt förfarande.
 
Den viktigaste ingrediensen för att ett lyckat djupledsspel är att löpa. Med längre bollar blir motståndarna långt som lag och det skapas stora ytor för oss. Dessutom gör det oss oberäkneliga, när vi blandar med kortpassningsspel och spelvändningar. I allt för många matcher hade dock många av våra spelare inte den rätta inställningen till att ta ut de där extra löpmetrarna.
 
Tempo och fart i passningsspelet är en annan egenskap som ofta felade under säsongens första tvåtredjedelar. En passning måste alltid ge något men vi körde ofta fast. När ytorna inte finns mot lag som backar hem, måste de luckras upp. Vi behövde fler angreppssätt samt att bli mer aggressiva bland annat för att kunna vinna andrabollar.
 
När man spelar längre bollar kallas det högriskspel eftersom risken beräknas vara större att bli av med bollen generellt sätt, men det är en för enkel definition. Självklart är det mycket lättare att lyfta bollen på en 100 kvadratmeter stor tom yta från 50 meter, än att slå en passning på 20 meter i exakt rätt tiondelssekund, exakt lagom hårt och med en exakt riktning.
  
Förändringen gav förbättring
Efter förändringen jobbade vi mer som ett lag med mycket större energi. De våra visade åter, att när vi varierade spelet så var vi väldigt svåra att komma åt och vi hamnade i en god spiral. Vi vågade flytta upp positionerna, eftersom vi inte tappade bollen som tidigare, och lyckas därmed också återvinna boll högt i banan och kunde skapa tryck mot motståndarna.
 
Mycket handlade om en helt annan aggressivitet från vår sida. Är man passiv, vågar man inte stöta, vinner inte boll och backar. Vinner man väl boll blir man stillastående, får inte fart ur situationerna, hinner inte kolla passningsvägarna, fastnar och slår passningar i sidled istället för framåt. Är man istället aggressiv får motståndarna aldrig bygga upp sina anfall i lugn och ro. Vinner man boll så kommer man ur situationerna med bollen i fart, får tid att hitta passningsvägar och tempot fullföljs genom snabbare och kvalitativare passningar framåt. Men det går inte att vara aggressiv ensam, utan alla spelarna på planen måste vara det och det samtidigt.
 
Vi blev också bättre på att värdera när vi skulle sätta in hög press och när vi skulle falla tillbaka. Tidigare under säsongen var det för många spelare som blev överspelade för att de hamnade på mellanhand.
 
Lagledningen lyckades få spelarna att ställa upp på den mer energidrivna, aggressiva och löpvilliga fotbollen, samt även att kämpa för varandra. Självklart bidrog det också att resultaten var med oss från matchen borta mot Gefle på Strömvallen.
 
 
Poängfördelningen mot de olika lagen i Allsvenskan
Till skillnad från 2013 tog vi en poäng mer mot lagen på den undre halvan – 26 mot 25 under 2013. Vi tog två poäng fler mot lagen på den övre halvan 17 mot 15 under 2013. Vi nollade mot tre lag under 2013 (Malmö, Göteborg och Norrköping) och två denna säsong (AIK och Örebro). 2013 tog vi full pott mot två lag (Mjällby och Öster) och denna säsong tog vi sex poäng av Häcken och Halmstad.
 

0 kommentarer

Torbjörn Nilsson2015-01-11 22:32:28